Synden och korsstygnen

"Jag vet inte om alla damerna i evangeliska kvinnohjälpen i Rothenburg an der Fulda brann för uppgiften, men de måste ha varit så intensivt sysselsatta med att räkna korsstygn att de inte orkade lyfta blicken" skriver Ulrika Knutsson i Kyrkans Tidning för någon vecka sen apropå en korsstygnstavla som räddats till eftervärlden, en som på samma gång hyllar Jesus och Hitler.

Den där tavlan har följt mig i tanken. Hur ofta är det inte vi glömmer att lyfta blicken? Hur ofta sitter vi inte med våra egna korsstygnstavlor och broderar för glatta livet. Gläds åt när det blir en fin rundning, svettas och våndas när tråden tovas och biter ifrån när vi sticker oss på nålen. Men vi glömmer att lyfta blicken och fundera på helheten. Vad ger min gärning för frukt? Vad vill jag avbilda och ge vidare?

Och varför är det så mycket lättare att se bristerna i den andres korsstygnstavla än i den egna?