Om innerlighet och kärlek

Hittar, en för mig, ny blogg och en mening står ut i det jag läser: "Innerlighet, kärleken till Gud, varför är den inte prioriterad i dagens kyrka? Varför tycks den inte viktig?"

Jag läser och funderar. Ska jag bli provocerad? Eller trött och uppgivet hålla med? Är det så? Eller är det precis så det inte är?

Hur visas innerlighet? Hur visas kärleken till Gud? I mitt liv. För det är väl där det börjar, detta att vara kyrka. I mig själv och min gudsrelation?!

Jag jobbar i en församling som emellanåt blir anklagad för att vara för jippo-inriktad, som har event på event för att locka nya människor till kyrkan. Antal människor som kommer är viktigare än innehållet säger de generella kritikerna. Men jag håller inte med. Det är inte planlöst irrande vi håller på med, utan vi funderar vad vi tror på och hur vi på olika sätt kan ge det uttryck idag. För att vi verkligen tror att Gud talar på olika sätt till olika människor. Och till samma människor på olika sätt i olika situationer. Och att vara kyrka handlar om att leva budskapet att Gud är här, nära och älskar –allt vad Gud kan!

Och de som kommer, kommer ofta tillbaka. De hittar något som drar dem inåt, djupare. Inåt i relationen Jag-Gud. Så tolkar jag det i alla fall. Något berör, något får plats, något ges utrymme för.

Visst talas det om statistik och om något ”funkade” eller inte. Men min erfarenhet är att det är ovanpåverk. Det som verkligen är betydelsefullt är om det var äkta, om det kändes bra. Sedan kommer man förstås alltid in i prioriteringarnas nät. Det som ger 10 något är mer betydelsefullt än det som ger 2 något. Men det handlar fortfarande inte om värderingar. Det som är relevant och viktigt för 2 är lika värdefullt som det som är relevant för 10. Så hur gestaltar man då, med begränsade resurser, en kyrka ”för alla”. Det är kruxet. Som man ständigt får jobba på.
Delaktighet är ett av mina favoritord i detta sammanhang. Jag tror att människor både behöver få känna delaktighet och få känna att deras delaktighet faktiskt krävs. Svenska kyrkan har haft en utveckling där de anställda blivit producenter och medlemmarna konsumenter, men jag tror också att vi är på väg bort från det. I en ideal värld är vi alla både ock, lite då och då. Både de anställda, de allra mest aktiva och de ”allmänkyrkliga”. Där man känner att man får ta plats när man vill och kan –leda andakt eller samtalsgrupper eller för all del, släktforskningsgrupper. Där man kan komma och bara vara, lyssna, ge sig hän åt debatter eller vad man nu för tillfället känner för. Där man ibland känner sig manad att hjälpa till och styra upp och ibland med förtroende lämnar det åt andra.

Hur visas kärleken till Gud? Innerlighet? Vad saknas när det inte finns?

Jag fortsätter fundera… vad tänker du?

Gästfrihet

Jag har varit på en tredagarstur till Örnsköldsvik. Där var det skolkyrkoforum, en ekumenisk samlingsplats där man möts för att prata om sådant som rör arbetet där kyrka och skola möts.

Det var goda dagar. Många tankar och funderingar.

Gästfrihet funderade jag mycket över. När det är kris och katastrof ifrågasätts sällan kyrkans roll eller detta att öppna upp kyrkdörrarna för alla, förvisso också till bön med självklart också som fristad och mötesplats. Den barmhärtige samariern liksom. Men när det kommer till andra gånger, tex skolavlutningar. Då ska gästfriheten villkoras. Då ska vi påminna alla om att det är ett invigt rum och då är det samtidigt att sälja sig själv som kyrka om man håller ett allmänt hållet tal utan Jesus-ord och att inkludera/exkludera alla som inte bekänner sig till Jesus Kristus bara av att vara i kyrkorummet. Jag får inte ihop det. Vad beror behovet av gränsdragningar på? Det är intressant att fundera på. Handlar det om vilka motiv man har til att vilja ha skolavslutningar i kyrkan över huvud taget? Jag vet inte.

Jag menar inte att det är oproblematiskt alls, men jag tycker inte att man kan kan vara generell och dra allting till sin spets utifrån en given situation. Vi jobbar alla i olika kontexter, vare sig vi är i Stockholm eller Ö-vik. Vi har olika relationer, olika traditioner, olika situationer. Jag är övertygad om att man måste hantera den verklighet som just man själv befinner sig i. Och då kanske det är så att på ett ställe går det hur bra som helst att ha skolavslutningar i kyrkan, medan man på ett annat inte kan det.

Hur tänker ni?

Buckle up, here we go!

I ett tillfälligt tillstånd av sinnesförvirring tänkte jag för något år sen att det skulle vara bra planering att trycka in så mycket jobb som möjligt på de helger jag var i tjänst denna vår. Det har resulterat i fler än en helg med vigslar och/eller dop på lördagen och sedan högmässa, konfirmander och gudstjänst med små & stora på söndagen. Denna helg toppade jag det med ett vigselsamtal också. Som om jag inte är lagom mör efter ungefär hälften.

Som tur är har jag ju världens bästa jobb. Och kanske världens bästa församling också. Definitivt världens bästa konfirmander och bland de härligaste barnkorister.

Jag trivs med all den feedback jag får här. Och det handlar inte bara om positiv kritik. Idag var det en man som strängt sa: "godkänt, men inte mer än så" efter högmässan. Andra tyckte annorlunda. Och det är ju det som är så fantastiskt. Att både bli utmanad, påmind om att ansträngning faktiskt är viktigt och bekräftad. Ingen likgiltighet liksom. För det är ju rena döden.

Från högmässa till konfirmander. Där vi pratade just om döden. Fina samtal. Och fin tavla blev målad med gemensamma krafter. Och fina dikter. Om jag fick skulle jag skriva dem här. Faktiskt.

Och så lite dans och lek i gudstjänst med små & stora. Glädje. Och nästangudbarnet i trappen spanandes ut över församlingen. Jepp, här hör jag hemma.

Och så lite kärlek på det. En vigsel bortom konventionerna. Enkelt, nära. Och varför har jag inte upptäckt hur bra psalm 180 funkar på en vigsel tidigare?!

Här är jag!

Vårsolen tittar fram och kanske våras det också för denna blogg som legat i vinteride.

För 50 år sedan prästvigdes den första kvinnan i Svenska kyrkan. Jag fick med mig dottern och gick i hemförsamlingen. Det är inte helt enkelt med kombon högmässa och nästan-3-åring men skam den som ger sig. Vi tog en pysselpåse, gosade med handdockorna, ritade änglar och Jesusar, klättrade under bänkar (krypa räcker inte) och tittade förundrat på det som hände framme vid koret.

Lisa hade en bra predikan som började med en massa frågor av typen "Älskar du mig?" speglande bibeltexten om Petrus och den uppståndne Jesus, men också av typen "skulle du göra allt för mig?" och "tar du hand om dig själv? om andra? om världen?"; en förlängning av frågan som det är så lätt att svara "ja, jag älskar dig, jag skulle göra allt för dig!" på fast det i verkligheten är oändligt mer komplext.

Nåja. Alla dessa självrannsakandetriggers, alla dessa frågor avslutades med "var är du?" (anspelande på Adam och Eva i Edens lustgård?) och Ester skiner upp, sträcker upp händerna och säger "här är jag!". Så självklart borde det vara för oss alla! Att ta plats. Att våga, också fast vi ibland gjort saker vi inte är stolta för.

En av makens systers vänner brukade tydligen artigt tacka när hon hade varit på besök. "Tack för att jag kom" sa hon. Det är också en sida av det hela. Att inse sitt värde. Att ta plats.

Självfallet finns det diken. Arrogansens dike. Eller när mitt värde boostas på andras bekostnad. Men idag bär jag med mig barnets självklarhet. "Här är jag!" Och förresten: tack för att jag skrev också!

Uppstart

Det är härligt med uppstart, att få träffas igen och börja om. Ny termin, nya förutsättningar. Att återse, att upptäcka varandra på nytt, att ta vid, att ta språng.

Idag är jag särskilt glad och tacksam för att jag får följa ungdomarna i Hedvig. På onsdagkvällar (eftermiddagar kanske det är läge att säga?) och på många andra ställen.

Ni är för härliga och jag är priviligerad som dela er vardag och era liv!

Är alla välkomna?

Frågan om hur man hanterar när människor tänker och känner olika inför hur man ska vara respektiva föra sig och klä sig för att platsa i kyrkan upptar mina tankar idag.

Får man komma i tofflor och linne? Får man komma men bara inte ha uppgifter? Får man komma fast man inte vet om man kan tro på allt prästen predikar? Får man komma fast man dömer andra människor? Får man komma fast man inte vill döma men ändå känner att "så gör man väl inte" inför vissa saker?

Om man stör sig på något eller någon, vem har då ansvaret? Den som stör sig eller den som man störs på?

I grunden en människosynsfråga. Och rätt lätt i teorin. Men i praktiken -ack, så svårt. För var går gränserna och varför? Är det kategoriskt och lika för alla? Eller är det beroende på sitation eller person? Vem har tolkningsföreträde? Vem ger jag som ansvarig för gudstjänsten eller en viss verksamhet tolkningsföreträde genom mina val? Är valen en konsekvens av den människosyn jag vill stå för? Eller skevar det?

Vad får det för konsekvenser om vi säger att till Jesus är alla välkomna?

Vad tänker ni?

Bygglov -en parentes om värdsligheter

Det är lite svårt att fira gudstjänst i kyrkan när det ser ut så här. Som tur var går det ju bra att fira gudstjänst i församlingshem, andra kyrkor och i det lilla kapellet bredvid kyrkan. Men nog ska det bli roligt att få inta henne igen den 10 maj!

Biskopsvals

Imorgon är det provval i Stockholm. Nu biskop ska väljas. Eller egentligen -kandidater för det "riktiga" valet ska väljas.

En grupp har vaskat fram 7 kandidater. Fler kommer med all säkerhet nomineras imorgon. Jag har själv ingen favorit alls bland de föreslagna. Jag ser fram emot nomineringar och pläderingar och hoppas att det skingrar dimman något. Sedan är ju ordningen att alla med minst fem procent röster, helst minst fem kandidater blir valbara. Och inför det valet sker en hearing. Den ser jag redan fram emot.

Det som gör mig ledsen är den kyrkliga politik som flera nu ägnar sig åt. Ekumeniken används som slagpåse. "Välj rätt, annars får det konsekvenser..." Hot har ju använts förr. Och alla val har konsekvenser. Men är detta inte en inomkyrklig angelägenhet? Var det någon som sa något kring utnämningen av senaste metodistbiskopen i Norden? Senaste katolska biskopsutnämningen i Sverige? Pingströrelsen valde en företrädare för sin paraplyorganisation, la någon sig i? Kristi kyrka är delad, men om Svenska kyrkan ska alla få tycka och döma.

"Välj en kristen biskop" säger de och insinuerar att det finns EN kristendom, EN tolkning av Bibeln och EN riktig Gudsrelation -som uppenbarligen (?) inte präster och lekfolk i Stockholms stift omfattas av. Eller genom detta valet visar om de står för eller inte. För att inte tala om kandidaterna... "Nej, nej. Så är det inte alls"svarar någon. Men det som sägs mellan raderna är tydligt.

Men tänk om det faktiskt är så att Guds ande rör sig i var och en av oss präster och elektorer som röstar imorgon. Tänk om Gud gör sin vilja känd genom människor här och nu, genom männinskor som är pålästa i Bibeln, som har levande Gudsrelationer och som i djup tro på Jesus Kristus forfarande väljer någon sk liberal till biskop. Tänk om.

Snygga jag!

En vän och kollega tog med sin familj (eller om de tog med henne) till "min" kyrka igår på barnens julgudstjänst och julfest. Eftersom vi brukar ses i en helt annan kyrka så hade hon frågat hennes två pojkar, 5 och 7år gamla, om de förstod vem jag var. Den äldre sade då "ja, det är hon som har mörkt hår och brukar ha svart kofta och klackar" (japp, det stämmer ju). Fortsättningen var något mer oväntad: "Hon är rätt snygg!".

Jag tackar och tar emot. Både pojken som tycker det och mamman som kärleksfullt delar med sig av infon!

What if Starbucks marketed like the Church?

And in my quest to internatinalize my blog even more something more for my english speaking friends. The Swedes have probably already found it because Brygubben and Emanuel wrote about it...

Krönikan

Här finns den att ladda ner. Nr 5/2007, finns på sidan 11.

Dop

Alla händer på...

Cirkus...

Dopandet

Stolt mamma och dotter

Utslagen dotter efter dop, dopkalas och 65-årskalas...

Destination Okänd

Detta med kallelse är ingen lätt sak. Det tar sin kvinna att reda i känslor, viljor och tankar. Vad är människors viljor och vad är Guds? Vilken är den rätta vägen?

Och ibland gör Gud det lätt för en. Det tackar jag för.

Ta bladet från munnen?

Vad märkligt det är när man sitter i ett samtal med ett antal människor och går som katten runt het gröt. Jag vet vad de vet, på ett ungefär i alla fall, och de vill veta mer men frågar inte rakt ut. Istället ställer de generella frågor om det specifika och jag svarar lika generellt.

Är det något särkilt ni tänker på, ville jag fråga. Men så gör man inte. Så jag höll tyst. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Det visar sig väl.

Me like

En ivrigs bön

Jag gillar inte att vänta.
Nu väntar jag.
Ger upp hoppet.
Hör något.
Väntar lite till.
Misströstar.
Får ett brev.
Väntar.

Jag har fattat poängen Gud!
Tålamodet.
Jag vet att det behöver arbetas med.
Jag ska försöka.
Amen

Kyrkomötets öppnande

Idag åkte Ester och jag på utflykt till Uppsala.

Vi åt lunch med biskopar, irakiska gäster och andra. Ester skötte sig exemplariskt och maten var god. Jag var väl rätt fräck när jag tackade ja till inbjudan med förbehåll att kunna ta med Ester, men inbjudan kommer inte varje dag och varför ska jag hålla mig undan dylika tillställningar bara för att jag inte kan ha barnvakt annat än kortare stunder? Karlarna har ju inte amningsproblematiken när de är pappalediga...

Sedan var det i alla fall gudstjänst i Domkyrkan. Tillbaka till rötterna för mig. Där är jag döpt (som 14-åring), konfirmerad och prästvigd. Där har jag gjort och firat gudstjänst genom min tonår och student. Där har jag under några somrar varit tjänstebiträde och guidat och haft andakter. Det är något särkilt. Som att komma hem. Trots pompan -eller kanske just pga den... Ester tyckte nog att det var lite konstigt med så högljudd musik strax efter den totala tystnaden när kungen och drottningen travade in, men hon gillade lamporna desto mer!

Till sist var det dags för universitets aula och själva öppnandet av mötet. Jag kunde inte processera (alla trappor) och fick gå in bakvägen/handikappingången. Ester vaknade förstås när vi kom in och allt började och var nöjd ungefär en kvart. Dvs under öppnandet och Ärkebiskop Anders anförande. Jag retirerade diskret, gav barnet mat och tog tåget hem. Man blir faktiskt ganska trött av att mingla med många under en dag.

Var är Gud?

Man skulle ju kunna tro att sammanträden är tråkiga. Ibland är de förstås det med mycket information, politisk korrekthet och pappersvändande. Men oftare glimmar det till och samtal och möten ger något mer!

Igår kväll samtalade vi utifrån några frågor som Katrin Åmell (direktor för Ekumenisk teologi på SKR samt dominikansyster) ställde. Syftet var att dela erfarenheter och ha nära samtal som möjliggör att lära känna varandra på djupet. Vi satt i mindre grupper och delade -med våra vitt skilda kyrkliga kulturer, erfarenheter och ibland teologier. Nu skickar jag vidare några av "frågorna" till er, delvis modifierade: vad tänker ni?

* Kan man möta Gud i mötet med människor av annan tro?
* Gudsmötet i det oväntade, erfarenheter av det?
* Att vara beredd att förändras i mötet med andra människor/kulturer/traditioner? Möjlighet eller hot för den egna tron?

Sammanträde

Jag och Ester ska till nunnorna i Djursholm. Där ska vi sammanträda. Vi gillar ju det. Fast dator och internet blir jag utan. Så vi får ses igen onsdag eftermiddag/kväll. Så länge kan ni ju njuta av Evas historia om Världens fest och Ärkebiskopen. Den ska jag själv berätta för honom idag!

Lärdomar

När kyrkledare av olika slag (både mandatmässigt och samfundsmässigt) kommer sig samman händer alltid mycket. Idag hann jag knappt nafsa i min smörgås vid morgonfikat innan jag fick redan på en ny sjukdom. En viss katolik hade, enligt en väl underrättad källa, varit alldeles biskoppig i veckan. Eftersom vi är lite nervig om Sonen ska bli vattkoppig reagerade jag. Man vill ju inte smitta dottern med nåt farligt. Men jag kan vara lugn. Just denne biskoppighet drabbar endast män (än så länge).

Dottern var en glad adjungering på mötet. Hon sov mestadels men vaknade till lite och gnällde när gubbarna försökte göra henne till ungdomsgisslan. Jag är en stolt mamma. Man ska säga ifrån.