torsdag 26 februari 2009

Astrid Lindgren t/r

Ester. Källartrappa. Mamman säger till att hon inte ska vara där. Tar med henne till postfacken. Snabbt som ögat är hon tillbaka. Storebror vet. Han säger till. Jag släpper posten och springer efter. Hon är snabbare än Fantomens skugga. Tar ett kliv och far med huvudet före i en kullebytta ner nån meter i den runda trappen. Gallskrik förstås. Blod. Darrig mamma sätter sig med flicka i famnen mitt bland böcker och post och nycklar. Fram med papper. Jack ovanför ögat. Det blöder mycket i ansiktet. Mamman vet det. Hon andas och försöker tänka. Får fram telefonen. Ringer 1177. Jo, sjukvårdsupplysningens nummer kommer mamman (märkligt nog) ihåg. Man måste göra en massa val och om man vill höra på engelska... nej, det tar för lång tid. Mamman klarar inte av att lyssna utan ringer 112 istället. Får prata med en sjuksköterska. Såna gillar mamman. Efter några enkla kontroller får mamman frågan om hon kan ta taxi till barnakuten. Det behöver kanske sys. Och i alla fall kollas. Grannen har kommit från dagishämtning. Storebror väljer att stanna med dem tills pappan kommer hem (vilket han gör omgående under rådande omständigheter). Mamman packas in i taxin av annan granne som också packar undan vagn och påsar med nyinköpta blötväderskläder.

I taxin lugnar sig dotter. Det är ju rätt kul att åka bil. Och äta riskaka som uppenbarade sig av granne. Åtta-åtta-åtta säger hon och pekar på dekalen i fönstret med taxan. Hon är tapper.

En och en halv timma och tre stygn senare åker mamman och dottern taxi igen. Tut tut säger dottern. Mamman inser att hon kanske kommer sluta darra en och halv dag senare. Och att hon är tacksam för att detta är deras första akutenresa och att det inte var värre. För det hade det faktiskt kunnat vara. Men nej, tacksam ska man vara. Och kanske införskaffa en sele. Eller ett koppel. Eller avinstallera trappor i hus. Och andra farligheter. Jorusåatt.

5 kommentarer:

Carina W sa...

*S* Jag känner så väl igen det där :D

Men Becca var så tapper och så här i efterhand är hon så fånigt stolt över hela incidenten.

frigg sa...

Bur. Stor bur med vadderade galler. Eller lite mindre bur med ännu mer vaddering i.

Eller... Åh! Jag minns när Paula åkte pulka och det rätt in i ett träd med sitt knä. Tappra barn som valde att tömma knät (liten spricka i knäskålen, inget att oroa sig för) på vätska fastän det gjorde ont. Tappert höll hon mig i handen och grät - men stilla, stilla, stilla höll hon knät.

Barn är fantastiska. Och mammor som överlever sina barns småbarnsår och tonårstid också...

Anonym sa...

Fy fabian.

Med de två första orden i inlägget så vet jag redan allt du ska skriva.

"Ester. Källartrappa"


Ojojoj.


Ajaaaa. Tacksamhet. Det gick ju ändå ganska bra. Men huvva så otäckt.
Och antagligen kommer jag någon gång sitta i en taxi med ett blödande barn.
Ryyyyyyyyyyyyyyyyyyyys


(Vänta, jag ska bara hyperventilera färdigt)

Ajaaa.
Trappor borde definitivt avinstaleras.

Och vilken tur att ni har så kloka grannar, och en så duktig storebror som både ser faran, hinner varna en mamma, så det inte blev värre, och sen klarar av att vänta på pappa istället för att följa med till akuten.

Hejja Storebror!!

/världens stoltaste gudmor

Anonym sa...

...och jag hoppades att det olästa inlägget skulle handla om babyteologi...

Jag föredrar såna framför trappkrascher!

Emelie sa...

Men lilla vännen, så ont det måste varit gjort, och läskigt!
Och stackars mamman som blev alldeles darrig och orolig! Skönt att det gick bra!