Funderar på julaftonens predikan. Om att vara hitoditputtad av överhögheten. Om att leva på flykt. Om hur smutsigt det är i stall. Om hur ovanligt vanliga människor som fick träffa det där nyfödda barnet. Och vad det nu kan betyda för oss.
Vad tänker du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag håller med om att standarden på renhet skiljer sig markant mellan en förlossningssal på BB och i stallet. Men föl föds fortfarande i stall. Ja, djurbarn föds lite varstans.
Men sen tänker jag också att stallet är ett ställe där jag kan vara mig själv, utan att göra mig till. Det finns trygghet i stallet.
Visst, det finns människor där och det finns den sortens intrikata sociala spel där av den anledningen, iaf i somliga stall.
Men djuren struntar ju fullständigt i titlar eller andra statusparametrar. De ser en som en i flocken.
En häst jag vet kan verkligen ställa de rätta frågorna om hur jag mår.
Jag tänker att det blev ett stall för att visa att Gud kommer till oss, vill vara nära oss och vara HOS oss, på vår nivå. Hade han kommit som en kung förväntas komma så hade vi inte kunnat identifiera oss med honom alls. Det är krångligt nog som det är, men nu finns det i alla fall en sportluva.
Skicka en kommentar