Kom om fem minuter

Sonen släcker efter att ha läst klart ett kapitel i Harry Potter. Han ber mig komma "om fem minuter". Det är en ritual vi har. Ibland somnar han på en gång efter det. Ibland ropar han frustrerat efter tio minuter och undrar om vi inte kan räkna. Ikväll smyger jag in i hans rum och pussar hans panna efter kortare tid. Jag förstår att han låtsassover. Att han njuter av mys utan att behöva erkänna det. Det är också en ritual vi har, eller han. Man kramas och låtsas hålla fast. Han låtsas bli fasthållen och låter sig bli kramad, tankar närhet.

Jag pussar i alla fall hans panna och han ler. Och hjärtat svämmar liksom över med kärlek. Så stor han blivit. När jag stänger till dörren efter mig ber han mig komma om fem minuter igen. Men det behövs inte, han sover innan jag hunnit svara.

Pricken och jag

Imorgon fyller Pricken 7 år. Det är inte klokt. Han läser och är världsbäst på matte och ska aldrig pussas. Han resonerar med trilskande lillasyster och tröstar när hon är ledsen. Han kommer in och viskar hemlisar och bryter nästan ihop när han inte får som han vill. Men bara ibland. Lika ofta förstår han precis och dikterar själv villkoren för att det ska bli som han vill -så småningom. Han är tuff och vill aldrig kolla på barnfilm, men är den som sitter kvar vid tvn när lillasyster för länge sen gått från sin valda pippi- eller prinsessfilm. Han hoppar som ett popcorn när det är spännande i Barda och vill säger till på skarpen att jag inte får kalla honom Pricken samtidigt som han kurar in ordentligt i famnen och myser. Emellanåt berättar han hur saker och ting fungerar, sånt han forskat på, läst om eller hört på Hjärnkontoret. Och han vill inte gå till kyrkan. Fast kompisklubben (i kyrkan) är det bästa som finns. Fast han kan inte berätta om något de gör. Det är alldeles hemligt. Och så älskar han korsord.

Pricken och jag är hemma idag. Han smittar inte mer, men är sårskorpig. Vi tog oss till Liljeholmen för lite julklappsinköp. Han tyckte att vi tittade för lite på Bakugan och Legot i leksaksaffären. Jag hittade det mesta jag skulle ha. Resten tycker sonen att jag kan hitta imorgon efter jobbet. Det är tydligen inte så viktigt med pappas present. I alla fall inte viktigare än spel på X-boxen. Och jag är inte bekvämare än att jag håller med. Men strax ska vi åka och hämta lilla e och ta hem allt från barnens skåp och hyllor i skolan. Storkassen får följa med. Det är hjälmar och extrakläder och allt möjligt som ska rymmas. Har man tur, nån fin teckning eller annan skapelse också!

Stolthet

Jag vill också vara så självklar och stolt som barnen* när de gjort något bra. De balanserar väl mellan att vara för ödmjuka och för arroganta. Jag undrar om de har något trick. Något särskilt sätt att hålla armarna på, eller kanske tungan när de balanserar. Jag ska öva på det själv nämligen.

*dagens stolta var sonen som förkunnar att han är klar med matteboken (det var bara en vecka sedan han var klar med den förra)!

Här är jag!

Vårsolen tittar fram och kanske våras det också för denna blogg som legat i vinteride.

För 50 år sedan prästvigdes den första kvinnan i Svenska kyrkan. Jag fick med mig dottern och gick i hemförsamlingen. Det är inte helt enkelt med kombon högmässa och nästan-3-åring men skam den som ger sig. Vi tog en pysselpåse, gosade med handdockorna, ritade änglar och Jesusar, klättrade under bänkar (krypa räcker inte) och tittade förundrat på det som hände framme vid koret.

Lisa hade en bra predikan som började med en massa frågor av typen "Älskar du mig?" speglande bibeltexten om Petrus och den uppståndne Jesus, men också av typen "skulle du göra allt för mig?" och "tar du hand om dig själv? om andra? om världen?"; en förlängning av frågan som det är så lätt att svara "ja, jag älskar dig, jag skulle göra allt för dig!" på fast det i verkligheten är oändligt mer komplext.

Nåja. Alla dessa självrannsakandetriggers, alla dessa frågor avslutades med "var är du?" (anspelande på Adam och Eva i Edens lustgård?) och Ester skiner upp, sträcker upp händerna och säger "här är jag!". Så självklart borde det vara för oss alla! Att ta plats. Att våga, också fast vi ibland gjort saker vi inte är stolta för.

En av makens systers vänner brukade tydligen artigt tacka när hon hade varit på besök. "Tack för att jag kom" sa hon. Det är också en sida av det hela. Att inse sitt värde. Att ta plats.

Självfallet finns det diken. Arrogansens dike. Eller när mitt värde boostas på andras bekostnad. Men idag bär jag med mig barnets självklarhet. "Här är jag!" Och förresten: tack för att jag skrev också!

En cowboyråtta

Gran Canaria 2009 del 8. The end.

En vecka går fort. Den sista heldagen tillbringades inte fotandes utan shoppandes. Och oroandes över mysteriskt försvunnet kort (som visade sig ligga hemma i Sverige i bakficka). Men man ska inte underskatta en dag i shoppingcenter när de har så många småkaruseller och andra automater att klättra i. Den sista halvdagen packade vi, åt brunch och badade. Vilket vi fö gjorde varje dag. Lika mycket i poolen som i badkaret. Fast av detta finns inga bildbevis. Märkligt nog.

Gran Canaria 2009 del 7

26/10 Maspalomas och kamelritt på G. Ödla på väg.

And off we go!

Mr Hängläpp

Inspekterar säkerhetsrutinerna.

Gran Canaria 2009 del 6

25/10 Teror och Las Palmas Söndag i Teror =marknad, kyrka och fest. Men vem bryr sig när det finns en lekpark?

Vidare till Las Palmas och Museo Elder

Gissa vem som tyckte det var roligast!

Lek med tv!

Lek med luft

Gran Canaria 2009 del 5

24/10 Barranco de Guayadeque
Grottkyrka, inkl biktstol till höger i bild.

Inne i ett av husen

Lunch på Tagoror (grottrestaurang)

Cuatro Puertas

Gran Canaria 2009 del 2

21/10 Hyrbilen är utcheckad. Bilbarnstolarna inmonterade.

Serpentinvägar och inland, here we come!

Funderar på att lägga fram förslag på dylikt ljusbord i Hedvig. Bara att stoppa i en peng och ett ljus tänds! ;-) Fanns i kyrkan i Santa Lucia.

La Fortaleza

"Bort, mamma!"

La Fortaleza på avstånd.

Gran Canaria 2009 del 4

23/10 Puerto de Mogán

Utslagna. Vanlig syn på kvällskvisten.

Gran Canaria 2009 del 3

22/10 Sioux City, Western-park. On request.

Högklassiskt skådespeleri.



Årtusendets läskigaste smil.

Tittar på lassoshow turning svensexerolig.

Två modiga killar och en albino-boa.

Mer skådespel åt folket!

Gran Canaria 2009 del 1

20/10 landade vi på em. Behaglig värme. Solsken. Hotellet trevligt.

Anledning till missnöje okänt

Strandpromenad med attackerande vågor. Spännande.

Rapport från första skoldagen

Första skoldan för den förstfödde idag. Happening på morgonen och ännu större happening på kvällen. Elias stod nedanför den stora trappan och höll min hand hårt. De ropade upp alla klasser och de fick gå upp och träffa sina lärare. Elias hade lite myror i brallan och försäkrade sig flera gånger att jag skulle säga till när det var dags för honom att gå. Jag väntade mig en kram eller lite tvekan, men han gick direkt.

Och det hade nog varit en bra dag visade det sig när jag plockade upp honom vid ett. De hade mest haft samling och sjungit Broder Jakob (till kvällens invigning av denna nya skola). Pannkakor hade avnjutits i en annan byggnad (där andra åt, berättades det andäktigt!) och det hade nog lekts lite ute -men bara med den enda kompisen som kommer från samma dagis. Jo, han är lite blyg och han har stark integritet.

På kvällen var det invigning. Han visade sin låda och sitt klassrum (eller sina och förskoleklassens) och tycker nog att det här ska bli bra.

Ester ville se allt. Och sedan kom dippen. För alla tre. Vi tog tunnelbanan hem. En station. Men vi orkade knappt gå det vi var tvungna. Ester somnade på en halv minut från det att huvudet låg på kudden. Elias kollade klart på en film och somnade snabbt efter lite krokodiltårar om utebliven läsning (en deal för att han skulle få se klart filmen). Men jag undrar ändå om inte mamman är tröttast av dem alla. Det har varit en ansträngande dag med många fjärilar i magen.

För det är ingen vanlig dag...

Idag fyller dottern två. Två år. Hon sjunger och pratar -mer och mer förståeligt. Hon speglar det mesta jag gör -tjejigt blir det. Men gillar också stora maskiner och katter. Hon har humor och humör. Hon älskar sin bror och hon älskar att reta honom. Hon vill göra riktiga saker. Bre smör själv (för då kan man stoppa smörkniven direkt i munnen istället för att ha den där onödiga bruna saken i botten som bara geggar eller smular ihop). Hon klättrar och hänger i allt som går -trappor, balkongräcken, you name it. Hon fegar inte ur och dem hon tar till sitt hjärta får veta det med besked.



Hur kan man säga att mirakel inte finns?









Och jag har två!

Vacation summer 2009 part 1:7

Hejdå snickarboden, hejdå grå villan, hejdå röda villan, hejdå isboden, hejdå dasset... det tog ett tag att säga hejdå idag med sonen. Men vi kommer tillbaka. Och det var med tillfredsställelse som jag lämnade en väska med kläder och prylar till nästa gång -noga nedskrivet så att vissa ska ha koll och inte pakca dubbelt...

Vi åkte bokstavligen från solen på landet till regnet i stan. Men lite skönt är det att vara hemma, det går inte att komma ifrån, hur idylliskt det än kan te sig där utåt skärgår'n.

Vacation summer 2009 part 1:6

Mojänger och molijoxer, vilken dag!