Att förlora ett barn

Det går inte att vara oberörd. Nära berättelser om när Patrik och Marie förlorar sina barn. När Linda förlorar en bror. Berättelser om männsikor Jutta och Göran och Lars har mött genom sina arbeten, människor som har förlorat sina barn, sina syskon eller barn som är svårt sjuka.

Som präst kan jag mycket teori och praktik kring sorg och kris. Jag har egna berättelser, människor jag mött. Jag har egna sorger och erfarenheter av livets dalar. Men efter gårdagens kurs är det ändå tydligt för mig: vi pratar för lite om det i kyrkan. Vi jobbar för lite teologiskt kring död, sorg, bearbetning, pastoralt bemötande. Märkligt nog. För vi jobbar ju med det hela tiden. Och det handlar inte om att vi gör det dåligt, frågan är väl bara om vi kan göra det ännu bättre. Och särskilt att mer medvetet hjälpa och lyfta de anhöriga i sina val, sina önskningar, sina tankar kring utformningen.

Jag ska fundera mer på detta. Och ritens möjlighet -och eventuella begränsning.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

I måndags och tisdags var jag länge anmäld på ett seminarium om vigselsamtalet. Var på ett om dopsamtalet för ett år sen och det var fantastiskt bra. Vi var ett gäng präster som delade med oss av erfarenheter och diskuterade hur vi gör/inte gör och tänker/inte tänker. Det hela leddes av Birgitta Söderberg som är präst och Magnus Lidbeck som är (pensionerad?) präst och psykoterapeut och de kom med många bra frågor och vinklingar. Att be föräldrarna berätta vad de önskar för sina barn och för sig själva som föräldrar och sedan ta deras ord som förbön var ett sånt guldkorn därifrån. Nåja, vi bad om ett likadant seminarium om vigselsamtalet och det var planerat i våras. Då blev det inställt. Denna gång insåg jag att jag inte skulle orka med Ester. Jag hade känns mig splittrad med henne och hennes behov i ett dygn när jag förmodligen mest vill dyka in i frågeställningarna själv. Istället satsade jag på kontraktskonvent idag förmiddag. Om Luther och luthersk teologi. Spännande! ”Finns det en luthersk identitet” var frågeställningen. Men nej, sonen är fortfarande sjuk och jag är således hemma. Blä. Jag behöver teologisk stimulans! Jag längtar efter det. Att få inspireras, tänka till och beröras. Men det blir inte alltid som man tänker sig.

Var är Gud?

Man skulle ju kunna tro att sammanträden är tråkiga. Ibland är de förstås det med mycket information, politisk korrekthet och pappersvändande. Men oftare glimmar det till och samtal och möten ger något mer!

Igår kväll samtalade vi utifrån några frågor som Katrin Åmell (direktor för Ekumenisk teologi på SKR samt dominikansyster) ställde. Syftet var att dela erfarenheter och ha nära samtal som möjliggör att lära känna varandra på djupet. Vi satt i mindre grupper och delade -med våra vitt skilda kyrkliga kulturer, erfarenheter och ibland teologier. Nu skickar jag vidare några av "frågorna" till er, delvis modifierade: vad tänker ni?

* Kan man möta Gud i mötet med människor av annan tro?
* Gudsmötet i det oväntade, erfarenheter av det?
* Att vara beredd att förändras i mötet med andra människor/kulturer/traditioner? Möjlighet eller hot för den egna tron?

PM-förberedelser

Vetenskapsteori är inte så tråkigt som man skulle kunna tro!