Ritens kraft

Maken uppmärksammade mig på ledaren i DN idag. Henrik vet inte om han kanske måste gå med i kyrkan igen eftersom han vill åt kyrkans riter (dock utan Gud uppenbarligen). Han har varit på nmangivningsceremonier och borgerliga begravningar och inget duger tillräckligt tydligen. Det bär på något sätt inte.

Jag ler när jag läser.

Min erfarenhet är att borgerliga begravningar och i alla fall de lite mer utbyggda borgerliga vigslarna ofta är väldigt lika de kyrkliga handlingarna. Minus Gud (ibland) då. Man sjunger tillsammans, har inledningsord, hittar "heliga" rum (rum som känns mäktiga, stora eller laddade av historia eller dyl) att ha det hela i osv. Det som inte finns med är just... Gud. Tron på att det finns något -någon mer som vi vill, långt ner i vårt undermedvetna, sätta oss i relation till.

Kanske är det känslan av att något fattas i namngivningsceremonin eller känslan att "det är mer på riktigt i kyrkan" som ett brudpar sa till mig en gång som är det lilla fröet tro? Jag vill absolut inte skriva någon på näsan eller tolka någon annas liv åt dem. Men jag kan inte låta bli att undra.

Och oavsett om alla andra nu tror eller inte, om andra kan formulera en tro eller inte. Jag tror. På en kärleksfull Gud som vill en relation med oss.

Det hela påminner mig dessutom om berättelsen om prästen som kravlar sig fram till en sårad och döende soldat i skyttegravarna under första världskriget för att hålla hans hand och viska några tröstande ord till honom. Soldaten säger "Jag tillhör inte din kyrka, Fader" och prästen svarar "Det är möjligt, men du tillhör min Gud".