Jenny bloggar!

I somras var jag och maken på en "vi ska flytta-fest". Vi hittade efter några om och men till dansbanan där festen var. På dansbanan stod huvudpersonerna med en tredje person. Vi som aldrig setts tidigare får presentera oss själva. Förmodligen hade värdparet räknat ut att just detta moment skulle muntra upp oss alla.

"Hej. Jenny" (Jag räcker fram handen)
"Hej Jenny" (leende, jo, hon heter också Jenny)

"Hur känner du A & K?" (man försöker vara lite trevlig)
"Från New York... jag pluggade där"
"Jaha, vad kul! Vad pluggade du? Jag har också pluggat där..."

"Så vad gör du?"
"Jag är präst" (vet ej vem som frågade och vem som svarade).

Nu har Jenny börjat blogga (igen). Klokt. Gå och läs!

Vi har i alla fall olika efternamn.

Snygga jag!

En vän och kollega tog med sin familj (eller om de tog med henne) till "min" kyrka igår på barnens julgudstjänst och julfest. Eftersom vi brukar ses i en helt annan kyrka så hade hon frågat hennes två pojkar, 5 och 7år gamla, om de förstod vem jag var. Den äldre sade då "ja, det är hon som har mörkt hår och brukar ha svart kofta och klackar" (japp, det stämmer ju). Fortsättningen var något mer oväntad: "Hon är rätt snygg!".

Jag tackar och tar emot. Både pojken som tycker det och mamman som kärleksfullt delar med sig av infon!

Grön Jul

Numera traditionsenligt var vi på Grönan idag. Förutom att vi träffade vänner, firade Elias (som är skyldig till traditionen) så introducerades Ester i karusellernas förlovade värld. Elias gillar ju allt, men särskilt lilla fritt fall och berg- och dalbanor. Ester var inte jätteförtjust i tekopparna, men bilarna och vanliga karusellen gick toppen!

Pommes frites med grädde, kan det bli bättre?

Mina killar!

Det ska vara många lampor...

Tacksamhet och lovsång

Dagen har varit vikt åt predikoförberedelse. På högmässan kl 11 celebrerar jag "bara" men kl 17 är det gudtsjänst med små och stora. Jag var på kyrkis med barnen och pratade med min kollega där. Fick många goda ideér, om än det kändes lite väl häftigt att samla ihop +150 stenar som de gjort och sedan skrivit "tack" på var och en av dem. Men några stora kan jag väl fixa, tänkte jag frimodigt! Sedan satte jag mig ner med alla mina tankar och började skriva. Goda vänner och kollegor som skriver samma oländiga tidpunkter som jag själv (om än det i detta fallet var ovanligt) hjälpte med goda tankar. Den som vill se och höra resultatet får pallra sig till Hedvig.

Jag är oändligt tacksam för goda kollegor som delar med sig av sina predikningar, sin tid, sina tankar, sina svårigheter och i all enkelhet -sina liv! Och jag är glad och tacksam att jag får vara med i sammanhang där jag får så mycket och där det jag har och ger tacksamt tas emot.

Aldrig 33

Idag är det Lindas födelsedag. Det drabbade mig när jag var på väg till Skogskyrkogården för att ha begravning. Jag saknar fortfarande. Jag fattar fortfarande inte riktigt.

Hon finns kvar på så många ställen -förutom i hjärtat och minnet då. På facebook, på msn, på mobilen, julkortet hon skickade förra året ligger i hallbyrån, t-shirten som Elias fick för två år sen och som han alldeles snart kommer ha växt i och som ligger i byrån...

Jag önskar att jag hade haft ro att sätta mig ner en stund efter dagens begravning och låta det brista. Det är ju det jag säger till dem jag möter -man får gråta, det är okej. Och det tar tid, sorgen är randig, det går upp och ner och det är som det ska. Men det är alltid lättare att säga det till andra.

En vän och kollega sa härom veckan att hon nyss insett att hon hela våren begravt sin pappa, om och om igen. Jag har inte begravt Linda i nio månader. Men jag borde kanske göra det. Så att jag kan fira hennes liv, det som var och inte sörja det som inte blev.

Blixtar och dunder

Gräsänka som jag dagen till ära är hämtade jag för en gångs skull på dagis. Promenerade långsamt hemåt med en annan familj som bor i närheten. En plötslig regnskur driver oss hem till dem och vi påbörjar gemensam middag åt hungriga barn. Då går strömmen. I samma stund brakar det till -vi missade bara att se blixten.

Makaroner och stekt falukorv blev plötsligt kall korv till barnen och div plockmat till alla. En picnic i vardagsrummet och fyra lyckliga barn (och därmed också två nöjda mammor) senare tänds ljuset igen. Makaronerna kokas och blir efterrätt och barnen leker.

Tyvärr regnar det när vi skyndar hem en stund senare. Men ett riktigt äventyr blev det.

Så hade prästflickan kanske kunnat se ut

I mitt förra inlägg kommenterar en väldigt kaxig prästflicka att jag kommer få vänta lääänge på hennes yearbookbilder. Eftersom jag inte är en så tålmodig person tog jag saken i egna händer. Väl bekomme!


1952

1962

1972

1982

1994

Roliga äventyr!

Lite överraskande visar det sig att vi blivit utvalda till testfamilj och fått biljetter att nyttja i sommar. Lite tight om tid att hinna men med vaselin går det mesta. En fördel med att jobba helg är att man är ledig en vardag, i mitt fall ska det bli fredagar när jag börjar på nya jobbet i augusti. En dylik fredag har jag nu bokat tåg (avresa redan 06.10, det var billigt och vi kommer hinna nyttja parken HELA dagen, men jag kommer säkert ångra mig när det närmar sig) och vandrarhem för mig, sonen, vännen och svärdottern. Hem åker vi morgonen därpå för att hinna hem till andra vänskapliga plikter. Tight schema, men livet är rikt välsignat!

För övrigt

har det gått ett halvår utan Linda...

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.

Egon!

Jag har träffat Egon.

Så här tycker han om namnet som mamman och the unmentionable vill ge honom:

För övrigt så är han alldeles alldeles underbart fantastisk! Men säg inget till hans morsa för då blir hon så muppig...

Hemma

Linda och jag pratade nästan varje dag på msn. Idag råkade jag se hennes senaste status: "hemma".

För en sån som jag så betyder det oändligt mycket. Jag vet att hon skrev det i detta liv. Jag vet att hon menade hemma som hemma i sin lägenhet i Kampala. Men det spelar ingen roll. Mitt i det oerhörda ofattbara är hon hemma. Linda är hemma.

En regnig dag på E4:an

Var bjudna på dop i Gävle så vi lånade bil och pinnade upp. Vi kom iväg sent och den lånade bilen läcker olja så jag hade inte räknat med att det skulle gå fullt så snabbt som det faktiskt gjorde -två timmar drygt inklusive mackbesök i början och lunch på vägen. Anledning? Jo, förbi Uppsala och faktiskt ända upp till Gävle har man byggt ordentlig motorväg. Dvs, man behöver inte stanna vid hundra rödlysen genom Uppsala OCH det är flerfiligt och något rakare på Uppsalaslätten där man tidigare tvingats igenom varje liten byhåla på slingrig smal väg med alldeles för mycket och tung trafik. Halleluja!

Dopet var livfullt och vackert och välsignat och det var härligt att träffa gamla vänner som det är alldeles för sällan vi träffar nuförtiden. Vi fikade och gullade med bäbisar och busade med barn ända tills alla andra gäster åkt hem. Då beställde vi kinamat och åt och sen gav vi oss hem i snålblåst och ösregn.

-"Mamma, nu orkar jag inte att det ska vara så mörkt att jag inte ser nåt ut" gnällde sonen. Socker- och kalasstinn somnade han i höjd med Uppsala och väl hemma i hissen i mammans famn började han sovandes att gapskratta. Det var en bra dag.

Vi gav för övrigt bort ett utedass.

Någon längtas

Kl 05.45

Sonen: "Mamma?!... MAMMA?!"
Mamman: "mm"
Sonen: "När kommer Etta?"
Mamman: "zzz"
Sonen: "MAMMA! När kommer Etta?"
Mamman: "vid lunch"

Senare, vid frukosten:
Sonen: "kan vi äta lunch nu?"

Välsignad

Jag är rikt välsignad.

Alla har inte en vän som kommer och tar hand om ens understimulerade son när mamman har ont i bäckenet och inte orkar göra något roligt och pappan har öron- och bihåleinflammation och ligger i sängen och kvider.

Sonen stod för övrigt redo i dörren en kvart innan Vännen dök upp och ropade "Etta, Etta!" för han hade bestämt att de skulle till plaskdammen. Och på vägen skulle han visa det nyfunna smultronstället... och nu är de på väg hem och ska baka rabarberpaj.

Jag är rikt välsignad.

Antiklimax

Igår gick jag upp ovanligt tidigt för att hinna till dagis med sonen redan 7.45. Det gick bra, men kändes ovant. Jag har ju kunnat ta det lugnt de flesta morgonar sedan jag blev sjukskriven och istället hämtat på eftermiddagarna.

Jag lämnade son och genomförde svåra samtalet med skarpa brevet. Det gick okej. Hem igen. Sov lite. Tittade lite på tv. Surfade lite. Lilla lillasyster kom med kompis och 10 veckors bäbis. Sniffade lite. Längtade. Träffade E som lovade jordgubbar. Åkte till barnmorskan. Hantverkarna ringde och frågade efter rätt adress. Som jag gissade. Säger en hantverkare att man kommer mellan 13 och 14 så betyder det ytterligare timmar plus eller minus. Men det är okej. Lilla lillasyster satt ju här hemma hos oss och åt mat och gullade med bäbis och pratade med vän, det gick ju ingen nöd på dem.

E och jag godfikade utanför dagis innan vi visade oss för sonen. E bjöd honom på jordgubbar och han visade henne fjärilarna de "odlat" medan jag anställde en barnskötare.

Buss hem. Pirr i magen. Hur skulle badrummet se ut? Skulle det vara färdigt eller höll dom fortfarande på? Hiss upp. Sonen exalterad. Mamman också. Sonen hoppar ur vagnen, öppnar dörren...

...lådor i hallen? Tyst och tomt i lägenheten så när som lite lilla lillasysterjoddel?

Antiklimax. Missuppfattning. Högskåp hade chefen inte hört, bara överskåp. Således var överskåpen monterade men ej uppsatta. Tvättpelaren var vriden, men jag måste ringa igen. Puh. Jag som skulle föda barn idag. När blir det nu?

Oväntat besök

Jag har precis satt mig tillrätta framför datorn och börjat på Brevet. Det där jobbiga. Som måste vara väl avvägt och formulerat och rättvist men skarpt. Telefonen ringer.

-"Hej det är XX".

Total förvirring i mitt huvud. Vem? Känner jag nån sån? Sen trillar poletten ner. Det är ju F! Jag vet både för och efternamn, om inte för att jag har döpt yngsta dottern gu'bevars, men varför envisas folk att använda IRL-namn IRL? Det blir ju total förvirring. Jag behöver ju det riktiga namnet -nätnamnet.

Det blev inget brev skrivet. Det blev ett trevligt besök istället. En stund på balkongen, en stund i soffan och en vid matbordet. Och plötsligt är det dags att hämta sonen på dagis.

Men nu. Nu måste ju brevet skrivas. Nu hjälper inte om så 100 oväntade, efterlängtade besök. Nu måste det bli klart. Imorgon gäller det.