Nobelfestligheter

Nobelfestligheterna får mig att alldeles tappa koncentrationen och nästan glömma bort dagens inlägg.

Finns några vägar att gå med detta.

Ett alternativ är att berätta om hur min pappa smet in på nobelfesterna på det glada 60talet. Man iklädde sig sin frack, tog en cigg utanför och släntrade sedan avslappnat in. Ytterrocken lämnades dock hemma, samt galoscherna.

Ett annat alernativ är att fota sonens dagsfärska diplom. Han fick nämligen Nobelpris i matematik idag i skolan. Det var tydligen delat med två andra. Han himlade också med ögonen och tyckte att det väl inte var nån överraskning när jag blev alldeles sådär mammig och peppande. Nej, det är klart. Det är ju självklart... Ser fram emot att stå och bli intervjuad av John Chrispinsson om några år och berätta om hur jag alltid vetat att han kommer få Nobelpriset. Jag kommer dock inte gråta glädjetårar utan citera honom själv (sonen alltså).

Vad tycker ni?

10 nödvändiga saker du aldrig fick lära dig på pastoralinstitutet

Hur man dansar som ett får för att gestalta den första julen på bästa sätt.

Hur man ominstallerar flash-playern på jobbdatorn och hur ofta man behöver göra det.

Hur man kokar gott kaffe och fixar de snyggaste blomsteruppsättningarna till altaret/ kistan/ kaffeborden.

Hur man äter landgång, smörgåstårta eller dylikt utan att det märks vad man petar bort.

Hur man äter snittar utan att det märks hur många ety man inte hunnit äta lunch.

Hur man fållar en kaftan med hjälp av häftapparat eller tejp på hållbarast och snyggast sätt.

Hur man enklast beamar sig från ett ställe till ett annat vid behov.

Hur man beräknar mat för 10, 30 eller 60 personer en helg på lägergård.

Hur man kan krysta fram en andakt på vilket ämne som helst och med väldigt lite förberedelsetid, tänk teatersport.

Hur man snabbast och utan att bli svettig bär stolar och svabbar golven i kyrkan kvart i gudstjänst.

I sista minuten

Återigen räknar jag tacksamheter. Som att ha sammanhang att få prata, fundera och tycka till i. Få vara så där mänsklig, skratta, ångra sig, dela det svåra, vara ytlig och lyssna till djupen.

I sprickorna skiner ljuset igenom.

Vilka är dina tacksamheter?

Om innerlighet och kärlek

Hittar, en för mig, ny blogg och en mening står ut i det jag läser: "Innerlighet, kärleken till Gud, varför är den inte prioriterad i dagens kyrka? Varför tycks den inte viktig?"

Jag läser och funderar. Ska jag bli provocerad? Eller trött och uppgivet hålla med? Är det så? Eller är det precis så det inte är?

Hur visas innerlighet? Hur visas kärleken till Gud? I mitt liv. För det är väl där det börjar, detta att vara kyrka. I mig själv och min gudsrelation?!

Jag jobbar i en församling som emellanåt blir anklagad för att vara för jippo-inriktad, som har event på event för att locka nya människor till kyrkan. Antal människor som kommer är viktigare än innehållet säger de generella kritikerna. Men jag håller inte med. Det är inte planlöst irrande vi håller på med, utan vi funderar vad vi tror på och hur vi på olika sätt kan ge det uttryck idag. För att vi verkligen tror att Gud talar på olika sätt till olika människor. Och till samma människor på olika sätt i olika situationer. Och att vara kyrka handlar om att leva budskapet att Gud är här, nära och älskar –allt vad Gud kan!

Och de som kommer, kommer ofta tillbaka. De hittar något som drar dem inåt, djupare. Inåt i relationen Jag-Gud. Så tolkar jag det i alla fall. Något berör, något får plats, något ges utrymme för.

Visst talas det om statistik och om något ”funkade” eller inte. Men min erfarenhet är att det är ovanpåverk. Det som verkligen är betydelsefullt är om det var äkta, om det kändes bra. Sedan kommer man förstås alltid in i prioriteringarnas nät. Det som ger 10 något är mer betydelsefullt än det som ger 2 något. Men det handlar fortfarande inte om värderingar. Det som är relevant och viktigt för 2 är lika värdefullt som det som är relevant för 10. Så hur gestaltar man då, med begränsade resurser, en kyrka ”för alla”. Det är kruxet. Som man ständigt får jobba på.
Delaktighet är ett av mina favoritord i detta sammanhang. Jag tror att människor både behöver få känna delaktighet och få känna att deras delaktighet faktiskt krävs. Svenska kyrkan har haft en utveckling där de anställda blivit producenter och medlemmarna konsumenter, men jag tror också att vi är på väg bort från det. I en ideal värld är vi alla både ock, lite då och då. Både de anställda, de allra mest aktiva och de ”allmänkyrkliga”. Där man känner att man får ta plats när man vill och kan –leda andakt eller samtalsgrupper eller för all del, släktforskningsgrupper. Där man kan komma och bara vara, lyssna, ge sig hän åt debatter eller vad man nu för tillfället känner för. Där man ibland känner sig manad att hjälpa till och styra upp och ibland med förtroende lämnar det åt andra.

Hur visas kärleken till Gud? Innerlighet? Vad saknas när det inte finns?

Jag fortsätter fundera… vad tänker du?

Stolthet

Jag vill också vara så självklar och stolt som barnen* när de gjort något bra. De balanserar väl mellan att vara för ödmjuka och för arroganta. Jag undrar om de har något trick. Något särskilt sätt att hålla armarna på, eller kanske tungan när de balanserar. Jag ska öva på det själv nämligen.

*dagens stolta var sonen som förkunnar att han är klar med matteboken (det var bara en vecka sedan han var klar med den förra)!

Andra advent

Apropå tålamod och väntan. Så kommer Jesus och säger "Tiden är inne" i dagens evengelietext.

Jag sa ju det.

Döden, döden, döden*

98 år. I torsdags fyllde min farmor 98 år. Det är en ansenlig ålder, snart ett århundrade. Och jag, som de flesta som ställs inför en människa av den åldern, kan inte låta bli att tänka på allt hon har fått vara med under sitt liv. Alla människor hon mött, platser hon varit på, och kanske ännu mer den utveckling som skett under en enda livstid.

Ikväll firade jag henne. Hon såg trött ut. Efter en dag av firande. En dag annorlunda än alla andra dagar, då inte alls lika mycket händer eller lika många människor passerar. Men hon såg också trött ut på ett annat sätt.

Jag vet att det bara är en tidsfråga. Snart finns hon inte mer. Det känns konstigt. Hon har alltid funnits. Varit en stark personlighet. Och hon är fortfarande det, på något märkligt sätt, fastän kroppen säger ifrån och hon inte alltid hänger med på samma sätt som förr.

I Bibeln, i Gamla Testamentet, står det om Abraham (m fl) att han "dog, gammal och mätt av år...". Jag gillar det uttrycket. Att vara mätt innebär på något vis att man inte behöver mer, att man inte hungrar efter mer, att man är klar.

Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att livet får levas fullödigt tills det är dags, tills det är klart och åren är mättade.


Idag var vi också på Arkitekturmuseet och tittade på pepparkakshus. Temat i år är Jag är hemma nu! Och min favorit är pepparkaksskapelsen nedan, med rubriken: Jag är hemma nu, jag har rest färdigt.

*Rubriken anspelar fö på Astrid Lindgren som berättat att hon alltid började telefonsamtalen med sin syster (?) så var det avklarat sedan.