Slitna golv och smutsiga tapeter

Det är en smått surrealistisk upplevelse att höra någon annan samtala om ens lägenhet (snart icke mer) om målning och annat. Jag inser att jag känner de flesta skavanker. En del vet jag till och med exakt när de tillkom. Ett strykjärn i golvet, men ett obränt barn. En lycklig konstnärssjäl bakom fotöljen. Kladdiga barnfingrar på väg mot badrum och handtvätt.



Det är bara två veckor kvar nu. Jag tillåter mig att vara en smula nostalgisk. Här har vi startat vårt liv som double income no children i storstan. Har har vi fött två barn. Här har vi sörjt, längtat, planerat och levt livet i 9 år. Det längsta (jo, faktiskt!) jag bott i en och samma lägenhet i hela mitt liv, en fjärdedel av det.

Svinisen

Redan i söndags var jag på väg att skriva ett inlägg om influensan efter att ha hört en bra predikan om vad rädslor gör med oss och vår syn på varandra -kanske med anledning att man i just den församlingen så här på medmänsklighetens söndag uppmanade oss att inte ens räcka varandra handen och önska varandra fred och frid -det är ju en smittokälla gu' bevars. Och på förskolan finns en och annan förälder som är rädda för barnens och personalens handslag på morgonen. Som om det gör någon som helst skillnad -de tröstar, gosar, byter blöjor, torkar snor, hanterar nysningar över hela matbordet dagligdags. Nä, detta är bortom alla proportioner. Och så skriver vännen Essa precis det jag skulle vilja ha sagt. Praktiskt. Jag länkar... Läs!

Är alla välkomna?

Frågan om hur man hanterar när människor tänker och känner olika inför hur man ska vara respektiva föra sig och klä sig för att platsa i kyrkan upptar mina tankar idag.

Får man komma i tofflor och linne? Får man komma men bara inte ha uppgifter? Får man komma fast man inte vet om man kan tro på allt prästen predikar? Får man komma fast man dömer andra människor? Får man komma fast man inte vill döma men ändå känner att "så gör man väl inte" inför vissa saker?

Om man stör sig på något eller någon, vem har då ansvaret? Den som stör sig eller den som man störs på?

I grunden en människosynsfråga. Och rätt lätt i teorin. Men i praktiken -ack, så svårt. För var går gränserna och varför? Är det kategoriskt och lika för alla? Eller är det beroende på sitation eller person? Vem har tolkningsföreträde? Vem ger jag som ansvarig för gudstjänsten eller en viss verksamhet tolkningsföreträde genom mina val? Är valen en konsekvens av den människosyn jag vill stå för? Eller skevar det?

Vad får det för konsekvenser om vi säger att till Jesus är alla välkomna?

Vad tänker ni?

citera mera

Har varit på ledarläger med fyra härliga tjejer och pratat om allt mellan himmel och jord. De hade efterfrågat bl a mer kött på benen kring tro och teologi och kyrka, att jobba med att tolka texter och prata stress. Så vi gjorde just detta. Vi hade bibelstudier, pratade om att vara kallad, om att hitta sina gåvor och sin väg i livet, att hantera all den stress som finns i alla val vi måste göra och så hade vi kyrkohistoria och pratade om Luther. Det passet avslutades naturligtvis med filmen "Luther". Tjejerna kände inte samma fäbless för Joseph Fiennes som pedagogen, men de var alla lite kära i honom efteråt.

Vi har också ätit mycket och gott på Stensnäs vars enda nackdel var den långa och backiga väg som vi tvingades släpa fram oss och min tunga packning på eftersom vi åkte kommunalt.

En hel del skratt blev det också både då och nu. Några lösryckta citat bjuder jag på. Helt avidentifierade och anonyma naturligtvis:

T avseende vad de redan visste om den gode Luther: "Han var munk, tänk bara på hans kala skalp" för att inte tala om "han gjorde grejjer". Om T har självinsikt låter jag vara osagt, men vid middagen kläcker hon "jag är inte den skarpaste kritan i asken". Vill man ha skarpa kritor är min fråga?

K gladde oss vid middagen och snack om ekolådor med sitt triumferande "kålrabbi! DET är en sån där judisk präst!"

L pratade mest om sin familj: "mormor är lösaktig och farmor är tokig" och "det är det som suger, när man har dumma [som i inte så smarta] föräldrar". Man skulle kunna tro att hon inte uppskattar sin familj, men det gör hon. Hon gillar också att sova ordentligt: "När man dreglar, det är då man sovit som bäst".

S låg lågt med minnesvärda kommentarer. Men tro mig. Det kommer komma. Och då är jag där och antecknar!

Pedagogen säger jag inget om, vi har ju sekretess gu bevars!

Tänk att jag får ha det så roligt på jobbet!

Oro

Jag funderar på detta med roller. Att sitta på två stolar. På lojalitet. På vetskaper. På fantasier. På farhågor. På att vi aldrig vet om något är på gott eller ont förrän långt efteråt. På hur konsekvenser kan analyseras men falla helt annorlunda. På hur livet inte är spikrakt eller förutsägbart. På beslut som ska tas. På hur svårt det är att aldrig kunna vara säker. På att vara beroende av andras beslut. På andras val. På om det är värt att engagera sig. På att bry sig. Eller om man skulle må bättre av att bara låta bli. Låta saker ha sin gång. På att vi egentligen vet väldigt lite. Och tror en hel massa. Och att livet aldrig kan vara annat än bräckligt. Och att jag känner mig rätt liten. Med många funderingar. Och alldeles för få svar.

Peter och vargen?

En dag med strålande solsken och värme och lek med barnen slutade med något migränliknande hemma hos stora lillasyster. Ringde chefen för att varna. Palmsöndagspredikandet förstod jag inte alls hur det skulle kunna gå. Han föreslår att vi ska höras senare under kvällen. Jag får i mig nåt smärtstillande som verkar hjälpa. Barnen blir utfodrade och vi blir hemskjutsade. Stillheten lägrar sig. Försöker äta lite. Jodå. Illamåendet och ontet är borta. Ringer chefen. Det ska nog gå. Lite sömn på det här bara. Vi är ju i alla fall tre om denna gudstjänst. Förutom församling och Herren själv.

Men jag känner mig lite som han som ropade "varg" (fast jag vet att det uppskattas att få lite mer än nån timma på morgonen OM man till nöds skulle behöva damma av någon gammal predikan).

För övrigt

har det gått ett halvår utan Linda...

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.

Herre, förbarma dig

Med melodifestivalen på radion, efter en heldag i Uppsala hos goda vänner av olika slag, åker vi sakta förbi olycksplatsen vid Haga norra strax efter 20 ikväll. Vi var förberedda, 4 km tidigare annonserades olyckan på en stor blinkande tavla. Men ändå känns det som en knytnävsslag i magen. Först två parkerade bärgningsbilar. Sedan en brandbil. Jag hinner räkna till fyra ambulanser. Lika många polisbilar. Blåljusen lyser upp lördagkvällen. Bakom arsenalen räddningsbilar, i sluttningen, ligger två totalkvaddade bilar på sina tak. Massor med människor sitter och står en bit därifrån. Jag förstår inte riktigt hur olyckan kan ha gått till för att få den effekten. Jag vill nog inte heller veta.

Maken och jag tittar på varandra. Barnen sover fastspända i baksätet.

-Ett barn var i alla fall okej och i famnen på en räddningsarbetare, säger maken.

Allt jag kan tänka är att det barnet kanske förlorat en förälder.

Resten av vägen hem, genom Eugeniatunneln tills vi åker av vid Hornsberg och kryssar vid allt vägarbete hem, ber jag intensivt för alla drabbade av just denna olycka. För alla människor drabbade av olyckor.

Jag drabbas av livets skörhet. Återigen. Jag som alldeles precis lyckats förtränga det.

Var min brevlåda bott

1974-1975 Sao Paolo, Brasilien. Pappa jobbade där under några år. Vi bodde i ett hus med palmer, pool och hemhjälp. Synd att jag inte minns nåt själv därifrån. Men det finns ju foton...

1975-1976 Eriksnäs (udde) , Finland. Mamma, storebror och jag flyttade i förväg från värmen. Bosatte oss hos min mormor och mormors mor ute på landet utanför Helsingfors. Där tillbringades också en del påskar och jular. Idylliskt och härliga minnen men förmodligen inte från just när vi bodde där.

1976-1982 Lyckovägen 6F Hallstahammar. Ett riktigt radhusområde med en vacker adress (om än olycksbådande?). Pappas kontrakt tog slut och vi flyttade "ihop" igen. Min stora lillasyster hade fötts och så småningom föddes också lilla lillasyster. Här hade vi mycket skoj.

1982-1984 Hammarbacksvägen 13C (?) Västerås. Föräldrarna skildes och mamma, jag och lilla lillasyster flyttade. Jag var överlycklig, ffa att få byta skola. Lägenheten var rätt trist med uthyrningsdel.

1984-1992 Skolgatan 9A, sedemera Övre Slottsgatan 32A (different name, same shit), Uppsala. Mamma blev sambo. Lägenhet med högt i tak.

1990-1991 Roscommon, Michigan, Usa. Efter nian åkte jag som utbytesstudent till Usa. Det var en härlig, rolig och speciell upplevelse! Hus i bästa enkla amerikanska stil. Att ta upp kompisar på rummet var ett no no. Umgicks man så gjordes det i vardagsrummet.

1992-1994 Luthagsesplanaden 9B, Uppsala. Tvåa med balkong. Efter Usa och ett halvår hemma flyttade jag till egen lägenhet. Den delades med Hanna ett tag.

1994-2001 Geijersgatan 40A, Uppsala. Köpte egen lägenhet. 2½ rum och kök. Den delades med vännen Louise ett kort tag och så småningom (1998) flyttade blivande maken in. Det var menat temporärt men blev permanent.

1996-1997 Chelsea Square, 9th Avenue mellan 20st and 21st street, Manhattan, New York, Usa. Gick ett år på prästseminarium i New York. Lägenheten i Uppsala hyrdes ut och jag flyttade först in i ett mörkt rum med fönster mot den vältrafikerade 10th avenue. Badrum med toaletter och duschar fanns några trappor upp på vinden och delades med resten av kvinnorna i huset. Kök fanns inte utan man fick skaffa kyl, micro och kokplatta om man inte ville äta ute när det inte serverades mat i "the refectory". Jag skaffade en kokplatta, nåt annat hade jag inte råd med... Snart fick jag dock flytta in med studiekollegan Llyn i en "trerummare" mot 21st street. Likaledes utan kök/pentry, men hon hade iaf kyl och micro men badrummet var iaf bara tvärs över trapphallen och vi var bara fyra som delade.

2001- Kristinebergs strand 31, Stockholm. Nuvarande bostad, 4 rum och kök. Härlig stor fin, ljus lägenhet. Men små sovrum i bästa 90-tals arkitektur. Nu står valet mellan att rensa ut böcker och annat eller flytta så barnen får plats bättre...

Böner

På fredag är det dags igen. Böner och alla goda tankar uppskattas särskilt då.

För övrigt har vi äntligen kommit oss för att boka dotterns dop nu. Det blir bra. Alldeles bra faktiskt. Fast orkar vi göra riktiga inbjudningar denna gången?

Saker som måste göras nån gång

I fredags fyllde min kära pappa år. Efter mycket planerande och funderande bestämde vi oss för att fira honom på lördagen hemma hos oss (sen både pratade jag i telefon med honom och träffade honom en snabbis under fredagen också men det är en annan femma).

Pappa kom, vi åt lunch, han fick sin anspråkslösa gåva i paketform och sen fick han den riktiga gåvan -att göra något praktiskt. Helt i linje med hans "varför köpa en blomma i inflyttningspresent när man kan gräva ner cementröret som ligger och väntar?". Han fick sätta upp tre tavlor, borra hål och sätta upp lampan över matbordet samt sätta upp sonens rullgardin.

Helt klart en win-win situation...

Ja, mötet med Gud då?

Vad tänker jag själv då i dessa frågor? Ja, en utgångspunkt är att när jag möter en människa, oavsett uttryckt tro, så utgår jag ifrån att Gud redan är där. Det är inte mitt ansvar att "få dit" Gud. Gud är i varje människa. Det är befriande i mötet med människor att inte ha det ansvaret. Allt för många kristna (och andra religiösa) har genom tiderna tagit på sig detta ansvar och begått övergrepp mot andras integritet och på ett oerhört respektlöst sätt objektifierat sin näste.

Uppdraget att döpa och lära och göra till lärjungar går att göra på ett annat sätt -genom att lyssna på sin näste, genom att dela med sig av sin egen tro, genom att LITA på att Gud verkar och är där. Om jag, med mitt förhållningssätt i mitt liv och gentemot andra människor och mig själv, kan vittna om Kristus så tror jag att det händer något. Problemet är just denna tillit. Tyvärr. Jag måste vara beredd att förändras i mötet (därav min följdfråga) med en annan människa, men det kan ju också vara hotfullt. För det kanske lika gärna är min tro som förändras som den andres?

Fortsättning följer kanske efter amning...

Sammanträde

Jag och Ester ska till nunnorna i Djursholm. Där ska vi sammanträda. Vi gillar ju det. Fast dator och internet blir jag utan. Så vi får ses igen onsdag eftermiddag/kväll. Så länge kan ni ju njuta av Evas historia om Världens fest och Ärkebiskopen. Den ska jag själv berätta för honom idag!

Ridå

Sitter och kollar på SL när bussen går. Det är regnigt och uschligt och man vill inte alls promenera (ja, det beror BARA på regnet och inget annat, jag lovar, idag är det regnet i alla fall). Det går en bra buss 10.42. Perfekt kyrkbuss.

Jag inser att jag nog behöver duscha och klä på mig om jag ska hinna. Jag gör så.

Jag tittar på klockan. Tjugo över. Bra. Vagnen i hallen är överfylld med cykelhjälmar, väskor och annat junk. Jag börjar riva i dem. Tjugo över?! Då behöver jag ju skynda mig om jag ska hinna med bussen. Jag ropar på maken för att hjälpa mig. Sätter på mig skorna, lägger åkpåseoverallen till rätta. Kollar blöjor i skötväskan. Barnet som ligger och sover i godan ro blir förflyttad till vagnen. Mössa på. Jacka på. Redo.

Maken: börjar gudstjänsten klockan tio idag?

Men jag är redo i alla fall. Bara 50 minuter kvar tills vi måste gå...

Uppdatering

Jag tror att det gick bra. Men hjärnan var nog inte fullt så uppkopplad som jag hade hoppats.


Ester fick gå på promenad med Essa. De hade det bra. Första gången hon hade barnvakt minsann. Även om det nu bara var en timma.


Nu ska jag och Ester träffa en god vän, äta gott, prata och softa lite. Det behövs. Gissar att maken kan behöva slippa mitt jiddrande om allt jag sagt och inte sagt och borde sagt. Och jag kan behöva slita mig från datorn en stund.

Förresten. En från utbildningsradion ringde. Hade hittat mig via makens blogg. Det är ju rätt kul. Fast de ville inte intervjua mig utan ha lite namn. Det fick de inte. Bara ett att nysta vidare med. Jag känner mig lite bitter. Nog hade de kunnat komma på något litet att intervjua mig om?

Den som väntar på något gott...

För första gången sedan i början av maj har jag sminkat mig. Kanske skulle jag vara vågad och sätta på mig örhängen också.

Snorpan somnade på badrumsgolvet. Så roligt var det att titta på när jag fönade håret och valde kläder.

Nu ska jag sätta på den andra datorn och skriva ut några papper. Förmodligen surfa liite till och kolla på Star Trek och sen, sen bär det av. Jag är nervös.

Snälla hjärnan koppla upp!

Vägskäl

Jag vet att det jag vill inte alltid är det rätta. Jag vet att det jag tror är fel kan visa sig vara gott och riktigt. Jag vet att det i stunden kan kännas orättvist och faktiskt fysiskt ont att inte kunna gå den väg man tänkt och sett fram emot. Jag vet att det så småningom kan visa sig att den andra vägen var eller kanske snarare blev bättre. För jag tror inte att vi är predestinerade. Men jag tror att Gud idogt jobbar för att det ska bli bra och gott av de val jag och andra gör.

Anyhow. Jag undrar vilken väg som är min att vandra nu.

Visa mig Herre din väg, och gör mig villig att vandra den.

pri-o-ri-te-ra

Lilla lillasysters favoritord är prioritera. Mitt i de flesta konversationer inflikar hon, när man säger att man inte hann ditt eller datt, “du menar att du inte prioriterade det”. Det är ingen fråga, det är ett konstaterande. Just där och då blir man (jag) rätt irriterad. Jag vet ju precis varför jag inte hunnit med att ringa det där viktiga samtalet eller träffa den där vännen eller plugga för den delen. Då brukar jag tänka, och ganska ofta säga, med vass ton “Jo, men du är ju snart färdig psykolog så du borde veta“.

Problemet är ju bara att hon har rätt.

Jag har minsann tid att sitta vid datorn på dagarna (fördelen är ju att man kan sitta i fem minuter, bli avbruten och sedan ta vid där man var i mejlet eller messet). Jag har tid att kolla på tv och en massa andra saker. TID är väl egentligen inte det som fattas. Möjligen ork. Och så är det bekvämt att låtsas att man är offer för omständigheterna. Ibland är man förstås det. När tåget man sitter på blir försenat till exempel. Men allt som oftast så gör man omedvetna prioriteringar. Av det som förmodligen betyder minst i ens liv. Knasigt.

Ps. Berätta inte för lilla lillasyster att jag sagt att hon har rätt. Jag kommer förneka allt...

Dedicated to Maria

Det finns dom som anklagar en för att inte blogga pga av man är för mycket på ansiktsboken. Och ja, jag erkänner, jag är där mycket. Jag tycker det är fantastiskt roligt att få kontakt med gamla vänner och klasskompisar (förutom de "gamla vanliga" som man får göra roliga saker med, kasta får på, spela alfapet med, vampyrattackera osv).

Jag är inte en sån som längtat efter klassåterträffar. Det väcker många känslor, mest av osäkerhet och lätt ångest. Jag flyttade runt en del. Grundskolan bestod av 5 olika skolor. Ni hör ju själva. Och även om jag hade vänner så var det mycket ensamhets- och utanförkänslor också. Det är kanske inte konstigt att det bara finns en enda människa från den tiden kvar i mitt liv. Vi gick i samma klass(er) i fyra år och var bästisar.

Gymnasiet gick jag med dem ett år yngre. Jag for iväg till USA som utbytesstudent efter nian. Dessutom var jag superaktiv i Svenska kyrkans unga och var ofta borta på olika möten istället för att festa och fika med klasskamrater. Eller så höll jag på med teaterföreningen eller nån annan klubb. I slutändan resulterade det i svaga band mot skolkamrater.

Men ändå. Mycket vatten har flutit under broarna. Livet går vidare. Man växer och utvecklas. Och jag njuter (faktiskt) av att återuppta kontakter. Vad blev det av hon som jag inte stod ut med men som ändå har del i att jag är präst idag? Vad hände med han som alltid var lite egen? Vad jobbar de med? Hur ser deras liv ut? Inte på ett elakt sätt utan faktiskt nyfiket.

Och jag tänker att det dessutom kan göra något bra med mig, med mina minnen och mina känslor. Det skadar inte.

Det du, Maria. Ansiktsboken kan generera bloggar också. För i övrigt så är det bara en sak som snurrar i mitt huvud och det kan jag inte blogga om. Inför och kl 11 på fredag önskas många böner. Amen.

Lars behöver inte läsa detta inlägg om han inte vill veta

Makens födelsedagsvecka har inletts. Han har redan fått sin första (väldigt uppskattade om än kanske lite småtrista) present och resten ligger gömda i lägenheten för inslagning . Till nästa år har jag redan hittat denna: