Nya tider

För drygt en månad sedan började jag ett nytt jobb, eller kall som jag gärna kallar det. För jag tror att jag är kallad till detta, att jobba med ekumenik. En stund på jorden.

Det är spännande. Och ganska långsamt så här till en början, om man jämför. Vet att det kommer förändras. Ett steg i taget. Men det är en övning. Att inte ha koll på allt. Att våga lita på det jag faktiskt kan och har koll på. Att vila i inläsandet, i att lära känna; personer, rutiner, kulturer.

Så nu är jag i Uppsala. Från ett annat perspektiv. Gott så.

Litania

Hade en tanke på att kanske fasteblogga igen. Ett inlägg om dagen under fastan. Det funkade ju i advent. Men så kom livet emellan. Planen glömdes bort mellan den ena tragedin efter den andra som mötte, inte mig direkt, men genom andra.

I år är livets bräcklighet påtaglig i min fasta. Prövningens stund är en realitet. Så mycket sorg och vanmakt. Nära och långt borta. Jordskalven utanför Japan, hot om härdsmältor. Uppror i nordafrika, människor som kämpar om makt -eller frihet. Föräldrar som mister sina barn och barn som mister sina föräldrar.

Men jag avstår från att klaga. Jag lever. Mina familj lever. Vi är trygga. Vi har mat och husrum. Och istället gör jag det jag kan för att åtminstone hjälpa några runt omkring mig. Jag orkar därför att jag måste. Det är inget martyrium alls. Jag räknar mina tacksamheter och gläds åt det. Och gråter en skvätt åt det outhärdliga som drabbar. Och jag hoppas att också mina händer är med i fördrivandet av ondskans makter i himlarymden.

Välmenande råd

Ett välmenande råd. Jag vet att det är välmenande. Kanske också kritiserande, men inte döljd eller inlindad utan positivt riktande. En önskan om utveckling. Att en som vet att det kan bli ännu bättre, ännu mer inkluderande. Som inte jämför med "hur det var förr" eller fördomar (då kan rätt mycket vara toppen!) utan med en blick av hur det kan bli.

Jag blir både inspirerad och provocerad och det är en intressant reaktion. Inspirerad därför att jag alltid velat mer, alltid vill mer. Alltid på väg liksom. Det är roligare att utmanas, att arbeta dynamiskt och tänka progress och inte nöja sig för att det funkar. Provocerad, därför att jag är är trött efter en lång intensiv dag och behöver ryggdunk och och för att jag har försökt och försöker den lilla förändringen -ett steg i taget -men inte kan gå så snabbt som jag skulle vilja eller ens ensam kunna göra.

Funderar.

Ibland kan en god tanke vara helt riktig. Men sägas vid helt fel tillfälle. Lägga sten på börda.
Ibland kan en god tanke vara helt fel. Men sägas vid helt rätt tillfälle. Och inspirera till förändring.

Ibland är det knepigt att sortera mellan det två.

Och framför allt: hur är eller uppfattas de välmenande råd jag sprider omkring mig? Inspirerande? Provocerande? Både ock?

En dag, ett liv, en sanning

Ibland händer väldigt mycket samma dag. Bara att få ihop högmässa, två stora luciakonserter med barnkörer och ett samtal är mycket på en dag. På det händer saker man inte räknat med, men som måste lösas, på ett eller annat sätt. Saker som dessutom föder oro som ska tas om hand. Och även om allt inte är lika viktigt som annat så kan man ibland inte välja vad man vill lägga sin energi på.

Så söndagen, den 3e i advent. Med Johannes i fokus, vägröjaren som påminner oss om att vara sanningssägare, kramade ur mig ordentligt. Sanningarna som behövdes sägas igår blev inte sådana jag trott. Men det fanns andra som jag behövde förstå.

Bara en hänvisning.

There is going to be some serious blogging -but here.

Du måste bli som ett barn.

De små barnen tittar ut över folkhavet. Det är svårt att sjunga samtidigt. Det är inte heller lätt att hitta sina föräldrar bland 600 andra föräldrar med kameror i ansiktet och ihärdigt vinkandes från läktare och bakom pelare. Så får de kontakt. Barnet vinkar ihärdigt, ler, kommer på sig och sjunger en stund, sen söker de ögonkontakt igen, vinkar, ler.

Tonåringen tittar ut över folkhavet. De sjunger koncentrerat, tittar ner i golvet. Det är inte lätt nu heller att hitta föräldrarna, nu vinkar de inte lika mycket heller, de vågar väl inte. Barnen är ju stora nu. Stolta sitter de på sina händer för att inte bete sig. Tonåringen tittar upp igen. Som av en händelse på rätt ställe. De får kontakt. Leenden. Föräldern vinkar. Tonåringen också. Fast inte utanpå. Men inuti. Det ser ut som att tonåringen ska spricka, så glatt blir det, nästan så handen far upp och ivrigt vinkar. Men bara nästan.

Nu grönskar det

Skolavslutningar i massor. Glada barn sjunger för allt vad tygen håller.

...Långt bort från stadens grå hus, vi glatt vår kossa styr
och följer vägens vita band, mot nya äventyr...

10årsjubileum

För tio år sedan idag prästvigdes jag i Uppsala Domkyrka. Vilka fantastiska år det har varit. Det har varit utmanande, roligt och spännande. Det har varit svårt, jobbigt och ibland rent tråkigt. Det har varit vardag och fest, det har varit sorg och glädje. Jag kan knappt förstå att det gått så fort. Att jag hunnit med så mycket. Alla människor som gjort hjärtavtryck. Alla diskussioner om högt och lågt. Alla samtal om det som berör det innersta -och det yttersta. Alla kollegor i de fyra församlingar jag haft tjänst i, alla barn och ungdomar, alla vuxna och äldre. Alla predikningar, betraktelser och tal som hållits, som våndats över, som kommit till mig. Alla böner som betts, av mig och för mig. Alla möten med människor som funderar, som längtar, som vet, som tvivlar, som är tvärsäkra... alla skratt, alla lekar, alla kaffekoppar, alla läger...

Jag lär mig nya saker varje dag. Jag är tacksam. Det är nog allt jag kan säga.

Scouting, konfirmander och födelsedagar.

Flyttplaneringen avbröts av några dagar utan täckning. Väderprognosen sa regn och kyla hela helgen. Vi packade in oss i två bilar och åkte till Påta. Och det var alldeles, alldeles underbart. Fyra dagar senare är jag åter. Konfirmanderna har en redovisning klar. Vi har skrattat, lekt och pratat. Vi har spanat in Luther, Jesus och Patrik 1,5. Ätit mat lagad över öppen eld, i stormkök och som vanligt. Vi har moffat tårta, krabbelurer och popcorn. Vi har dansat, sjungit och snurrat. Vi har sovit i vindskydd och vandrat i urskog. Vi har paddlat kajak och bastat. Vi har sett orm och spår av vildsvin. Vi har pärlat frälsarkransar. Slängt livlinor. Pratat valiska. Högt och lågt.

Jag har årets höjdarkonfisar. Och årets höjdarledare. Och jag tror minsann jag är grym jag också! Gud är god :-)

Ceremonimästare

Emellanåt är vigslar inte alls roliga. Man är snäppet viktigare än frisören och förväntas inordna sig efter brudens tankar om den, ety det är "hennes dag". Det är inte på de flesta vigslar, men de som är tar en massa energi och överskuggar en del av motivationen att ha kvar den juridiska vigselrätten.

Emellanåt är det inte alls så. Idag hade jag inte en utan två helt fantastiska, på sina egna sätt, vigslar. Då är det roligt att vara präst! Då känner man sig i anspråktagen med just den kompetens man har, de tankar om att gestalta det man står inför och med Den man står inför.

Idag var en bra påminnelse om att det bara är dumt att lägga så mycket energi på det där negativa. Att få förmedla Guds välsignelse till människor som vill leva ihop är fantastiskt och att få be för dem och ge dem en stund som de förhoppningsvis kan hämta näring från långt fram i livet när det behövs. Varför ska vi avstå från det?

Gästfrihet

Jag har varit på en tredagarstur till Örnsköldsvik. Där var det skolkyrkoforum, en ekumenisk samlingsplats där man möts för att prata om sådant som rör arbetet där kyrka och skola möts.

Det var goda dagar. Många tankar och funderingar.

Gästfrihet funderade jag mycket över. När det är kris och katastrof ifrågasätts sällan kyrkans roll eller detta att öppna upp kyrkdörrarna för alla, förvisso också till bön med självklart också som fristad och mötesplats. Den barmhärtige samariern liksom. Men när det kommer till andra gånger, tex skolavlutningar. Då ska gästfriheten villkoras. Då ska vi påminna alla om att det är ett invigt rum och då är det samtidigt att sälja sig själv som kyrka om man håller ett allmänt hållet tal utan Jesus-ord och att inkludera/exkludera alla som inte bekänner sig till Jesus Kristus bara av att vara i kyrkorummet. Jag får inte ihop det. Vad beror behovet av gränsdragningar på? Det är intressant att fundera på. Handlar det om vilka motiv man har til att vilja ha skolavslutningar i kyrkan över huvud taget? Jag vet inte.

Jag menar inte att det är oproblematiskt alls, men jag tycker inte att man kan kan vara generell och dra allting till sin spets utifrån en given situation. Vi jobbar alla i olika kontexter, vare sig vi är i Stockholm eller Ö-vik. Vi har olika relationer, olika traditioner, olika situationer. Jag är övertygad om att man måste hantera den verklighet som just man själv befinner sig i. Och då kanske det är så att på ett ställe går det hur bra som helst att ha skolavslutningar i kyrkan, medan man på ett annat inte kan det.

Hur tänker ni?

Buckle up, here we go!

I ett tillfälligt tillstånd av sinnesförvirring tänkte jag för något år sen att det skulle vara bra planering att trycka in så mycket jobb som möjligt på de helger jag var i tjänst denna vår. Det har resulterat i fler än en helg med vigslar och/eller dop på lördagen och sedan högmässa, konfirmander och gudstjänst med små & stora på söndagen. Denna helg toppade jag det med ett vigselsamtal också. Som om jag inte är lagom mör efter ungefär hälften.

Som tur är har jag ju världens bästa jobb. Och kanske världens bästa församling också. Definitivt världens bästa konfirmander och bland de härligaste barnkorister.

Jag trivs med all den feedback jag får här. Och det handlar inte bara om positiv kritik. Idag var det en man som strängt sa: "godkänt, men inte mer än så" efter högmässan. Andra tyckte annorlunda. Och det är ju det som är så fantastiskt. Att både bli utmanad, påmind om att ansträngning faktiskt är viktigt och bekräftad. Ingen likgiltighet liksom. För det är ju rena döden.

Från högmässa till konfirmander. Där vi pratade just om döden. Fina samtal. Och fin tavla blev målad med gemensamma krafter. Och fina dikter. Om jag fick skulle jag skriva dem här. Faktiskt.

Och så lite dans och lek i gudstjänst med små & stora. Glädje. Och nästangudbarnet i trappen spanandes ut över församlingen. Jepp, här hör jag hemma.

Och så lite kärlek på det. En vigsel bortom konventionerna. Enkelt, nära. Och varför har jag inte upptäckt hur bra psalm 180 funkar på en vigsel tidigare?!

Månadens tanke

Månadens Charta Oecumenica-tanke by yours truly.

Jenny bloggar!

I somras var jag och maken på en "vi ska flytta-fest". Vi hittade efter några om och men till dansbanan där festen var. På dansbanan stod huvudpersonerna med en tredje person. Vi som aldrig setts tidigare får presentera oss själva. Förmodligen hade värdparet räknat ut att just detta moment skulle muntra upp oss alla.

"Hej. Jenny" (Jag räcker fram handen)
"Hej Jenny" (leende, jo, hon heter också Jenny)

"Hur känner du A & K?" (man försöker vara lite trevlig)
"Från New York... jag pluggade där"
"Jaha, vad kul! Vad pluggade du? Jag har också pluggat där..."

"Så vad gör du?"
"Jag är präst" (vet ej vem som frågade och vem som svarade).

Nu har Jenny börjat blogga (igen). Klokt. Gå och läs!

Vi har i alla fall olika efternamn.

Bekräftelse

Efter begravningen idag tog en äldre man min hand, tittade mig i ögonen, letade efter ord och sa:

"jag tycker om dig"

Det är det finaste jag har fått höra på länge!

Uppstart

Det är härligt med uppstart, att få träffas igen och börja om. Ny termin, nya förutsättningar. Att återse, att upptäcka varandra på nytt, att ta vid, att ta språng.

Idag är jag särskilt glad och tacksam för att jag får följa ungdomarna i Hedvig. På onsdagkvällar (eftermiddagar kanske det är läge att säga?) och på många andra ställen.

Ni är för härliga och jag är priviligerad som dela er vardag och era liv!

Höstligheter

Höstterminen har kommit igång. I veckan startar alla grupper. Praktikanter och sommarteam är borta och jag får förbereda predikningar själv igen. Listor skrivs med saker att ta tag i, samtal ska ringas och möten bokas in. Men det är segt, det ska erkännas.

Funderar på kommande söndags GT-text. Moses som säger "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig..." och ännu efter att Gud poängterat sitt löfte att vara med vädjar Moses: "Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill."

Nog är det så rätt ofta. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Det är som en gigantisk tröskel att ta sig över innan saker blir gjorda. Bekvämlighet? Rädsla? Jante? Inte ska väl jag? Inte kan väl jag? Sänd nån annan!

Och samtidigt. Nog vill jag. Nog kan jag. Och vetskapen om det gör att jag blir avis på alla de som lyckas, som sprudlar av energi och kreativitet. Som får böcker publicerade. Som blir omskrivna. Som når ut -på en mångd olika sätt. Jag vill också vara med...

Gud blir rätt sur på Moses som är så kinkig. Men inte surare än att han möter Moses och i alla fall en del av hans behov. Moses måste inte göra allt själv. Hans parhäst blir Aron, hans bror. Och jag antar att jag har mina egna hästar också att gå par med. Om jag lyfter blicken lite.

citera mera

Har varit på ledarläger med fyra härliga tjejer och pratat om allt mellan himmel och jord. De hade efterfrågat bl a mer kött på benen kring tro och teologi och kyrka, att jobba med att tolka texter och prata stress. Så vi gjorde just detta. Vi hade bibelstudier, pratade om att vara kallad, om att hitta sina gåvor och sin väg i livet, att hantera all den stress som finns i alla val vi måste göra och så hade vi kyrkohistoria och pratade om Luther. Det passet avslutades naturligtvis med filmen "Luther". Tjejerna kände inte samma fäbless för Joseph Fiennes som pedagogen, men de var alla lite kära i honom efteråt.

Vi har också ätit mycket och gott på Stensnäs vars enda nackdel var den långa och backiga väg som vi tvingades släpa fram oss och min tunga packning på eftersom vi åkte kommunalt.

En hel del skratt blev det också både då och nu. Några lösryckta citat bjuder jag på. Helt avidentifierade och anonyma naturligtvis:

T avseende vad de redan visste om den gode Luther: "Han var munk, tänk bara på hans kala skalp" för att inte tala om "han gjorde grejjer". Om T har självinsikt låter jag vara osagt, men vid middagen kläcker hon "jag är inte den skarpaste kritan i asken". Vill man ha skarpa kritor är min fråga?

K gladde oss vid middagen och snack om ekolådor med sitt triumferande "kålrabbi! DET är en sån där judisk präst!"

L pratade mest om sin familj: "mormor är lösaktig och farmor är tokig" och "det är det som suger, när man har dumma [som i inte så smarta] föräldrar". Man skulle kunna tro att hon inte uppskattar sin familj, men det gör hon. Hon gillar också att sova ordentligt: "När man dreglar, det är då man sovit som bäst".

S låg lågt med minnesvärda kommentarer. Men tro mig. Det kommer komma. Och då är jag där och antecknar!

Pedagogen säger jag inget om, vi har ju sekretess gu bevars!

Tänk att jag får ha det så roligt på jobbet!

Från det ena till det andra.

Halva arbetsdagen gick idag åt till IKEA och jakten på ett avlastningsbord som fanns i butik men inte på datorer. Tills en kille hittade den åt en annan kund, som jag snabbt stalkade när jag insåg vad hon frågade efter. När jag konstaterade att jag ville ha två likadana så sa rolighetsministerna att hon just fick den sista... en timmas jakt i onödan... men nej, han garvade och jag konstaterade med ett leende att han var ond.

Den andra halvan av arbetsdagen gick åt till begravning och handledning. Nu ska jag titta på predikan och helgens två dop. Inte för att arbetsdagen inte skulle vara slut, utan för att slippa ha en ofärdig att angripa lördag natt efter dans och picnic!

Något gnager

Varför ska det vara så populärt -och kompromisslöst när det kommer till brudöverlämning?