Dags för terapi?

Ett långt inlägg raderat. För utlämnande. Dags att inse faktum. Kroppen har minnen. Det gör ont. Och det är dags att jobba genom lite av det där bagaget så att det inte projiceras helt på nästa generation. Jag vet ju att det kommer gå bra.

Vad är det med skolor?

Håll i, håll ut, håll om...

I veckan har jag gått omkring med en dikt av Harry Martinsson. Jag har funderat, skrivit några rader för att radera och sedan tillslut gå en helt annan väg i det griftetal som jag höll på med.

Dikten svarar inte på några frågor, den tröstar inte, men den ger ett annat perspektiv. Det är det jag gillar med den.

Igår fick jag dödsbud. Och orden dröjer sig kvar:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Biskopsvals

Imorgon är det provval i Stockholm. Nu biskop ska väljas. Eller egentligen -kandidater för det "riktiga" valet ska väljas.

En grupp har vaskat fram 7 kandidater. Fler kommer med all säkerhet nomineras imorgon. Jag har själv ingen favorit alls bland de föreslagna. Jag ser fram emot nomineringar och pläderingar och hoppas att det skingrar dimman något. Sedan är ju ordningen att alla med minst fem procent röster, helst minst fem kandidater blir valbara. Och inför det valet sker en hearing. Den ser jag redan fram emot.

Det som gör mig ledsen är den kyrkliga politik som flera nu ägnar sig åt. Ekumeniken används som slagpåse. "Välj rätt, annars får det konsekvenser..." Hot har ju använts förr. Och alla val har konsekvenser. Men är detta inte en inomkyrklig angelägenhet? Var det någon som sa något kring utnämningen av senaste metodistbiskopen i Norden? Senaste katolska biskopsutnämningen i Sverige? Pingströrelsen valde en företrädare för sin paraplyorganisation, la någon sig i? Kristi kyrka är delad, men om Svenska kyrkan ska alla få tycka och döma.

"Välj en kristen biskop" säger de och insinuerar att det finns EN kristendom, EN tolkning av Bibeln och EN riktig Gudsrelation -som uppenbarligen (?) inte präster och lekfolk i Stockholms stift omfattas av. Eller genom detta valet visar om de står för eller inte. För att inte tala om kandidaterna... "Nej, nej. Så är det inte alls"svarar någon. Men det som sägs mellan raderna är tydligt.

Men tänk om det faktiskt är så att Guds ande rör sig i var och en av oss präster och elektorer som röstar imorgon. Tänk om Gud gör sin vilja känd genom människor här och nu, genom männinskor som är pålästa i Bibeln, som har levande Gudsrelationer och som i djup tro på Jesus Kristus forfarande väljer någon sk liberal till biskop. Tänk om.

Alla själars dag

Ilskan är påtaglig. I telefonluren hör jag bara ifrågasättanden. Varför hörde ingen av sig? Men egentligen är frågan en annan; varför måste den jag älskar dö?

Nattvardsgång. Ögon som möts. Kristi kropp...börjar jag. Tårar som väller upp. Frågan dallrar i luften. Varför måste den jag älskar dö?

En kvinna håller hårt i sin mans arm på kyrkogården. Det är isande kallt. En blomma i handen. En fråga ekandes mellan gravarna. Varför måste den jag älskar dö?

En tom famn. De är hemma igen efter några dagar på förlossningen. Det som skulle varit glädjefyllt. Inget nyfött liv. Bara frågor. Varför måste den jag älskar dö?

Jag har inga svar. Jag vet bara att det gör ont.

Gud, var med alla oss som sörjer någon. Välsigna var och en av oss som kämpar med saknad och tomhet. Som letar mening i detta nya liv. Amen.

Att förlora ett barn

Det går inte att vara oberörd. Nära berättelser om när Patrik och Marie förlorar sina barn. När Linda förlorar en bror. Berättelser om männsikor Jutta och Göran och Lars har mött genom sina arbeten, människor som har förlorat sina barn, sina syskon eller barn som är svårt sjuka.

Som präst kan jag mycket teori och praktik kring sorg och kris. Jag har egna berättelser, människor jag mött. Jag har egna sorger och erfarenheter av livets dalar. Men efter gårdagens kurs är det ändå tydligt för mig: vi pratar för lite om det i kyrkan. Vi jobbar för lite teologiskt kring död, sorg, bearbetning, pastoralt bemötande. Märkligt nog. För vi jobbar ju med det hela tiden. Och det handlar inte om att vi gör det dåligt, frågan är väl bara om vi kan göra det ännu bättre. Och särskilt att mer medvetet hjälpa och lyfta de anhöriga i sina val, sina önskningar, sina tankar kring utformningen.

Jag ska fundera mer på detta. Och ritens möjlighet -och eventuella begränsning.

Aldrig 33

Idag är det Lindas födelsedag. Det drabbade mig när jag var på väg till Skogskyrkogården för att ha begravning. Jag saknar fortfarande. Jag fattar fortfarande inte riktigt.

Hon finns kvar på så många ställen -förutom i hjärtat och minnet då. På facebook, på msn, på mobilen, julkortet hon skickade förra året ligger i hallbyrån, t-shirten som Elias fick för två år sen och som han alldeles snart kommer ha växt i och som ligger i byrån...

Jag önskar att jag hade haft ro att sätta mig ner en stund efter dagens begravning och låta det brista. Det är ju det jag säger till dem jag möter -man får gråta, det är okej. Och det tar tid, sorgen är randig, det går upp och ner och det är som det ska. Men det är alltid lättare att säga det till andra.

En vän och kollega sa härom veckan att hon nyss insett att hon hela våren begravt sin pappa, om och om igen. Jag har inte begravt Linda i nio månader. Men jag borde kanske göra det. Så att jag kan fira hennes liv, det som var och inte sörja det som inte blev.

För övrigt

har det gått ett halvår utan Linda...

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.

Herre, förbarma dig

Med melodifestivalen på radion, efter en heldag i Uppsala hos goda vänner av olika slag, åker vi sakta förbi olycksplatsen vid Haga norra strax efter 20 ikväll. Vi var förberedda, 4 km tidigare annonserades olyckan på en stor blinkande tavla. Men ändå känns det som en knytnävsslag i magen. Först två parkerade bärgningsbilar. Sedan en brandbil. Jag hinner räkna till fyra ambulanser. Lika många polisbilar. Blåljusen lyser upp lördagkvällen. Bakom arsenalen räddningsbilar, i sluttningen, ligger två totalkvaddade bilar på sina tak. Massor med människor sitter och står en bit därifrån. Jag förstår inte riktigt hur olyckan kan ha gått till för att få den effekten. Jag vill nog inte heller veta.

Maken och jag tittar på varandra. Barnen sover fastspända i baksätet.

-Ett barn var i alla fall okej och i famnen på en räddningsarbetare, säger maken.

Allt jag kan tänka är att det barnet kanske förlorat en förälder.

Resten av vägen hem, genom Eugeniatunneln tills vi åker av vid Hornsberg och kryssar vid allt vägarbete hem, ber jag intensivt för alla drabbade av just denna olycka. För alla människor drabbade av olyckor.

Jag drabbas av livets skörhet. Återigen. Jag som alldeles precis lyckats förtränga det.

Kippa efter luft

Jag skulle vilja skriva ett inlägg om vänskap. Om hur skört livet är. Om hur fel det är att behöva ta avsked av en bästvän vid en grav. Om hur varmt det ändå kan kännas i hjärtat när människor vågar sitta med och bara vara. En kommentar här, en gest där.

Jag skulle vilja. Men orden finns inte ännu. Kanske kommer de inte finnas alls annat än inom mig. Och då får det vara så.

Kanske är det för att det blir för skört, för hudlöst. Jag värjer mig. Och så mycket har jag förstått, att det är helt okej. Man måste inte orka sörja hela tiden. Man får gå in och ur det. Man får gömma sig bakom dagishämtningar och facebookande. Man får vara ytlig och prata inredning och skratta åt schlagerfestivalen. Man inte bara får, det är nog en nödvändighet. Att genom dessa vardagliga rutiner och trivialiteter kunna kippa efter luft. Hur skulle det annars vara? Hur skulle man annars kunna stå ut?