Bf +7

Inget nytt på bäbisfronten... tid hos barnmorskan idag. Sonen ska få följa med och höra bäbisens hjärta. Jag får väl reda på hur det går till att bli igångsatt och, om bäbisen inte kommer ut självmant innan dess, när.

Bf +2

Jag sitter mest här framför datorn eller ligger och sover framför tv:n. Är inte rolig alls. Dels är jag trött. Dels är jag less. Och allt kretsar kring magen förstås. Och mig.

Hur vågar maken vara sjuklig och behöva omtanke när jag snart ska föda? Hur vågar storfamiljen åka till landet på sina få semesterveckor och lämna mig/oss vind för våg? Hur vågar sonen vara 3½ med allt det innebär just nu?

Ja, ni hör ju. Oresonlig. Det är vad jag är. Och jag tycker mig dessutom ha all rätt i världen till det. Men om allt detta vill man ju helst inte prata. För vem vill vara sån? Och man gör faktiskt sina val, man kan välja hur man agerar och är mot sin omgivning.

Så imorse sa jag till mig på skarpen. Ni vet så där som Pippi brukar göra när hon inte går och lägger sig. Och minsann. Jag plockade ur och i diskmaskinen, städade badrummet, plockade i vardagsrummet så maken kunde dammsuga, vek en tunna ren tvätt och stoppade in i skåpen och nu är jag alldeles utmattad...

Sonen tittar på Mulle Meck och maken och sonens Gudfar, som är på besök, sitter och pratar om nåt obegripligt. Gudfar ska flytta till Stockholm igen. Trevligt! Om någon har en lägenhet i Stockholmstrakten till övers till en from, rökfri, norrländsk superkille så hör av er!

Midsommarafton

Det är tur att jag/vi aldrig haft några ambitioner att måsta ha det extra roligt vid midsommar. Sovmorgon kunde vi drömma om, sonen var såklart uppe med tuppen. Grådisigt ute (rätt skönt faktiskt för då slipper man ha dåligt samvete för att man inte tar sig ut). Hann med en hel del Myror i Brallan och lite Fem myror på DVD innan Tvn bestämde sig för att börja låta misstänkt obehagligt. Den är över tjugo år gammal så det är väl inte så anmärkningsvärt att den börjar ge upp och vi har pratat ett bra tag om att uppgradera den till en inte fullt så... klumpig en. Men ändå. Vi fick städa lite istället.

Magen är som en kanonkula, men inga födslovärkar vill komma igång. Får nöja mig med den allt för välkända träningsvärkskänslan. Suck. Familjen (mödrar, systrar, fäder, fastrar och söner) tjatar om att det borde vara dags nu. Maken däremot har nån idé att om den väntar med att titta ut en vecka till så hinner han bli utvilad. Yeah right.

Undrar vad vi ska äta till middag...

Väntans tider

Igår efter dagis hamnade jag och sonen på bryggan utanför vårt hus och tittade på när en av de äldre av sonens dagiskompisar, S, simmade i det kalla vattnet. Han älskade det. Blev tipsad av S pappa om simskola precis bredvid dagis. Perfekt att göra i vinter tror jag och sonen nickade ivrigt innan han blev nerplaskad av bomben.

I övrigt väntar vi. Det är en vecka kvar till beräknad ankomst. Men det är tungt och tråkigt och tröttsamt att bara vänta. S pappa konstaterade där i solen på bryggan igår att det egentligen finns få liknande tillstånd. Man väntar, har ingen aning om när DET ska hända och man kan inte göra något annat än att vänta. Man kan inte planera något utan brasklappar, hängslen och bälten. Särskilt när man redan har barn som måste avstjälpas på lämplig plats när det börjar hända saker.

Imorgon är det visst midsommarafton. Tydligen har folk halvdag idag. På dagis frågade de maken när jag skulle hämta (torsdag är annars en lång dagisdag). Han ringde och frågade och jag konstaterade att jag gärna hämtar tidigt, men att de väl kunde se när de sista barnen i övrigt hämtas så blir det inte tråkigt för någon av dem. Sonen brukar ju ändå inte vilja gå hem när jag kommer utan när "de andra" går. Vilket är helt förståeligt. De har ju oftast fantastiskt roligt där och vem skulle vilja bli hämtad mitt i leken?

Jag undrar förresten om maken hittat till jobbet än? Jag skulle ju påminna honom om att kolla bilmöjlighet i em. Våra nya stolar har kommit! Han var förresten ute och slarvade igår. Under frukosten blev sonen och jag delgivna vad de ätit (avsmakningsmenyn) och sonen kontrar med att han fick jordgubbar med glass och tårta till mellis igår. Jag vet vem jag är mest avundsjuk på. Jag förstår mig inte alls på ostron, kalvbräss och gåslever. Nej, ge mig mera hallon och jordgubbar och glass med nougatsås så är jag nöjd bra länge!

Antiklimax

Igår gick jag upp ovanligt tidigt för att hinna till dagis med sonen redan 7.45. Det gick bra, men kändes ovant. Jag har ju kunnat ta det lugnt de flesta morgonar sedan jag blev sjukskriven och istället hämtat på eftermiddagarna.

Jag lämnade son och genomförde svåra samtalet med skarpa brevet. Det gick okej. Hem igen. Sov lite. Tittade lite på tv. Surfade lite. Lilla lillasyster kom med kompis och 10 veckors bäbis. Sniffade lite. Längtade. Träffade E som lovade jordgubbar. Åkte till barnmorskan. Hantverkarna ringde och frågade efter rätt adress. Som jag gissade. Säger en hantverkare att man kommer mellan 13 och 14 så betyder det ytterligare timmar plus eller minus. Men det är okej. Lilla lillasyster satt ju här hemma hos oss och åt mat och gullade med bäbis och pratade med vän, det gick ju ingen nöd på dem.

E och jag godfikade utanför dagis innan vi visade oss för sonen. E bjöd honom på jordgubbar och han visade henne fjärilarna de "odlat" medan jag anställde en barnskötare.

Buss hem. Pirr i magen. Hur skulle badrummet se ut? Skulle det vara färdigt eller höll dom fortfarande på? Hiss upp. Sonen exalterad. Mamman också. Sonen hoppar ur vagnen, öppnar dörren...

...lådor i hallen? Tyst och tomt i lägenheten så när som lite lilla lillasysterjoddel?

Antiklimax. Missuppfattning. Högskåp hade chefen inte hört, bara överskåp. Således var överskåpen monterade men ej uppsatta. Tvättpelaren var vriden, men jag måste ringa igen. Puh. Jag som skulle föda barn idag. När blir det nu?

Skruva ner värmen, tack

Det är varmt. Sitter här och svettas och hoppas på en effektiv helg där bäbisens ankomst hinner förberedas så att den kan komma nästa vecka redan nu så att jag slipper det här nu. Flås.


Och varför hör inte de där hantverkarna av sig så badrummet kan bli klart?
Bokat! Tisdag em kommer hela vårt liv organiseras på ett kick!!!

Boandet är här

Det sägs att gravida kvinnor börjar fokusera mer och mer inåt, på sig själva och på att göra i ordning boet för familjen. De yttre sakerna, stora världslägen, jobb och sånt, blir mer och mer ointressant till förmån för de nära sakerna.

Förra graviditen jobbade jag tills det bara var några veckor kvar till beräknad förlossning. Det var innan jag tidrapporterade så de sista veckorna var flextid som jag tog ut för att ligga plus-minus noll. Jag mådde topp, gick med högklackade boots och fixade julklappar och annat som en tok för att fördriva tiden. Understimulerad var nog bara förnamnet. Som tur var kom sonen på utsatt dag för jag var redan övervänt... I alla fall så slog Det Stora Boandebehovet till löningshelgen i november, dvs inledningen till julruschen. Jag som hatar folksamlingar och trängsel tyckte att det absolut inte gick att tänka sig någon annan dag än JUST NU att åka iväg och således lånade vi bil och den stackars maken tog mig till Det Stora Möbelvarhuset för att köpa hyllor och skrivbord så att vi kunde göra iordning arbetsrumet (?!), naturligtvis fick maken själv släpa, lyfta och montera.

Denna gången har boandet kommit lite mer smygande. Vi har länge haft planer på att effektivisera förvaringen i badrummet och inför förra helgen hade jag tittat ut skåp och räknat och mätt. Vi åkte iväg för att kolla hur dörrar etc såg ut live. Det blev en lätt overload med för långa köer till hjälpdiskarna så vi åkte hem igen.

Denna söndag var det så dags igen. Som tur var gillar sonen utflykter och maken är 1) inte så svårövertalad (vi har ju precis gått med i en bilpool med elhybridbilar och maken tycker nog att det är lite kul att köra en ny bil med massor med annorlunda effekter) eller 2) insiktsfull nog att inse att man inte muckar med sin gravida fru. Denna gång var allt medräknat i ekvationen. Vi åkte så vi var där när det öppnade, vi slapp köer och 1½ timma senare kunde vi sätta oss i bilen med en lapp om när sakerna kommer hem till oss. Imorgon ska jag ringa och beställa montering hos nån bra hantverkare. Det är värt varenda krona att slippa flytta på tvättpelare, montera skåp och borra i kakel själva.

Vi fortsatte vår söndag i mammons tecken på några andra företag och lekplatser i närheten. Sonen gillade vattenspelet i Heron City bäst tror jag, även om det var helt okej att åka rutschkana utanför också. Sedan åkte vi hem, lastade av några påsar och lastade in makens jobbgrejjer som hamnat hemma hos oss efter en mässa för några veckor sedan. Det var några stora lådor och 6 väskor med reklamvepor och en radiostyrd bil som han nu slapp ta på t-banan till Kista. Och vi fick se både var han jobbar och utsikten från taket på Kista Science Tower. Inte illa en solig och varm sommardag som denna! Dessutom, på vägen hem med den allra sista gnuttan ork, beställde vi äntligen stolarna till matbordet -något vi pratat om längre än badrummet. Men nu är det skönt att vara hemma!

Sömn?

Att sova med en stor mage i vägen är ett kapitel för sig själv. Det är ett bra tag sen jag kunde ligga på rygg eller mage. Sidoläge vänster eller sidoläge höger är således de alternativ som står till buds. Jag har det eminenta hjälpmedlet kudde, en rätt platt sådan, som jag delvis lägger under magen och delvis lägger upp det ena knäet på.

Problemet är att jag inte förmår att vända mig utan att vakna. Så X antal gånger på natten upprepas proceduren. Jag vaknar, är stel i nacke, rygg och har ont i höften. Jag flyttar kudden, vänder mig om, suckar, blundar och i bästa fall somnar jag genast om.

Ibland är det dags att gå på toa också. Då passar jag på att lägga på täcket på sonen. En effekt av det kan vara att han sover lite längre på morgonen istället för att vakna halv sex och klaga på att han fryser om fötterna. En annan effekt kan vara att han upptäcker att mamma är där och vill att jag ska stå bredvid sängen tills han somnar om. På kvällen när man nattar går det bra att förlytta sig från sängen på en gång. På natten har han nån slags radar, han märker direkt (även när han snarkar så där sött som bara treåringar kan) om jag är på väg ut ur rummet och genast räcks handen ut och söker min... eftersom jag själv är i halvkoma och knappt orkar stå upprätt då så brukar det sluta med att sonen hamnar i vår säng vid dessa tillfällen.

Fram tills i natt har det gått bra (det händer ändå relativt sällan). I natt upptäckte jag kvickt att hela familjen inte längre får plats i vår 1,60-säng. En man, en son, en jag och en bäbis (om än i magen) är helt enkelt för mycket. Den enkla lösningen var förstås att jag, som var den enda vakna, tog min platta kudde och klättrade upp i sonens miniloft. Men man sover inte lika bra i nån annans säng, det bara är så. Och sängen knarrade mycket vid varje vändning. Och när jag var tvungen att gå upp och kissa strax efter sex så gav jag upp. Jag la mig i soffan i stället. Den är skön. Ingen kudde behövs för magen eftersom den lutar lagom lite snett nedåt mot ryggstödet. Det var lite väl ljust möjligtvis men det gick i alla fall bra att slumra till.

Men shit vad trött jag är nu. En sån där jobbig trötthet som inte är tillräcklig för att sova på men som gör att hjärnan är dimmigare än vädret ute. En sån där trötthet som kommer när man är spädbarnsförälder...

Jo, minnena väcks till liv. Tänk vad snabbt man glömmer. Och var det inte så att hela den här sista graviditetstiden var ett enda långt träningsläger för det som komma skall? Var det verkligen ett genomtängt beslut detta med att skaffa fler barn?