Hittar, en för mig, ny blogg och en mening står ut i det jag läser: "Innerlighet, kärleken till Gud, varför är den inte prioriterad i dagens kyrka? Varför tycks den inte viktig?"
Jag läser och funderar. Ska jag bli provocerad? Eller trött och uppgivet hålla med? Är det så? Eller är det precis så det inte är?
Hur visas innerlighet? Hur visas kärleken till Gud? I mitt liv. För det är väl där det börjar, detta att vara kyrka. I mig själv och min gudsrelation?!
Jag jobbar i en församling som emellanåt blir anklagad för att vara för jippo-inriktad, som har event på event för att locka nya människor till kyrkan. Antal människor som kommer är viktigare än innehållet säger de generella kritikerna. Men jag håller inte med. Det är inte planlöst irrande vi håller på med, utan vi funderar vad vi tror på och hur vi på olika sätt kan ge det uttryck idag. För att vi verkligen tror att Gud talar på olika sätt till olika människor. Och till samma människor på olika sätt i olika situationer. Och att vara kyrka handlar om att leva budskapet att Gud är här, nära och älskar –allt vad Gud kan!
Och de som kommer, kommer ofta tillbaka. De hittar något som drar dem inåt, djupare. Inåt i relationen Jag-Gud. Så tolkar jag det i alla fall. Något berör, något får plats, något ges utrymme för.
Visst talas det om statistik och om något ”funkade” eller inte. Men min erfarenhet är att det är ovanpåverk. Det som verkligen är betydelsefullt är om det var äkta, om det kändes bra. Sedan kommer man förstås alltid in i prioriteringarnas nät. Det som ger 10 något är mer betydelsefullt än det som ger 2 något. Men det handlar fortfarande inte om värderingar. Det som är relevant och viktigt för 2 är lika värdefullt som det som är relevant för 10. Så hur gestaltar man då, med begränsade resurser, en kyrka ”för alla”. Det är kruxet. Som man ständigt får jobba på.
Delaktighet är ett av mina favoritord i detta sammanhang. Jag tror att människor både behöver få känna delaktighet och få känna att deras delaktighet faktiskt krävs. Svenska kyrkan har haft en utveckling där de anställda blivit producenter och medlemmarna konsumenter, men jag tror också att vi är på väg bort från det. I en ideal värld är vi alla både ock, lite då och då. Både de anställda, de allra mest aktiva och de ”allmänkyrkliga”. Där man känner att man får ta plats när man vill och kan –leda andakt eller samtalsgrupper eller för all del, släktforskningsgrupper. Där man kan komma och bara vara, lyssna, ge sig hän åt debatter eller vad man nu för tillfället känner för. Där man ibland känner sig manad att hjälpa till och styra upp och ibland med förtroende lämnar det åt andra.
Hur visas kärleken till Gud? Innerlighet? Vad saknas när det inte finns?
Jag fortsätter fundera… vad tänker du?
tisdag 7 december 2010
måndag 6 december 2010
Stolthet
Jag vill också vara så självklar och stolt som barnen* när de gjort något bra. De balanserar väl mellan att vara för ödmjuka och för arroganta. Jag undrar om de har något trick. Något särskilt sätt att hålla armarna på, eller kanske tungan när de balanserar. Jag ska öva på det själv nämligen.
*dagens stolta var sonen som förkunnar att han är klar med matteboken (det var bara en vecka sedan han var klar med den förra)!
*dagens stolta var sonen som förkunnar att han är klar med matteboken (det var bara en vecka sedan han var klar med den förra)!
söndag 5 december 2010
Andra advent
Apropå tålamod och väntan. Så kommer Jesus och säger "Tiden är inne" i dagens evengelietext.
Jag sa ju det.
Jag sa ju det.
lördag 4 december 2010
Döden, döden, döden*
98 år. I torsdags fyllde min farmor 98 år. Det är en ansenlig ålder, snart ett århundrade. Och jag, som de flesta som ställs inför en människa av den åldern, kan inte låta bli att tänka på allt hon har fått vara med under sitt liv. Alla människor hon mött, platser hon varit på, och kanske ännu mer den utveckling som skett under en enda livstid.
Ikväll firade jag henne. Hon såg trött ut. Efter en dag av firande. En dag annorlunda än alla andra dagar, då inte alls lika mycket händer eller lika många människor passerar. Men hon såg också trött ut på ett annat sätt.
Jag vet att det bara är en tidsfråga. Snart finns hon inte mer. Det känns konstigt. Hon har alltid funnits. Varit en stark personlighet. Och hon är fortfarande det, på något märkligt sätt, fastän kroppen säger ifrån och hon inte alltid hänger med på samma sätt som förr.
I Bibeln, i Gamla Testamentet, står det om Abraham (m fl) att han "dog, gammal och mätt av år...". Jag gillar det uttrycket. Att vara mätt innebär på något vis att man inte behöver mer, att man inte hungrar efter mer, att man är klar.
Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att livet får levas fullödigt tills det är dags, tills det är klart och åren är mättade.
Idag var vi också på Arkitekturmuseet och tittade på pepparkakshus. Temat i år är Jag är hemma nu! Och min favorit är pepparkaksskapelsen nedan, med rubriken: Jag är hemma nu, jag har rest färdigt.
*Rubriken anspelar fö på Astrid Lindgren som berättat att hon alltid började telefonsamtalen med sin syster (?) så var det avklarat sedan.
Ikväll firade jag henne. Hon såg trött ut. Efter en dag av firande. En dag annorlunda än alla andra dagar, då inte alls lika mycket händer eller lika många människor passerar. Men hon såg också trött ut på ett annat sätt.
Jag vet att det bara är en tidsfråga. Snart finns hon inte mer. Det känns konstigt. Hon har alltid funnits. Varit en stark personlighet. Och hon är fortfarande det, på något märkligt sätt, fastän kroppen säger ifrån och hon inte alltid hänger med på samma sätt som förr.
I Bibeln, i Gamla Testamentet, står det om Abraham (m fl) att han "dog, gammal och mätt av år...". Jag gillar det uttrycket. Att vara mätt innebär på något vis att man inte behöver mer, att man inte hungrar efter mer, att man är klar.
Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att livet får levas fullödigt tills det är dags, tills det är klart och åren är mättade.
Idag var vi också på Arkitekturmuseet och tittade på pepparkakshus. Temat i år är Jag är hemma nu! Och min favorit är pepparkaksskapelsen nedan, med rubriken: Jag är hemma nu, jag har rest färdigt.
*Rubriken anspelar fö på Astrid Lindgren som berättat att hon alltid började telefonsamtalen med sin syster (?) så var det avklarat sedan.
fredag 3 december 2010
Rikedomar
Det där med inkomst och levnadsstandard kan man prata om länge. Vad som är självvalt, vad som man själv kan påverka och inte, förutsättningarna för ens liv.
Samtidigt har vi snäva perspektiv. Vi vet att en del är fattiga. Vi vet att rätt många är fattiga. Vi vet att vi i västvärlden har det rätt bra ställt. Men inser vi verkligen hur bra? Och är vi tacksamma för det? Alldeles för sällan och alldeles för lite, är mitt eget självrannsakande svar.
För testa själv: Hur rik är du?
Jag går till sängs och räknar tacksamheter. Och de är många. Jag är rik på många sätt, inte bara ekonomiskt. Det tål att tänkas på.
Samtidigt har vi snäva perspektiv. Vi vet att en del är fattiga. Vi vet att rätt många är fattiga. Vi vet att vi i västvärlden har det rätt bra ställt. Men inser vi verkligen hur bra? Och är vi tacksamma för det? Alldeles för sällan och alldeles för lite, är mitt eget självrannsakande svar.
För testa själv: Hur rik är du?
Jag går till sängs och räknar tacksamheter. Och de är många. Jag är rik på många sätt, inte bara ekonomiskt. Det tål att tänkas på.
torsdag 2 december 2010
Julkalendern
En annorlunda adventskalender har Hela världen gjort under devisen "Fear build walls, hope builds bridges". Idag berättar Jennifer om sina jultraditioner.
Först tänker jag "jaha". Var det bara det här? Inga provokationer. Ingen utmaning. Ingenting.
Men. Det är ju just det. Det behöver inte vara dramatiskt. Tvärtom. Ibland är det mest effektiva inte att vara volymstark. Det är droppen som urholkar stenen...
Att dela med sig av sin drömmar, sina tankar, sin längtan, sina erfarenheter. Att överhuvudtaget dela. Det är stort. Vare sig det är saker som definierar de vi innerst inne är eller om det är trivialiteter.
Ett sätt att inte vara så rädd är att lära känna varandra. Både på djupet och på ytan. Att lära känna, att dela med sig, att bjuda på sig själv och att lyssna. Det förändrar oss. Förvandlar oss.
Så odla din nyfikenhet på den andre! Fråga! Lyssna! Vad hör du? Vad vill du veta mer om? Vad överraskar dig? Bygg en bro, vettja!
Först tänker jag "jaha". Var det bara det här? Inga provokationer. Ingen utmaning. Ingenting.
Men. Det är ju just det. Det behöver inte vara dramatiskt. Tvärtom. Ibland är det mest effektiva inte att vara volymstark. Det är droppen som urholkar stenen...
Att dela med sig av sin drömmar, sina tankar, sin längtan, sina erfarenheter. Att överhuvudtaget dela. Det är stort. Vare sig det är saker som definierar de vi innerst inne är eller om det är trivialiteter.
Ett sätt att inte vara så rädd är att lära känna varandra. Både på djupet och på ytan. Att lära känna, att dela med sig, att bjuda på sig själv och att lyssna. Det förändrar oss. Förvandlar oss.
Så odla din nyfikenhet på den andre! Fråga! Lyssna! Vad hör du? Vad vill du veta mer om? Vad överraskar dig? Bygg en bro, vettja!
onsdag 1 december 2010
Snökaos och snömos
När jag var pastorsadjunkt, för en tio år sen, pendlade jag mellan Uppsala och Gävle. Ett behagligt pendelliv, för det mesta i bekväma fotöljer på X2000.
En lördag morgon, på mjölktåget för en gångs skull, på väg till jobbet för ett dop och en vigsel blev det inte som jag tänkt mig. Det är ordentlig vinter ute, mycket snö, och tåget går enligt tidtabell till Tierp och förbi. Sedan börjar problemen. Vi åker 100 meter och stannar. Åker 100 meter till och stannar. Det visar sig att lokföraren vid varje stopp kliver ur och gör något (trycker på en knapp? fipplar med en sprint? drar i en manick?) som gör att det kommer igång igen. I en 100 meter eller så. Utanför Furuvik (med förfrusna fingrar) ger han upp och informerar om att vi kommer bli undsatta av ett lok som står i Skutskär och som kommer putta oss till Gävle.
Jag har under hand gått från frustration och nervositet inför pajade dop och vigslar till insikt om att det blir som det blir. Jag har haft kontakt med kyrkvärdar som helt sonika stuvat om i dopfamiljs dopdagsschema. Fika först, dop sen. Plockat ihop ett dopkit och förberett dop på caféet. Då smäller det.
Det urkopplade säkerhetssystemet och tron att tåget var bakom nästa krök (inte den här) gjorde att loket från Skutskär körde på tåget det skulle hjälpa. Ridå. Några urspårade vagnar, snö, några hus. Några skadade, ambulans på väg och bussar. Folk börjar kliva ur tåget.
Jag satt bredvid en skådespelare som höll på att missa sin föreställning. Hon drar med mig ner för banvallen, förbi husen och rakt på en bil där en pappa med några killar i hockeymundering klivit in (eller var det bandy?). "En präst och skådis i nöd, får vi åka med till Gävle?!" ropar min nyfunne vän och kliver in. Pappan hade inget val kan man väl säga.
Dopet i caféet gick bra. Likaså vigseln, där flera av gästerna suttit på samma tåg och ingen sörjde att det blev försenat. Och jag hade lärt mig att allt ordnar sig. Ingen blir arg eller tar det personligt när omständigheterna har gjort att det inte blev som man tänkt sig. Kanske hade det varit annorlunda om jag slarvat med förberedelser, struntat i att försöka hinna med tåget eller något annat. Men nu var det som det var. Och det blev bra.
Jag tänker ofta på denna episod. Särskilt den här tiden på året när folk klagar och härjar och jagar upp sig över SL och SJ och förseningar. Att de ids, tänker jag. Och tänk så mycket energi jag kan lägga på annat istället!
En lördag morgon, på mjölktåget för en gångs skull, på väg till jobbet för ett dop och en vigsel blev det inte som jag tänkt mig. Det är ordentlig vinter ute, mycket snö, och tåget går enligt tidtabell till Tierp och förbi. Sedan börjar problemen. Vi åker 100 meter och stannar. Åker 100 meter till och stannar. Det visar sig att lokföraren vid varje stopp kliver ur och gör något (trycker på en knapp? fipplar med en sprint? drar i en manick?) som gör att det kommer igång igen. I en 100 meter eller så. Utanför Furuvik (med förfrusna fingrar) ger han upp och informerar om att vi kommer bli undsatta av ett lok som står i Skutskär och som kommer putta oss till Gävle.
Jag har under hand gått från frustration och nervositet inför pajade dop och vigslar till insikt om att det blir som det blir. Jag har haft kontakt med kyrkvärdar som helt sonika stuvat om i dopfamiljs dopdagsschema. Fika först, dop sen. Plockat ihop ett dopkit och förberett dop på caféet. Då smäller det.
Det urkopplade säkerhetssystemet och tron att tåget var bakom nästa krök (inte den här) gjorde att loket från Skutskär körde på tåget det skulle hjälpa. Ridå. Några urspårade vagnar, snö, några hus. Några skadade, ambulans på väg och bussar. Folk börjar kliva ur tåget.
Jag satt bredvid en skådespelare som höll på att missa sin föreställning. Hon drar med mig ner för banvallen, förbi husen och rakt på en bil där en pappa med några killar i hockeymundering klivit in (eller var det bandy?). "En präst och skådis i nöd, får vi åka med till Gävle?!" ropar min nyfunne vän och kliver in. Pappan hade inget val kan man väl säga.
Dopet i caféet gick bra. Likaså vigseln, där flera av gästerna suttit på samma tåg och ingen sörjde att det blev försenat. Och jag hade lärt mig att allt ordnar sig. Ingen blir arg eller tar det personligt när omständigheterna har gjort att det inte blev som man tänkt sig. Kanske hade det varit annorlunda om jag slarvat med förberedelser, struntat i att försöka hinna med tåget eller något annat. Men nu var det som det var. Och det blev bra.
Jag tänker ofta på denna episod. Särskilt den här tiden på året när folk klagar och härjar och jagar upp sig över SL och SJ och förseningar. Att de ids, tänker jag. Och tänk så mycket energi jag kan lägga på annat istället!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
