Hittar, en för mig, ny blogg och en mening står ut i det jag läser: "Innerlighet, kärleken till Gud, varför är den inte prioriterad i dagens kyrka? Varför tycks den inte viktig?"
Jag läser och funderar. Ska jag bli provocerad? Eller trött och uppgivet hålla med? Är det så? Eller är det precis så det inte är?
Hur visas innerlighet? Hur visas kärleken till Gud? I mitt liv. För det är väl där det börjar, detta att vara kyrka. I mig själv och min gudsrelation?!
Jag jobbar i en församling som emellanåt blir anklagad för att vara för jippo-inriktad, som har event på event för att locka nya människor till kyrkan. Antal människor som kommer är viktigare än innehållet säger de generella kritikerna. Men jag håller inte med. Det är inte planlöst irrande vi håller på med, utan vi funderar vad vi tror på och hur vi på olika sätt kan ge det uttryck idag. För att vi verkligen tror att Gud talar på olika sätt till olika människor. Och till samma människor på olika sätt i olika situationer. Och att vara kyrka handlar om att leva budskapet att Gud är här, nära och älskar –allt vad Gud kan!
Och de som kommer, kommer ofta tillbaka. De hittar något som drar dem inåt, djupare. Inåt i relationen Jag-Gud. Så tolkar jag det i alla fall. Något berör, något får plats, något ges utrymme för.
Visst talas det om statistik och om något ”funkade” eller inte. Men min erfarenhet är att det är ovanpåverk. Det som verkligen är betydelsefullt är om det var äkta, om det kändes bra. Sedan kommer man förstås alltid in i prioriteringarnas nät. Det som ger 10 något är mer betydelsefullt än det som ger 2 något. Men det handlar fortfarande inte om värderingar. Det som är relevant och viktigt för 2 är lika värdefullt som det som är relevant för 10. Så hur gestaltar man då, med begränsade resurser, en kyrka ”för alla”. Det är kruxet. Som man ständigt får jobba på.
Delaktighet är ett av mina favoritord i detta sammanhang. Jag tror att människor både behöver få känna delaktighet och få känna att deras delaktighet faktiskt krävs. Svenska kyrkan har haft en utveckling där de anställda blivit producenter och medlemmarna konsumenter, men jag tror också att vi är på väg bort från det. I en ideal värld är vi alla både ock, lite då och då. Både de anställda, de allra mest aktiva och de ”allmänkyrkliga”. Där man känner att man får ta plats när man vill och kan –leda andakt eller samtalsgrupper eller för all del, släktforskningsgrupper. Där man kan komma och bara vara, lyssna, ge sig hän åt debatter eller vad man nu för tillfället känner för. Där man ibland känner sig manad att hjälpa till och styra upp och ibland med förtroende lämnar det åt andra.
Hur visas kärleken till Gud? Innerlighet? Vad saknas när det inte finns?
Jag fortsätter fundera… vad tänker du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att det handlar om närvaro. Att vara innerlig är att vara närvarande. I mötet med medmänniskan, med Gud och också med sig själv. Närvaro och en önskan om genuin människokärlek. Detta kan säkert finnas även i jippokyrkor(!). Men det kanske är lätt att tappa bort närvaron när det är mycket annat som ska uppfyllas? När man har fullt upp med att vilja fylla upp bänkarna t ex, och missar dem som faktiskt sitter där. Kan man tänka...
Åh vad jag håller med dig när det gäller delaktighet. Har tänkt mycket på detta under den senaste tiden. Ibland känns det som om vissa anställda ser oss frivilliga som konkurrenter. Då har man tappat fokus tycker jag. Det du beskriver låter som en dröm en sådan som jag vill vara delaktig i.
Det intressanta, med det jag skrev om innerlighet, var att det kom upp i en intervju jag gjorde med en kyrkoherde som på frågan om kyrkans utmaningar framöver svarade: att bli mer innerlig.
Jag tyckte att det var ett befriande svar. Och han syftade nog främst till gudstjänsten även om det kanske inte blev så tydligt i det som jag skrev.
Jag vet inte, för att vara helt ärlig, om det egentligen är ett problem med en utveckling där färre besöker kyrkan för att fira gudstjänst men fler kommer för kringaktiviteter. Men, jag funderar mycket kring det.
Jenny, jo, fokus är viktigt. Men ibland är det just där närvaron är -inte i slentrianverksamheten... men jag tror att du har helt rätt. Närvaron är nyckeln.
Eva, välkommen! ;-) Jag tror att den skymtar igenom lite här och där. Kanske räcker det att prata om det lite mer?!
Carolina, meningen väckte (uppenbarligen) en massa saker i mig, inte nödvändigtvis relaterat till det du i övrigt skrev eller menade med den från början. Det är ju det som är så härligt med ord! Men just i relationen till gudstjänsten väcker den ju ännu mer tankar att fundera vidare på! BLir kanske ett inlägg till -eller två!
Skicka en kommentar