Scouting, konfirmander och födelsedagar.

Flyttplaneringen avbröts av några dagar utan täckning. Väderprognosen sa regn och kyla hela helgen. Vi packade in oss i två bilar och åkte till Påta. Och det var alldeles, alldeles underbart. Fyra dagar senare är jag åter. Konfirmanderna har en redovisning klar. Vi har skrattat, lekt och pratat. Vi har spanat in Luther, Jesus och Patrik 1,5. Ätit mat lagad över öppen eld, i stormkök och som vanligt. Vi har moffat tårta, krabbelurer och popcorn. Vi har dansat, sjungit och snurrat. Vi har sovit i vindskydd och vandrat i urskog. Vi har paddlat kajak och bastat. Vi har sett orm och spår av vildsvin. Vi har pärlat frälsarkransar. Slängt livlinor. Pratat valiska. Högt och lågt.

Jag har årets höjdarkonfisar. Och årets höjdarledare. Och jag tror minsann jag är grym jag också! Gud är god :-)

Slitna golv och smutsiga tapeter

Det är en smått surrealistisk upplevelse att höra någon annan samtala om ens lägenhet (snart icke mer) om målning och annat. Jag inser att jag känner de flesta skavanker. En del vet jag till och med exakt när de tillkom. Ett strykjärn i golvet, men ett obränt barn. En lycklig konstnärssjäl bakom fotöljen. Kladdiga barnfingrar på väg mot badrum och handtvätt.



Det är bara två veckor kvar nu. Jag tillåter mig att vara en smula nostalgisk. Här har vi startat vårt liv som double income no children i storstan. Har har vi fött två barn. Här har vi sörjt, längtat, planerat och levt livet i 9 år. Det längsta (jo, faktiskt!) jag bott i en och samma lägenhet i hela mitt liv, en fjärdedel av det.

Ceremonimästare

Emellanåt är vigslar inte alls roliga. Man är snäppet viktigare än frisören och förväntas inordna sig efter brudens tankar om den, ety det är "hennes dag". Det är inte på de flesta vigslar, men de som är tar en massa energi och överskuggar en del av motivationen att ha kvar den juridiska vigselrätten.

Emellanåt är det inte alls så. Idag hade jag inte en utan två helt fantastiska, på sina egna sätt, vigslar. Då är det roligt att vara präst! Då känner man sig i anspråktagen med just den kompetens man har, de tankar om att gestalta det man står inför och med Den man står inför.

Idag var en bra påminnelse om att det bara är dumt att lägga så mycket energi på det där negativa. Att få förmedla Guds välsignelse till människor som vill leva ihop är fantastiskt och att få be för dem och ge dem en stund som de förhoppningsvis kan hämta näring från långt fram i livet när det behövs. Varför ska vi avstå från det?

flyttfåglar

Solen glittrar på vattnet utanför fönstret. Jag kommer sakna det. Så lite som jag har uppskattat det under tiden vi bott här så är det en liten överraskning för mig själv. Men det är något med de fria vidderna. Rymden. Som bara är där. Och det ibland glada glittret, ibland ilskna mörkret. Snart blir det någon annans.

Att gå vidare, att vänja sig vid nytt, är alltid dubbelt.

Gästfrihet

Jag har varit på en tredagarstur till Örnsköldsvik. Där var det skolkyrkoforum, en ekumenisk samlingsplats där man möts för att prata om sådant som rör arbetet där kyrka och skola möts.

Det var goda dagar. Många tankar och funderingar.

Gästfrihet funderade jag mycket över. När det är kris och katastrof ifrågasätts sällan kyrkans roll eller detta att öppna upp kyrkdörrarna för alla, förvisso också till bön med självklart också som fristad och mötesplats. Den barmhärtige samariern liksom. Men när det kommer till andra gånger, tex skolavlutningar. Då ska gästfriheten villkoras. Då ska vi påminna alla om att det är ett invigt rum och då är det samtidigt att sälja sig själv som kyrka om man håller ett allmänt hållet tal utan Jesus-ord och att inkludera/exkludera alla som inte bekänner sig till Jesus Kristus bara av att vara i kyrkorummet. Jag får inte ihop det. Vad beror behovet av gränsdragningar på? Det är intressant att fundera på. Handlar det om vilka motiv man har til att vilja ha skolavslutningar i kyrkan över huvud taget? Jag vet inte.

Jag menar inte att det är oproblematiskt alls, men jag tycker inte att man kan kan vara generell och dra allting till sin spets utifrån en given situation. Vi jobbar alla i olika kontexter, vare sig vi är i Stockholm eller Ö-vik. Vi har olika relationer, olika traditioner, olika situationer. Jag är övertygad om att man måste hantera den verklighet som just man själv befinner sig i. Och då kanske det är så att på ett ställe går det hur bra som helst att ha skolavslutningar i kyrkan, medan man på ett annat inte kan det.

Hur tänker ni?

Buckle up, here we go!

I ett tillfälligt tillstånd av sinnesförvirring tänkte jag för något år sen att det skulle vara bra planering att trycka in så mycket jobb som möjligt på de helger jag var i tjänst denna vår. Det har resulterat i fler än en helg med vigslar och/eller dop på lördagen och sedan högmässa, konfirmander och gudstjänst med små & stora på söndagen. Denna helg toppade jag det med ett vigselsamtal också. Som om jag inte är lagom mör efter ungefär hälften.

Som tur är har jag ju världens bästa jobb. Och kanske världens bästa församling också. Definitivt världens bästa konfirmander och bland de härligaste barnkorister.

Jag trivs med all den feedback jag får här. Och det handlar inte bara om positiv kritik. Idag var det en man som strängt sa: "godkänt, men inte mer än så" efter högmässan. Andra tyckte annorlunda. Och det är ju det som är så fantastiskt. Att både bli utmanad, påmind om att ansträngning faktiskt är viktigt och bekräftad. Ingen likgiltighet liksom. För det är ju rena döden.

Från högmässa till konfirmander. Där vi pratade just om döden. Fina samtal. Och fin tavla blev målad med gemensamma krafter. Och fina dikter. Om jag fick skulle jag skriva dem här. Faktiskt.

Och så lite dans och lek i gudstjänst med små & stora. Glädje. Och nästangudbarnet i trappen spanandes ut över församlingen. Jepp, här hör jag hemma.

Och så lite kärlek på det. En vigsel bortom konventionerna. Enkelt, nära. Och varför har jag inte upptäckt hur bra psalm 180 funkar på en vigsel tidigare?!

Här är jag!

Vårsolen tittar fram och kanske våras det också för denna blogg som legat i vinteride.

För 50 år sedan prästvigdes den första kvinnan i Svenska kyrkan. Jag fick med mig dottern och gick i hemförsamlingen. Det är inte helt enkelt med kombon högmässa och nästan-3-åring men skam den som ger sig. Vi tog en pysselpåse, gosade med handdockorna, ritade änglar och Jesusar, klättrade under bänkar (krypa räcker inte) och tittade förundrat på det som hände framme vid koret.

Lisa hade en bra predikan som började med en massa frågor av typen "Älskar du mig?" speglande bibeltexten om Petrus och den uppståndne Jesus, men också av typen "skulle du göra allt för mig?" och "tar du hand om dig själv? om andra? om världen?"; en förlängning av frågan som det är så lätt att svara "ja, jag älskar dig, jag skulle göra allt för dig!" på fast det i verkligheten är oändligt mer komplext.

Nåja. Alla dessa självrannsakandetriggers, alla dessa frågor avslutades med "var är du?" (anspelande på Adam och Eva i Edens lustgård?) och Ester skiner upp, sträcker upp händerna och säger "här är jag!". Så självklart borde det vara för oss alla! Att ta plats. Att våga, också fast vi ibland gjort saker vi inte är stolta för.

En av makens systers vänner brukade tydligen artigt tacka när hon hade varit på besök. "Tack för att jag kom" sa hon. Det är också en sida av det hela. Att inse sitt värde. Att ta plats.

Självfallet finns det diken. Arrogansens dike. Eller när mitt värde boostas på andras bekostnad. Men idag bär jag med mig barnets självklarhet. "Här är jag!" Och förresten: tack för att jag skrev också!