Döden, döden, döden*

98 år. I torsdags fyllde min farmor 98 år. Det är en ansenlig ålder, snart ett århundrade. Och jag, som de flesta som ställs inför en människa av den åldern, kan inte låta bli att tänka på allt hon har fått vara med under sitt liv. Alla människor hon mött, platser hon varit på, och kanske ännu mer den utveckling som skett under en enda livstid.

Ikväll firade jag henne. Hon såg trött ut. Efter en dag av firande. En dag annorlunda än alla andra dagar, då inte alls lika mycket händer eller lika många människor passerar. Men hon såg också trött ut på ett annat sätt.

Jag vet att det bara är en tidsfråga. Snart finns hon inte mer. Det känns konstigt. Hon har alltid funnits. Varit en stark personlighet. Och hon är fortfarande det, på något märkligt sätt, fastän kroppen säger ifrån och hon inte alltid hänger med på samma sätt som förr.

I Bibeln, i Gamla Testamentet, står det om Abraham (m fl) att han "dog, gammal och mätt av år...". Jag gillar det uttrycket. Att vara mätt innebär på något vis att man inte behöver mer, att man inte hungrar efter mer, att man är klar.

Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att livet får levas fullödigt tills det är dags, tills det är klart och åren är mättade.


Idag var vi också på Arkitekturmuseet och tittade på pepparkakshus. Temat i år är Jag är hemma nu! Och min favorit är pepparkaksskapelsen nedan, med rubriken: Jag är hemma nu, jag har rest färdigt.

*Rubriken anspelar fö på Astrid Lindgren som berättat att hon alltid började telefonsamtalen med sin syster (?) så var det avklarat sedan.

Allhelgona, alla själars, Halloween eller Día de muertos?

En del är irriterade på Halloweens intåg i Sverige. Jag har också varit det. Men jag har sakta ändrat inställning. Fast jag tycker att man ska lära ut och ha koll på skillnaderna och var traditionerna har sitt ursprung.

Idag tog jag sonen och åkte till Etnografiska där vi skulle titta på utställningarna (efter ett extremt kort besök på Museo Canarias med döskallar och mumier så ville han se mer och höra mer om olika folk och traditioner och levnadssätt), gå på skelettverkstad och höra om den mexikanska traditionen Día de muertos.

Skelettverkstan var tyvärr fulltecknad, men vi skaffade oss lite material på vägen hem och pysslade för oss själva. Det ska smyckas ordentligt är det tänkt. Och visst blir det fint?!

Håll i, håll ut, håll om...

I veckan har jag gått omkring med en dikt av Harry Martinsson. Jag har funderat, skrivit några rader för att radera och sedan tillslut gå en helt annan väg i det griftetal som jag höll på med.

Dikten svarar inte på några frågor, den tröstar inte, men den ger ett annat perspektiv. Det är det jag gillar med den.

Igår fick jag dödsbud. Och orden dröjer sig kvar:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Herre, förbarma dig

Med melodifestivalen på radion, efter en heldag i Uppsala hos goda vänner av olika slag, åker vi sakta förbi olycksplatsen vid Haga norra strax efter 20 ikväll. Vi var förberedda, 4 km tidigare annonserades olyckan på en stor blinkande tavla. Men ändå känns det som en knytnävsslag i magen. Först två parkerade bärgningsbilar. Sedan en brandbil. Jag hinner räkna till fyra ambulanser. Lika många polisbilar. Blåljusen lyser upp lördagkvällen. Bakom arsenalen räddningsbilar, i sluttningen, ligger två totalkvaddade bilar på sina tak. Massor med människor sitter och står en bit därifrån. Jag förstår inte riktigt hur olyckan kan ha gått till för att få den effekten. Jag vill nog inte heller veta.

Maken och jag tittar på varandra. Barnen sover fastspända i baksätet.

-Ett barn var i alla fall okej och i famnen på en räddningsarbetare, säger maken.

Allt jag kan tänka är att det barnet kanske förlorat en förälder.

Resten av vägen hem, genom Eugeniatunneln tills vi åker av vid Hornsberg och kryssar vid allt vägarbete hem, ber jag intensivt för alla drabbade av just denna olycka. För alla människor drabbade av olyckor.

Jag drabbas av livets skörhet. Återigen. Jag som alldeles precis lyckats förtränga det.