Med melodifestivalen på radion, efter en heldag i Uppsala hos goda vänner av olika slag, åker vi sakta förbi olycksplatsen vid Haga norra strax efter 20 ikväll. Vi var förberedda, 4 km tidigare annonserades olyckan på en stor blinkande tavla. Men ändå känns det som en knytnävsslag i magen. Först två parkerade bärgningsbilar. Sedan en brandbil. Jag hinner räkna till fyra ambulanser. Lika många polisbilar. Blåljusen lyser upp lördagkvällen. Bakom arsenalen räddningsbilar, i sluttningen, ligger två totalkvaddade bilar på sina tak. Massor med människor sitter och står en bit därifrån. Jag förstår inte riktigt hur olyckan kan ha gått till för att få den effekten. Jag vill nog inte heller veta.
Maken och jag tittar på varandra. Barnen sover fastspända i baksätet.
-Ett barn var i alla fall okej och i famnen på en räddningsarbetare, säger maken.
Allt jag kan tänka är att det barnet kanske förlorat en förälder.
Resten av vägen hem, genom Eugeniatunneln tills vi åker av vid Hornsberg och kryssar vid allt vägarbete hem, ber jag intensivt för alla drabbade av just denna olycka. För alla människor drabbade av olyckor.
Jag drabbas av livets skörhet. Återigen. Jag som alldeles precis lyckats förtränga det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ajaaa.
Det är så hemskt.
Som barn var vi en gång på väg upp till Farmor&Farfar uppe i Norrland, vi åkte E4:an, man gör ju det, och utanför Gävle så var det en sån där otäck stor olycka.
Jag minns alla blinkande ljus, och jag minns hur man var tvungen att krypköra förbi olyckan för att det var så trångt och...
...allra mest minns jag julklapparna.
Det var ju människor som oss som krockat, som var på väg hem, på väg bort, för att fira jul.
I snön låg utspridda bilvraksdelar - och julklappar.
Det gjorde det så mänskligt, så otäckt.
*ouf* och just med barn, usch. Det är sånt som gör att man funderar på att alltid göra som kungafamiljen - aldrig alla familjemedlemmar i samma bil, liksom.
Extra kramiga kramar till er allihop. Tankar och böner för de inblandade, men tack gode Gud för att det inte var ni, tänker jag också.
Ja livet är skört. Från en sekund till en annan kan det förändras.
Skicka en kommentar