Världen snurrar

Dagarna går. Jag håller ihop. Ibland mer, ibland mindre. Jag minns mycket. Jag tänker mycket på Linda. Jag pratar mycket med en annan av Lindas vänner. Det gör gott mitt i allt.

Och idag kom familjen och Linda hem till Sverige. Jag hade verkligen velat möta upp men kunde inte. Jag var på fel ställe i Sverige utan möjligheter att boka om flyg hem.

Jo, för mitt i allt firade vi lilla lillasyster som tog examen. Det var ju planerat sedan länge och trots att jag inte var på topp alls så ångrar jag inte att jag åkte. Det betydde så mycket för henne att familjen var med!

PS jag ska passa på att tacka för all omtanke ni visar här och annorstädes. Det betyder också mycket.

Hemma

Linda och jag pratade nästan varje dag på msn. Idag råkade jag se hennes senaste status: "hemma".

För en sån som jag så betyder det oändligt mycket. Jag vet att hon skrev det i detta liv. Jag vet att hon menade hemma som hemma i sin lägenhet i Kampala. Men det spelar ingen roll. Mitt i det oerhörda ofattbara är hon hemma. Linda är hemma.

Neeeeeeeej

Linda, jag kommer att sakna dig oändligt.

Jag kan inte fatta det. Ord finns inte att beskriva.

En av mina bästa vänner finns inte mer. Det ska inte vara så.

Gud. Håll i. Håll hårt. Jag vill inte. Vill inte...

Ute i skogen

Vi är i vinterland.

Ouppkopplade.

Vi sover. Vissa (läs barnen) mindre än andra (läs föräldrarna). Ekvationen går bara ihop tack vare tappra, fantastiska och underbara farmor, faster och onkel.

Vi åker och hälsar på farfar som ligger på lasarettet. Men det blir bra. Det blir det.

Vi åker lite pulka och bob.

Vi lagar mat, äter, diskar och börjar om igen.

Så går en dag och kommer aldrig åter (eller hur det nu var).


Fast just nu är vi i Umeå. Bor hos syster som flytt fältet för att skriva färdigt examensuppsatsen så att vi får gå på den inbokade examensfesten bara tio dagar efter att vi kommer hem från Norrlandet (värsta pendlarna blir vi!). Imorgon ska vi tvätta, gå till sjukan opch kanske shoppa?

Nu åker vi...

...uppåt i landet.

Det är bra. Det blir bra.

Jo, det blir bra. Om än kanske inte som vi tänkt.

Livet är bräckligt. Kanske räcker det så. En bön uppskattas nog.

Vad gör du nuförtiden, varför hör du aldrig av dig?

Det har varit... lite för mycket.


Sedan förra inlägget har vi hunnit fira lucia. Jag försökte desperat och subtilt förmå sonen att, likosm föregående två år, vara stjärngosse. Det var lönlöst. Han skulle vara pepparkaksgubbe. Och pepparkaksgubbe var han. En michelin-pepparkaksgubbe...

Vi åkte sedan till Malmö. Där hann vi träffa vänner, vara på cowboy-julfest och reflektera över att man kan ringa döda där (jo, jag lovar!)

Sedan var det vardag med allmänna bränder att släcka ett litet tag.

Och så sjörövarkalas. 11 stycken barn invaderade, sonen fick uppskattade presenter, de lekte, åt tårta och bullar, gick på skattjakt och fick träffa en riktig pirat! Sonen har blivit en reflekterande, om än emotionell och temperamentsfull, 4-åring. Själva födelsedagen tillbringades på Gröna Lund med pappa, kusin, morbror och tante (hon är norska så det heter så) och bonusmoster med barn. Och när morfar på kvällen kom med en flyttkartong lego var lyckan total. För flera. Min far har nämligen sedan Elias föddes frågat vart vårt gamla lego fanns, anklagat min mor för att ha gett bort det/försnillat det/ätit upp det -vad vet jag. I alla fall hittade han det nu i min brors gamla rum (där han inte bott på 20 år?) med några spel överst. Well. Gissa vem man får reta nu?!

Julafton blev det sedan. Den tillbringades hos min farmor och var alldeles lagom. Och juldagen fortsatte familjefirandet med moder och syster som var borta på julafton OCH de andra syskonen igen. Och det fortsätter idag. Samtidigt som vi ska packa för resa uppåt i landet.

"Hejsan, hoppsan, fallerallera. När julen kommer ska varenda unge vara glad..."

Men jag saknar kyrkan. Har inte lyckats gå på en enda gudstjänst. Det har kolliderat med mat och sov helt. Det får bli fler gudstjänster över nyår helt enkelt. Då har jag alla möjligheter! Egen andakt är bra. Men gemensam andakt...mmmm.

Synpunkter emottages tacksamt i allmänhet

Det är mycket som rör sig i huvudet.

Proportioner funderar jag mycket på. Vilka proportioner händelser får och har.

Kommunikation funderar jag på. Vikten av. Och bristen på. Och problemet med.

Och så en klokhet som jag fick med mig nu från Hosanna:
-Vem är vinnare i ett krig?
-Ingen, svarade jag för så är det ju
-Men sluta att ta varenda strid då...

Vilka strider väljer vi. Och när vi ombeds välja strider. Hur väljer vi, på vilka grunder? Och vad leder det till?