2a söndagen i påsktiden

Tankar för veckan från dagens evangelietext: "Jesus sade till lärjungarna: 'Kom och ät.' Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren". Vad betyder det att det är i gemenskapen kring måltiden som de känner igen honom? Och vad räknas som måltid? Vad säger hunger oss? Både den själsliga och den mycket påtagliga, den som drabbar oskyldiga i stora delar av vår värld.

Läs hela texten: Joh 21:1-14

Långfredag

Pappa ringde och önskade Glad Påsk. Du får ringa igen på söndag, svarade jag -på väg till kyrkan och långfredagsgudstjänst.

Jag är inte där än. Jag vill vara vid korset. Jag behöver det.

När krisen sker. Då är det först en chockfas. Elementärt säger den som läst Cullbergs "kris & utveckling". Sedan kommer reaktionsfasen, så småningom bearbetningsfasen och till sist nyorienteringsfasen.

Modern som förlorat sin son sa "säg inte som alla de andra, jag vill verkligen veta. Hur länge är sorgen så här avgrundsdjup?"

Vi vill ha kontroll. Det är ett försvar vi har. Men det är just det. När krisen sker, då har vi ingen kontroll. Och i det måste vi vara. Inte för länge. Och det finns ingen formel eller ett facit vad som är för långt eller för kort. Men både för länge och för snabbt (obearbetat) finns.

Vid korset får vi vänta. Låta det sjunka in. Låta chocken gå över i reaktion.

Vi behöver inte förstå. Vi behöver bara vara. Med allt som är vi. De känslor som kommer, de frågor vi har.

Och jag påminner mig om det stora i att Gud blir människa. Fullt ut. Utan att ducka för något. Som lider med mig. Som dör med mig.

Det är inget offer där någon offrar någon annan. Det är Gud som offrar sig själv och sitt egna. För att vara med mig. Av nåd. I nåd.

Litania

Hade en tanke på att kanske fasteblogga igen. Ett inlägg om dagen under fastan. Det funkade ju i advent. Men så kom livet emellan. Planen glömdes bort mellan den ena tragedin efter den andra som mötte, inte mig direkt, men genom andra.

I år är livets bräcklighet påtaglig i min fasta. Prövningens stund är en realitet. Så mycket sorg och vanmakt. Nära och långt borta. Jordskalven utanför Japan, hot om härdsmältor. Uppror i nordafrika, människor som kämpar om makt -eller frihet. Föräldrar som mister sina barn och barn som mister sina föräldrar.

Men jag avstår från att klaga. Jag lever. Mina familj lever. Vi är trygga. Vi har mat och husrum. Och istället gör jag det jag kan för att åtminstone hjälpa några runt omkring mig. Jag orkar därför att jag måste. Det är inget martyrium alls. Jag räknar mina tacksamheter och gläds åt det. Och gråter en skvätt åt det outhärdliga som drabbar. Och jag hoppas att också mina händer är med i fördrivandet av ondskans makter i himlarymden.

Välmenande råd

Ett välmenande råd. Jag vet att det är välmenande. Kanske också kritiserande, men inte döljd eller inlindad utan positivt riktande. En önskan om utveckling. Att en som vet att det kan bli ännu bättre, ännu mer inkluderande. Som inte jämför med "hur det var förr" eller fördomar (då kan rätt mycket vara toppen!) utan med en blick av hur det kan bli.

Jag blir både inspirerad och provocerad och det är en intressant reaktion. Inspirerad därför att jag alltid velat mer, alltid vill mer. Alltid på väg liksom. Det är roligare att utmanas, att arbeta dynamiskt och tänka progress och inte nöja sig för att det funkar. Provocerad, därför att jag är är trött efter en lång intensiv dag och behöver ryggdunk och och för att jag har försökt och försöker den lilla förändringen -ett steg i taget -men inte kan gå så snabbt som jag skulle vilja eller ens ensam kunna göra.

Funderar.

Ibland kan en god tanke vara helt riktig. Men sägas vid helt fel tillfälle. Lägga sten på börda.
Ibland kan en god tanke vara helt fel. Men sägas vid helt rätt tillfälle. Och inspirera till förändring.

Ibland är det knepigt att sortera mellan det två.

Och framför allt: hur är eller uppfattas de välmenande råd jag sprider omkring mig? Inspirerande? Provocerande? Både ock?

Maria och Etty

Jag fortsätter fundera på Maria. Och de där dikena man kan hamna i. Och jag funderar på om en ung tonårig flicka har egna val. Också under svåra omständigheter. Som i ett extremt patriarkalt samhälle. Som i ockuperat land.

Jag vet att man som väldigt ung kan ha mer livserfarenhet än än riktigt gammal mäsnniska som levt relativt skyddat. Jag känner flera kvinnor som varit med om horribla saker. Som genomlevt krig. Som genomlevt förnedring och övergrepp. Som genomlevt föräldrar som slagits, som supit, som inte haft förmåga att visa kärlek. Som genomlevt stora förluster. Ofta i ung ålder.

Jag vet också att människan har ett psyke som hjälper oss att hantera det vi möter. Att ord som "vad stark du är" sällan är en lämplig kommentar. Man väljer inte att ha alkoholiserade föräldrar eller att förlora ett barn. Men man lever igenom det. På något sätt. På olika sätt.

En del människor upplever aldrig att de har val. Inte ens när möjlighet på möjlighet erbjuds dem. En del männsikor upplever alltid att de har möjligheter. Även i de mest begränsade situationer. Jag tänker till exemplel på Etty Hillesum: "ju mer hopplösa de yttre omständigheterna blir, ju rikare och rymligare blir hennes inre värld. Den rymmer glädje och sorg, en djup insikt i och acceptans av lidandets roll, en hängiven kärleksfullhet mot medmänniskorna, ett socialt engagemang kombinerat med andlig kontemplation, ett gudsförhållande som innebär en insikt om allts ömsesidiga beroende och samhörighet" beskriver Anita Goldman henne i en gammal DN-artikel.

Kanske var Maria av den sorten. Ett maskrosbarn. Ett barn som vågade allt. Som tog emot och såg möjligheter, också i det svåra.

Maria och #prata om det

Jag har en mycket dubbel relation til Maria.

Jag kan se allt det vackra i att hon är en enkel flicka. En tonåring. En helt oväntad person att få bära Gud själv.

Jag kan läsa och tolka och se det fantastiska i att kunna få säga ja till Gud på det vis hon gjorde.

Jag har läst fantastiska Maria-predikningar som uppmuntrat våra bäranden av Gud i denna värld. Hur vi också har uppdrag som kristna att föda Kristus in i denna världen. Hur ovärdiga vi än menar oss vara. Hur krångliga våra familjeförhållanden än är. Hur skitigt det än i och runt våra liv.

Men så läser jag Johanna och #prataomdet och, liksom Miriam , kopplar jag det till Maria. Och jag funderar på den där meningen "...må det ske med mig som du har sagt" och blir nästan illamående. Är det verkligen en lovsång? Eller är det en flicka som, liksom Johanna, har ett val i teorin men inte riktigt i praktiken.

Tanken svindlar och är väl i det närmsta förbjuden. Vi som så gärna (med rätta) påpekar att många missbrukar Guds namn och gör saker i Guds namn -men att det aldrig är Gud själv.

Funderar vidare på det där med förövare och offer. Att det i så många fall är så svårt. Precis som Johanna skriver om. Om man inte säger nej, hur ska den andre veta? Vi kan inte kräva tankeläsning. Samtidigt kan och ska vi inte skuldbelägga den som inte upplever att ett nej inte är ett alternativ -av så många olika skäl. Och så tänker jag att just det, att många upplever att det inte är ett alternativ att säga nej, är del av ett större systemfel.

Ett som kanske handlar om individualismens starka ställning idag -på bekostnad av den andre.
Ett som kanske handlar om hur vi själva inte kan respektera ett "nej" i alla möjliga sammanhang, alltifrån i leken med barnen (det är ju roligt att kittlas?!) till en tjänst vi ber någon i vår omgivning om och förväntar oss få (I scratch your back and you'll scratch mine!).

Jag vill tro att Maria hade ett riktigt val. Att hon, trots ovisshet och rädsla eller kanske med trosviss naivitet, säger ja rakt ur hjärtat. Men jag är rädd för att hela tiden halka i ett romantiserande dike kring henne. Och jag undrar vad det har för teologisk relevans om det är ett rosarött skimmer kring att säga ja till att bära Gud, till att föda Kristus in i denna världen.

Kanske var Maria en enkel flicka som blev drabbad av ett övergrepp. Tänk om Gud då valde att "välsigna" henne genom att ge henne just detta uppdrag. Att Gud verkar för att göra något ont till något gott. Vad får det för konsekvenser då? Att Gud i den mest utsatte finner tro nog att låta bära Ordet? Inte i den mest rena eller hela eller fromma. Det var aldrig någon Idoluttagning där den mest värdige skulle utses. Det bara blev hon. Och det kan bli du, eller jag, som kan få göra det samma. I vår tid. På andra sätt.

För att Gud vill göra ont till gott. För att Gud vill gott. Det är grunden.

away in a manger

Funderar på julaftonens predikan. Om att vara hitoditputtad av överhögheten. Om att leva på flykt. Om hur smutsigt det är i stall. Om hur ovanligt vanliga människor som fick träffa det där nyfödda barnet. Och vad det nu kan betyda för oss.

Vad tänker du?

Synden och korsstygnen

"Jag vet inte om alla damerna i evangeliska kvinnohjälpen i Rothenburg an der Fulda brann för uppgiften, men de måste ha varit så intensivt sysselsatta med att räkna korsstygn att de inte orkade lyfta blicken" skriver Ulrika Knutsson i Kyrkans Tidning för någon vecka sen apropå en korsstygnstavla som räddats till eftervärlden, en som på samma gång hyllar Jesus och Hitler.

Den där tavlan har följt mig i tanken. Hur ofta är det inte vi glömmer att lyfta blicken? Hur ofta sitter vi inte med våra egna korsstygnstavlor och broderar för glatta livet. Gläds åt när det blir en fin rundning, svettas och våndas när tråden tovas och biter ifrån när vi sticker oss på nålen. Men vi glömmer att lyfta blicken och fundera på helheten. Vad ger min gärning för frukt? Vad vill jag avbilda och ge vidare?

Och varför är det så mycket lättare att se bristerna i den andres korsstygnstavla än i den egna?

Luciatrigger

Tänker på alla som dör för sin övertygelses skull.

Tänker att det är många som gärna vill bli martyrer.

Och många som aldrig vill bli det.

Tänker att det är skillnad på martyrer och martyrer.

Tänker att någon som offrar andra aldrig kan vara en martyr i min bok.

Vad tänker du?

Ja, vems är julen?

Häromdagen fick jag höra en anekdot, en historia från verkligheten: en pastor stod i kön i mataffären och hörde två personer prata om julen. Tillslut drämmer den ena i och konstaterar: ”och det är typiskt att kyrkan ska lägga beslag på julen också.”

10 nödvändiga saker du aldrig fick lära dig på pastoralinstitutet

Hur man dansar som ett får för att gestalta den första julen på bästa sätt.

Hur man ominstallerar flash-playern på jobbdatorn och hur ofta man behöver göra det.

Hur man kokar gott kaffe och fixar de snyggaste blomsteruppsättningarna till altaret/ kistan/ kaffeborden.

Hur man äter landgång, smörgåstårta eller dylikt utan att det märks vad man petar bort.

Hur man äter snittar utan att det märks hur många ety man inte hunnit äta lunch.

Hur man fållar en kaftan med hjälp av häftapparat eller tejp på hållbarast och snyggast sätt.

Hur man enklast beamar sig från ett ställe till ett annat vid behov.

Hur man beräknar mat för 10, 30 eller 60 personer en helg på lägergård.

Hur man kan krysta fram en andakt på vilket ämne som helst och med väldigt lite förberedelsetid, tänk teatersport.

Hur man snabbast och utan att bli svettig bär stolar och svabbar golven i kyrkan kvart i gudstjänst.

Om innerlighet och kärlek

Hittar, en för mig, ny blogg och en mening står ut i det jag läser: "Innerlighet, kärleken till Gud, varför är den inte prioriterad i dagens kyrka? Varför tycks den inte viktig?"

Jag läser och funderar. Ska jag bli provocerad? Eller trött och uppgivet hålla med? Är det så? Eller är det precis så det inte är?

Hur visas innerlighet? Hur visas kärleken till Gud? I mitt liv. För det är väl där det börjar, detta att vara kyrka. I mig själv och min gudsrelation?!

Jag jobbar i en församling som emellanåt blir anklagad för att vara för jippo-inriktad, som har event på event för att locka nya människor till kyrkan. Antal människor som kommer är viktigare än innehållet säger de generella kritikerna. Men jag håller inte med. Det är inte planlöst irrande vi håller på med, utan vi funderar vad vi tror på och hur vi på olika sätt kan ge det uttryck idag. För att vi verkligen tror att Gud talar på olika sätt till olika människor. Och till samma människor på olika sätt i olika situationer. Och att vara kyrka handlar om att leva budskapet att Gud är här, nära och älskar –allt vad Gud kan!

Och de som kommer, kommer ofta tillbaka. De hittar något som drar dem inåt, djupare. Inåt i relationen Jag-Gud. Så tolkar jag det i alla fall. Något berör, något får plats, något ges utrymme för.

Visst talas det om statistik och om något ”funkade” eller inte. Men min erfarenhet är att det är ovanpåverk. Det som verkligen är betydelsefullt är om det var äkta, om det kändes bra. Sedan kommer man förstås alltid in i prioriteringarnas nät. Det som ger 10 något är mer betydelsefullt än det som ger 2 något. Men det handlar fortfarande inte om värderingar. Det som är relevant och viktigt för 2 är lika värdefullt som det som är relevant för 10. Så hur gestaltar man då, med begränsade resurser, en kyrka ”för alla”. Det är kruxet. Som man ständigt får jobba på.
Delaktighet är ett av mina favoritord i detta sammanhang. Jag tror att människor både behöver få känna delaktighet och få känna att deras delaktighet faktiskt krävs. Svenska kyrkan har haft en utveckling där de anställda blivit producenter och medlemmarna konsumenter, men jag tror också att vi är på väg bort från det. I en ideal värld är vi alla både ock, lite då och då. Både de anställda, de allra mest aktiva och de ”allmänkyrkliga”. Där man känner att man får ta plats när man vill och kan –leda andakt eller samtalsgrupper eller för all del, släktforskningsgrupper. Där man kan komma och bara vara, lyssna, ge sig hän åt debatter eller vad man nu för tillfället känner för. Där man ibland känner sig manad att hjälpa till och styra upp och ibland med förtroende lämnar det åt andra.

Hur visas kärleken till Gud? Innerlighet? Vad saknas när det inte finns?

Jag fortsätter fundera… vad tänker du?

Stolthet

Jag vill också vara så självklar och stolt som barnen* när de gjort något bra. De balanserar väl mellan att vara för ödmjuka och för arroganta. Jag undrar om de har något trick. Något särskilt sätt att hålla armarna på, eller kanske tungan när de balanserar. Jag ska öva på det själv nämligen.

*dagens stolta var sonen som förkunnar att han är klar med matteboken (det var bara en vecka sedan han var klar med den förra)!

Andra advent

Apropå tålamod och väntan. Så kommer Jesus och säger "Tiden är inne" i dagens evengelietext.

Jag sa ju det.

Döden, döden, döden*

98 år. I torsdags fyllde min farmor 98 år. Det är en ansenlig ålder, snart ett århundrade. Och jag, som de flesta som ställs inför en människa av den åldern, kan inte låta bli att tänka på allt hon har fått vara med under sitt liv. Alla människor hon mött, platser hon varit på, och kanske ännu mer den utveckling som skett under en enda livstid.

Ikväll firade jag henne. Hon såg trött ut. Efter en dag av firande. En dag annorlunda än alla andra dagar, då inte alls lika mycket händer eller lika många människor passerar. Men hon såg också trött ut på ett annat sätt.

Jag vet att det bara är en tidsfråga. Snart finns hon inte mer. Det känns konstigt. Hon har alltid funnits. Varit en stark personlighet. Och hon är fortfarande det, på något märkligt sätt, fastän kroppen säger ifrån och hon inte alltid hänger med på samma sätt som förr.

I Bibeln, i Gamla Testamentet, står det om Abraham (m fl) att han "dog, gammal och mätt av år...". Jag gillar det uttrycket. Att vara mätt innebär på något vis att man inte behöver mer, att man inte hungrar efter mer, att man är klar.

Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att livet får levas fullödigt tills det är dags, tills det är klart och åren är mättade.


Idag var vi också på Arkitekturmuseet och tittade på pepparkakshus. Temat i år är Jag är hemma nu! Och min favorit är pepparkaksskapelsen nedan, med rubriken: Jag är hemma nu, jag har rest färdigt.

*Rubriken anspelar fö på Astrid Lindgren som berättat att hon alltid började telefonsamtalen med sin syster (?) så var det avklarat sedan.

Rikedomar

Det där med inkomst och levnadsstandard kan man prata om länge. Vad som är självvalt, vad som man själv kan påverka och inte, förutsättningarna för ens liv.

Samtidigt har vi snäva perspektiv. Vi vet att en del är fattiga. Vi vet att rätt många är fattiga. Vi vet att vi i västvärlden har det rätt bra ställt. Men inser vi verkligen hur bra? Och är vi tacksamma för det? Alldeles för sällan och alldeles för lite, är mitt eget självrannsakande svar.

För testa själv: Hur rik är du?

Jag går till sängs och räknar tacksamheter. Och de är många. Jag är rik på många sätt, inte bara ekonomiskt. Det tål att tänkas på.

Julkalendern

En annorlunda adventskalender har Hela världen gjort under devisen "Fear build walls, hope builds bridges". Idag berättar Jennifer om sina jultraditioner.

Först tänker jag "jaha". Var det bara det här? Inga provokationer. Ingen utmaning. Ingenting.

Men. Det är ju just det. Det behöver inte vara dramatiskt. Tvärtom. Ibland är det mest effektiva inte att vara volymstark. Det är droppen som urholkar stenen...

Att dela med sig av sin drömmar, sina tankar, sin längtan, sina erfarenheter. Att överhuvudtaget dela. Det är stort. Vare sig det är saker som definierar de vi innerst inne är eller om det är trivialiteter.

Ett sätt att inte vara så rädd är att lära känna varandra. Både på djupet och på ytan. Att lära känna, att dela med sig, att bjuda på sig själv och att lyssna. Det förändrar oss. Förvandlar oss.

Så odla din nyfikenhet på den andre! Fråga! Lyssna! Vad hör du? Vad vill du veta mer om? Vad överraskar dig? Bygg en bro, vettja!

Snökaos och snömos

När jag var pastorsadjunkt, för en tio år sen, pendlade jag mellan Uppsala och Gävle. Ett behagligt pendelliv, för det mesta i bekväma fotöljer på X2000.

En lördag morgon, på mjölktåget för en gångs skull, på väg till jobbet för ett dop och en vigsel blev det inte som jag tänkt mig. Det är ordentlig vinter ute, mycket snö, och tåget går enligt tidtabell till Tierp och förbi. Sedan börjar problemen. Vi åker 100 meter och stannar. Åker 100 meter till och stannar. Det visar sig att lokföraren vid varje stopp kliver ur och gör något (trycker på en knapp? fipplar med en sprint? drar i en manick?) som gör att det kommer igång igen. I en 100 meter eller så. Utanför Furuvik (med förfrusna fingrar) ger han upp och informerar om att vi kommer bli undsatta av ett lok som står i Skutskär och som kommer putta oss till Gävle.

Jag har under hand gått från frustration och nervositet inför pajade dop och vigslar till insikt om att det blir som det blir. Jag har haft kontakt med kyrkvärdar som helt sonika stuvat om i dopfamiljs dopdagsschema. Fika först, dop sen. Plockat ihop ett dopkit och förberett dop på caféet. Då smäller det.

Det urkopplade säkerhetssystemet och tron att tåget var bakom nästa krök (inte den här) gjorde att loket från Skutskär körde på tåget det skulle hjälpa. Ridå. Några urspårade vagnar, snö, några hus. Några skadade, ambulans på väg och bussar. Folk börjar kliva ur tåget.

Jag satt bredvid en skådespelare som höll på att missa sin föreställning. Hon drar med mig ner för banvallen, förbi husen och rakt på en bil där en pappa med några killar i hockeymundering klivit in (eller var det bandy?). "En präst och skådis i nöd, får vi åka med till Gävle?!" ropar min nyfunne vän och kliver in. Pappan hade inget val kan man väl säga.

Dopet i caféet gick bra. Likaså vigseln, där flera av gästerna suttit på samma tåg och ingen sörjde att det blev försenat. Och jag hade lärt mig att allt ordnar sig. Ingen blir arg eller tar det personligt när omständigheterna har gjort att det inte blev som man tänkt sig. Kanske hade det varit annorlunda om jag slarvat med förberedelser, struntat i att försöka hinna med tåget eller något annat. Men nu var det som det var. Och det blev bra.

Jag tänker ofta på denna episod. Särskilt den här tiden på året när folk klagar och härjar och jagar upp sig över SL och SJ och förseningar. Att de ids, tänker jag. Och tänk så mycket energi jag kan lägga på annat istället!

Konsten att vänta. Eller saker som vi vill lära oss innan vi dör. Eller inte.

Jag stod längst bak i kön när Gud delade ut tålamod brukar jag säga. Tålamod är inte min starkaste gren helt enkelt.

När jag började ettan kunde jag redan skriva, tack vare min två år äldre bror. Jag längtade efter att få börja skolan. Första dagen kom ÄNTLIGEN men blev ett enda antiklimax. Jag gick därifrån helt desillusionerad. Allt handlade om att vänta. Att vänta på att få lära sig det där jag redan kunde. Istället för att pedagogiskt och konstruktivt utmana mig så fick jag öva mig på att skriva raka i:n. Om de var krokiga eller lutade för lite/för mycket åt något håll förstod jag aldrig.

Kanske har det med barndomen att göra. Det där att vilja mycket och gärna nu. Med tre syskon fick jag nog ta de chanser som gavs, sedan var de förbi.

Kanske har det med personlighet att göra. Att vilja mycket och gärna nu. Jag försöker vara medveten om det, inte vara så omedelbar, jag har märkt att det skrämmer många.

En klok kollega sa en gång om mig att jag var snabb i käften och huvudet och hade snabba svar men att jag också kunde ändra mig. Över just det där sista blev jag extra glad åt. För det är så. Jag vet vad jag tycker, snabbt går det. Skulle förmodligen bli en helt ok proffstyckare i morgonsofforna. Men jag är inte prestigefull och det händer att jag efter samtal och input förändrar min inställning till både det ena och det andra. Om nu det också kan ha med tålamod att göra.

Så finns det inte en poäng med att öva tålamodet? Jomenvisst. Det är gott att längta ibland! Och det är gott att vänta ibland! Det gör oss gott att få perpektiv på flera saker. På allt det vi faktiskt tar för givet att vi kan få eller skaffa oss snabbt som ögat i den här delen av världen. På allt det vi missar när vi ångar på framåt. Möten med spännande personer. Möten med sig själv. Möten med det Heliga.

Så jag påminner mig själv. Att räkna till tio. Att leva i nuet. Att vänta en stund. Andas. Jag testar lite här och lite där. Ibland blir det riktigt bra.Ibland (rätt ofta ska erkännas -man har ju barn) måste det bli. Och ibland blir det katastrof. Då påminner jag mig om att man inte alltid måste vänta. Det är inte alltid det bästa.

När jag möter kreativa, andliga människor med tålamod i mängd kan jag känna viss avund. Det där lugnet vore nåt, tänker jag. Men samtidigt så vet jag att det inte är jag. Jag är kreativ i andra miljöer. Jag är kreativ på ett annat sätt. Och mitt sätt ger mig möjlighet att möta spännande personer. Och mig själv. Och det Heliga. Möten som missas om man väntar för länge.

Landet lagom. Sa nån det?

Pynt eller inte pynt, det är frågan!

Hur hårt håller du på skillnader mellan advent och jul, vad gäller pynttraditioner. Cessi kommer med första förslaget. Och jag går ut stenhårt, dvs på en gång.

Det finns olika aspekter att ta hänsyn till i frågan. En handlar om att jag och städning inte riktigt är vänner. Jag tillhör absolut inte dem som får adrenalinpåslag och endorfinkickar av städning. Aldrig någonsin. Det är trist. Tråkigt. Eländigt. Jag gnäller om allt. Det är rätt ledsamt att bevittna. Särskilt om man betänker att jag gillar att ha städat omkring mig. Bara nån annan gör. I mina sämsta stunder är det ingen rolig kombo. I de bästa är det rätt okej.

Så vad har detta med pynt att göra. Jo, med pyntet kommer också den obligatoriska (?) städningen. Och plockandet är förstås värst. Att plocka upp och undan. Humbug. Dammsugandet är en piece of cake. Alltså är pyntandet något man väntar in i det längsta med. Om inte bo-anden inom mig råkar igång av valfri trigger. Då är det kört. Då åker lampor fram. Ljusstakar och glittergirlanger. Det är samma bo-ande som får en att bara måsta åka till det stora möbelvaruhuset fast man vet att det är löningshelg. Helt oregerlig med andra ord.

Samtidigt bor det en liten pynttaliban i mig. Det är ju lätt gjort när man liksom behöver en ursäkt för att man inte ids ta fram grejjerna. Och något har barnen fått med sig ety sonen för några veckor sedan muttrade att det väl var lite väl tidigt för att sätta upp granen på något torg vi passerade.

Men pynttalibanen inom mig är inte sämre än att hon kan dra fram lådorna med pynt redan två dagar innan advent, bara för att barnen ville det, och låta dem rota runt och lyckligt placera ut Jesusbarn och palmer och kameler till julkrubbeutställningen. Kyrka och kyrkbesökare hittade sin plats i nya lägenheten också. Och en och annan ljusslinga trasslades upp och hängdes upp. Vid tomtarna drog jag dock gränsen. De får komma fram senare. Granen och dess bling också.

Pynttalibanen är för övrigt helt tillintetgjord lagom till nyår. Vem vet när sakerna plockas undan igen. Jag tror vi hade en adventsstjärna modell större upphängd i vårt vardagsrumsfönster i Krillan i över ett år en gång. Det där med städningen dårå...

Men om man då för ett ögonblick skulle fundera kring de teologiska aspekterna. Tja. Advent och väntan på den där ankomsten. Och otålighetens tid som vi alla lever i. Borde vi inte vänta? Borde vi inte ge oss till tåls? Låta bli att ta ut något i förtid? Tja. Eller så kan vi tillåta oss att faktiskt på allvar ställa oss mitt i mysteriet -vi väntar på julen, att Jesus ska komma. Men samtidigt är han ju redan här. Han har till och med redan gått vidare. Och kommit åter. Igen och igen. Så julkrubban passar faktiskt att ha framme hela året. Liksom adventsstjärnan. Som en påminnelse om att också vi är på väg mot Betlehem. Kanske ännu senare än de där vise männen, men på väg.