När det stormar?

Predikan 4 e trett 2012-01-29 i Hedvig Eleonora kyrka. Full circle. Första och sista predikan i Hedvig som komminister i församlingen utlagda på bloggen.


På en kurs jag gick förra året träffade jag en ledarskapskonsult, tillika psykolog som ofta använde utrycket: “jordaxeln i fontanellen”. Jo, såna människor möter vi nog allt som oftast. Vågar jag säga det? ibland är vi nog de där människorna själva. Ni vet, som tror att världen snurrar runt dem, eller oss, eller mig... eller ja, ni förstår?! En slags barnslig omnipotens.

Problemet är ju att vi bara har vår egna erfarenhet att utgå från. Och de är inte dåliga i sig. Våra erfarenheter är ett viktigt verktyg när vi ska tolka vår omvärld, det som händer och dem vi möter. Men kanske lite för ofta glömmer vi det i villervallan av vårt eget liv, att erfarenheten är verktyg att använda sig av, kan ge oss nycklar, men inte är allt. Kanske är det vårt behov av kontroll. Vi planerar och bokar in långt i förväg, vi försöker hinna med så mycket som möjligt, ingen ska bli besviken. Uppslukade av oss själva och vårt eget. Och så händer det som inte får hända. Stormens börjar vina med oreda och kaos efter sig. Varför? Varför mig?

Job drabbas av all världens jävligheter. Och han blir tillslut förbannad på Gud. Vad har jag gjort för att förtjäna detta öde är hans fråga. Varför? Varför ska jag, som gör mitt bästa för att vara en god människa, drabbas av ont? Det är inte rättvist! Jordaxeln i fontanellen. Om jag drabbas av något måste det ha antingen med mig att göra (belöning eller bestraffning) eller (eftersom jag är så god) måste det vara Gud det är fel på. En del tolkar det som att det inte finns någon Gud -för världen ser ju ut som den gör med krig och svält och egoism? Det stormar i vår värld, mest hela tiden. Och det stormar i våra liv. Och vi känner paniken komma. Hjälplösheten och hopplösheten. Jag ska erkänna: jag har också varit där. Ibland är jag där. Som en trilskande fyraåring stampar jag i golvet och skriker orättvist! Sluta storma! Ligg inte där och sov Gud! Jag står inte ut!

Gud daltar inte. Vad vet du om något? svarar Gud Job. Var du där när jorden skapades? Perspektivet är ett annat. Det gör inte att det onda gör mindre ont. Det gör inte att det inte händer. Men i motståndet möter Job något annat än den Gud han föreställde och förväntade sig. Gud som allsmäktig och en slags marionettdockmästare. Han mötte Gud som tar på allvar, som svarar. Som ändrar perspektiv.

Och Jesus i båten. Han väcks av lärjungarna som är i panik (och då ska man komma ihåg att det här var sjövana killar, fiskare som säkert varit med om att båten gungat förr, det var nog en storm som hette duga). Jesus stillar stormen runt omkring dem. Men än mer: Jesus frågar “varför är ni rädda? Tror ni inte?”.

Stormen utanför och stormen inuti, han har förmåga att stilla båda. Vi behöver inte leka Gud och ha kontroll över allting. Gud har koll. Lita på det. Inte så att Gud tillåter eller drabbar med ont -utan lita på att Gud är med, bär och håller i. Det är ju det tro är. Inte som en idé eller teori utan som i att räkna med, att räkna med Gud. Att våga lita på det där som är större än oss själva.

Det skulle vara lätt att sluta där. Låta Jesus bli nån slags superhjälte. Jag tänker på en gammal söndagsskolesång som säkert några av er minns: “När det stormar, när det stormar, när det stormar runt omkring mig, När Gud är stark och jag är svag, han hjälper mig med nya tag, När det stormar, när det stormar, när det stormar runt omkring mig”.

Om vi bara tror, då ordnar allt sig. Om vi bara släpper Gud på båten. Men så funkar det ju inte riktigt. Båtar går under varje dag, både i stormar och överlastade i lugna vatten. Var är Gud då? Och så är vi tillbaka i det jag tidigare avfärdade: att det beror på våra förmågor, handling eller tro, om vi var “värda” räddning eller inte. Jordaxeln i fontanellen. Så jag slutar inte där. Eller snarare evangeliet slutar inte där.

“Vem är han” undrar lärjungarna. Och det är väl en fråga som aldrig kan få ett entydligt svar, kanske är det till och med just den frågan som är grunden för vår relation med Gud... Men lärjungarna fortsätter snabbt konstatera: “till och med vinden och sjön lyder honom.” Klappat och klart. Mirakel och under. Och visst berättas det om fler under och stora gester -men det är inte heller där det slutar.

Nej, i slutet av hela berättelsen (inte bara den bit av evangeliet vi hörde i idag) hoppar Jesus i det mörkaste djupet för att vara med oss. Inte för att vi gjort oss förtjänta av det utan för att det var så det var meningen: när grundvalarna fästes. När morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade. Därför att Gud vill liv och vill kärlek. Vill hela sin skapelse.

I dagens text frågar lärjungarna varför Jesus sover, hur kan du, ska du låta oss gå under? Långt senare är det Jesus tur att fråga lärjungarna. Varför sover ni? Kan ni inte hålla er vakna? Det är i Getsemane trädgård, strax innan han blir fängslad. Rollerna är omvända.

Kanske kan man säga att vårt uppdrag är att ropa på Gud. Att be Jesus stilla stormen. När stormar blåser upp. Oro i vårt land, runt vår familj, i vårt samhälle och vår värld. När vi bråkar i kyrkan och församlingen, när vi inte är överens med vår nästa. Vilka stormarna än är.

Att vara bärare av det glada budskapet, av evangeliet, är att bära ut budskapet om frid och fred, att upprätta varandra, att peka på det som inte är rätt och rimligt. Och när vi ber om hjälp, när vi ser bortom oss själva och vårt egna, då finns utrymme för Gud att verka -också genom just oss. Vi behöver inte vara rädda! Vi behöver bara räkna med Gud!

En predikan att läsa

En mycket bra predikan om terror och rädsla och Jesus och just Dig. Läs den, vänner!

Vägen till korset

Det blir en speciell palmsöndag. Predikan ska hållas och sedan diskuteras i en mindre grupp. Det känns spännande, på ett delat roligt och läskigt sätt.

Att ha praktikant är sannerligen utmanande. Och utvecklande.

Enheten i Kristus

Jag slänger mig ut i otryggheten och publicerar härmed min första predikan på bloggen. Som kollegan säger: låna gärna men tala gärna om var du fått dem ifrån!

Predikan 14e e tref Hedvig Eleonora
Joh 17:18-23 Enheten i Kristus

För drygt tio år sedan hade jag förmånen att få äta middag med Desmond Tutu. Han är biskop emeritus i den anglikanska kyrkan i Kapstaden, han var förste ordförande i den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionen efter apartheids fall i Sydafrika och för sitt arbete för just de mänskliga rättigheterna fick han Nobels fredspris 1984.

Vi pratade om många olika saker under kvällen. Någon runt bordet ställde en fråga, jag minns inte hur den löd, men det måste ha haft att göra med hans arbete på ett eller annat sätt. I alla fall så satt han tyst och tittade på oss unga representanter från olika kristna kyrkor i Sverige som satt runt bordet och sedan svarade han: ”det är lättare att vara emot än att vara för”.

Just dessa ord har ekat hos mig många gånger sedan dess. Det är ju så. Det är lättare att vara emot än att vara för.

Det är lätt att var mot krig och orättvisor. Det är lätt att vara mot våld mot kvinnor. Det är lätt att vara mot en massa politiska beslut.
Det är också lätt att vara mot här i kyrkan, tungotal eller barn som låter eller kanske själva gudstjänstformen. Högt som lågt, stort som litet, radikalt åt det ena eller andra hållet, för lamt eller för tydligt. Det är lätt att vara emot. Och det är lätt att stå enade emot.

Det blir genast mycket svårare när man ska definiera vad man är för. Det blir snabbt komplext och massor med konsekvenser att ta hänsyn till. Vad är bäst för oss? Vad känns riktigt för mig? För mina barn? Vad händer med deras framtid om jag idag väljer på ett sätt? Eller ett annat? Vad är Guds vilja?

Åsikterna börjar gå isär. Vi börjar diskutera, debattera, förklara oss, kanske till och med försvara oss. Och ganska ofta, blir det hela en kamp att övertala varandra istället för att nyfiket lyssna på hur den andre tänker och resonerar.

Det är lättare att vara emot än att vara för.

Jag tror att det är en av de saker som Jesus vill att vi ska förstå genom dagens evangelium. Det är ofta lite svårt att följa med i Johannes sätt att skriva. Han är mångordig, invecklad och flertydig – det märker vi inte minst här.
Men texten är en del av en lång bön som han ber strax innan han fängslas – för sig själv, för sina lärjungar och för alla troende framgent.

Den är samtidigt också ett slags farväl till lärjungarna och Jesus vädjar att de ska stå enade, att de ska vara Ett i honom. Det är när de kan vara ett i honom som världen ska tro. Och han vädjar med rätta, för lärjungarna var mycket mänskliga. De hade långt ifrån alltid förstått vad Jesus sagt till dem och redan hade de käbblat om vem som älskade Jesus mest...

Så vad skulle hända när deras mästare försvann? Ja, de vet ju inte om det ännu, men Gud visste. Så genom sin bön vädjar han att de ska stå enade.

Olika tolkningar. Olika behov. Olika reaktioner. Risken att allt skulle upplösas i bitar var överhängande. Vad hände egentligen? Vad var dess mening? Risken var stor att det skulle bli en kamp om vem som ägde sanningen, vem som hade rätt, vem som har tolkningsföreträde. Känns det igen? Risken var verklig.

”Jag ber att de alla ska bli ett […] då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig”
Att de, vilket innefattar oss, att vi ska bli Ett är viktigt. Det är genom vår enhet som vi visar på Guds kärlek och Gud själv.

Men enhet är ett ord som är lätt att använda fel. Enhet är långt ifrån att tycka lika eller att tro på exakt samma sätt eller att agera uniformt. Det handlar inte om enfald. I så fall mer om mångfald. För det Jesus pratar om när han säger att vi ska bli Ett, en enhet, är en konsekvens av mångfalden, av att vi alla är olika – med unika gåvor, talanger och personligheter.

Enhet i mångfalden, är att stå tillsammans, att stå enade trots våra olika tolkningar, olika behov och olika reaktioner.

Den gudomliga skapelsens mål är enhet i all sin mångfald. Och det händer när varje del, när var och en av oss är dem vi är skapade till, när varje del är sig själv och närvarande.

Det kräver tålamod med varandra, och kanske också oss själva. Det kräver att vi lyssnar på varandra, fördomsfritt och öppet. Det kräver kärlek för nästan liksom för sig själv. Det kräver ödmjukhet. Det kräver mod – att lyssna inåt, att våga vara sårbar, att försöka vårt bästa… Och framför allt kräver det fokus på det centrala istället för allt det perifera.

I kyrkan är vårt centrum Kristus. Det är i Kristus vår enhet finns, som vi ska vara Ett. ”Då ska världen förstå och tro att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig”.

…

Låt Jesus bön om enhet vara vår bön. Amen.