De tio sämsta sakerna med att fasta

Det är askonsdag och jag har blivit utmanad, eller snarare given en stafettpinne i Humorstafetten 2009. Mitt valda ämne är som rubriken lyder: De tio sämsta sakerna med att fasta. Jag har fokuserat på den fasta som handlar om att avstå från det ena eller det andra. Om ni inte märker det själva.

1.Alla de som passar extremt dåligt i säck och aska. Påtvingad estetisk fasta för alla andra är ju dåligt.

2. Man måste bryta fastan på söndagarna (uppståndelesfesten kan man ju inte hoppa över som den goda kristna man är) och därmed är det inte bara en omgång koffein- och sockeravvänjning som gäller, utan fler än man vill räkna.

3. Det (ännu) olösta problemet hur man ska kunna facebookfasta utan att någon ska märka att det är just det man gör håller en vaken på nätterna...

4. Man kan inte reta andra med pralinaskar och dignande godisskålar med mindre än att det slår tillbaka mest på en själv.

5. Den kakafoni som utbryter inom en när man hittar en oöppnad godispåse i en skrivbordslåda på jobbet och intensivt börjar diskutera alla kreativa kryphål som poppar upp av typen "fastan gäller ju bara nyinköp av godis, inte själva ätandet av gammalt" eller "gammalt godis är ändå så äckligt att det faktiskt räknas som späkning att äta det" med sig själv.

6. Det är lönlöst att klaga på att man inte får en kaka till kaffet efter dagens lunch.

7. Arbetsgivaren uppskattar inte när man försöker arbetsfasta. Inte ens i kyrkan.

8. Man får inte skryta om sina fastebravader. Hur kul är det? När man äntligen har något att skryta om.

9. Sa jag att man inte får skryta om hur duktig man är. Fast man inte vill något hellre!

10. Man blir enkelspårig. Mycket. Enkelspårig. Skryta. Vill. Nu.

Jag lämnar över stafettpinnen till en person som jag ska avsluta fastetiden med ... *trumpetfanfar* Cissi

Fem små apor

Barn bearbetar på sina sätt. Nu på morgonen sätter dottern höger hand med relativt raka fingrar i sin vänstar och bankar. Mamman tänker att hon kanske vill sjunga "i ett hus vid skogens slut" fast dottern brukar nog banka på porten med en knuten hand.

Sonen säger det obegripliga "fem apor i sängen"? Va? Det är tur att han kan kommunicera mera. "Hon vill nog sjunga "fem apor som hoppade i sängen" Aha, dagissång? Jo. "mamma ringde doktorn som svara att inga små apor i sängen får vara!"

Jo. Nog bearbetas det alltid. Hjärtat. (Och barnet på filmen har fö ingenting med inlägget att göra. Mer än att hon helhjärtat gör ramsan då.)

Astrid Lindgren t/r

Ester. Källartrappa. Mamman säger till att hon inte ska vara där. Tar med henne till postfacken. Snabbt som ögat är hon tillbaka. Storebror vet. Han säger till. Jag släpper posten och springer efter. Hon är snabbare än Fantomens skugga. Tar ett kliv och far med huvudet före i en kullebytta ner nån meter i den runda trappen. Gallskrik förstås. Blod. Darrig mamma sätter sig med flicka i famnen mitt bland böcker och post och nycklar. Fram med papper. Jack ovanför ögat. Det blöder mycket i ansiktet. Mamman vet det. Hon andas och försöker tänka. Får fram telefonen. Ringer 1177. Jo, sjukvårdsupplysningens nummer kommer mamman (märkligt nog) ihåg. Man måste göra en massa val och om man vill höra på engelska... nej, det tar för lång tid. Mamman klarar inte av att lyssna utan ringer 112 istället. Får prata med en sjuksköterska. Såna gillar mamman. Efter några enkla kontroller får mamman frågan om hon kan ta taxi till barnakuten. Det behöver kanske sys. Och i alla fall kollas. Grannen har kommit från dagishämtning. Storebror väljer att stanna med dem tills pappan kommer hem (vilket han gör omgående under rådande omständigheter). Mamman packas in i taxin av annan granne som också packar undan vagn och påsar med nyinköpta blötväderskläder.

I taxin lugnar sig dotter. Det är ju rätt kul att åka bil. Och äta riskaka som uppenbarade sig av granne. Åtta-åtta-åtta säger hon och pekar på dekalen i fönstret med taxan. Hon är tapper.

En och en halv timma och tre stygn senare åker mamman och dottern taxi igen. Tut tut säger dottern. Mamman inser att hon kanske kommer sluta darra en och halv dag senare. Och att hon är tacksam för att detta är deras första akutenresa och att det inte var värre. För det hade det faktiskt kunnat vara. Men nej, tacksam ska man vara. Och kanske införskaffa en sele. Eller ett koppel. Eller avinstallera trappor i hus. Och andra farligheter. Jorusåatt.

Listor

Att göra -listan är lång. Tur att det är sportlov nästa vecka. Alltså, inte ledigt för mig, men ingen verksamhet på jobbet utan skrivbordstid. Nu ska planeras lektionsmedverkan, sommarkyrka, konfirmander 2010 och skrivas brev och väljas psalmer och ringas samtal och i bästa fall också hitta lite lästid. Jag ligger efter i allmänhet. På allt känns det som.

Så, nu har jag lättat på det trycket och kanske kan njuta av en ledig dag?

Hur hände det?

När man har mycket att göra, lång ledig helg och gäster så blir det lätt så att det helt plötsligt gått ytterligare en vecka... och jag som hade tänkt skriva inlägg ilska, om utraderade minnen och om teologi för bäbisar.

Biskopsval vs melodifestival

Min facebookstatus igår: Jenny is thinking about the upcoming election of bishop candidates (yes, it's an election of candidates to the real election of bishop).

Anna: "jag läste ditt status om byråkratin i biskopsvalet, är det bara jag eller finns det slående likheter mellan biskopsvalet och melodifestivalen?"

Jo, jag har reflekterat över det också. Först har man en grupp som tänker ut kriterier och som man nominerar folk till. Sen presenterar de en lista på kandidater. Sen nominerar man flera under första deltävlingen. Och har första röstningen. De som går vidare får man lyssna på. Sen väljer man igen. Om någon får mer än 50% av rösterna då är det slut. H*n har vunnit. Annars blir det en deltävling till.

Flera vill ju ha en internationell jury också.

Jag vill ha en Petra Mede som leder det hela. Det skulle bli roligare så.

Uppdatering: (Också från facebook och en statuskonversation med en annan Anna än den ovan). "En vän till mig föreslog att man inför samma röstsystem i biskopsvalet som i melodifestivalen: telefonröstning, samtalet kostar 9:90 och går till Svenska kyrkans internationella arbete, man kan rösta hur många gånger som helst! haha!"

Biskopsvals -inte damernas direkt

Så har då provvalsdagen kommit och gått. Det fanns sju nominerade och klara, väl genomtänkta av en utsedd grupp som arbetat under flera månader med sökprofil etc. Av dessa kandidater var fyra kvinnor och tre män. Under förmiddagen nominerades och pläderades det för ytterligare åtta personer, en kvinna och sju män. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att det, trots att vi är ungefär 40% prästvigda kvinnor i stiftet, inte finns i alla fall 40% intressanta kvinnor som kandidater. Självfallet ska vi ha en god biskop och könet är inte alls det viktigaste. Men det verkar ändå som att det finns strukturella skillnader som gör att fler män tackar ja eller fler kvinnor tackar nej till att kandidera. Eller att det ledarskap vi tror oss leta efter är ett "manligt" sådant. Eller ett "traditionellt" sådant. Och det tål att tänkas på. Vad har vi för bilder av ett gott ledarskap? Kan det vara en ung människa? Kan det vara en mamma med små barn?

Nu väntar hearing med de åtta som gick vidare till det riktiga valet. Av dem är två kvinnor och resten män. Jag är ganska säker på vem jag ska rösta på. Men man vet aldrig. Gud överraskar ibland.