Efter en dag med paketöppningsmaraton, julmat, Kalle, Karl-Bertil, gammelfaster och gammelfarmor och rymdlegobygge (gissa vad favoritklappen var?!) ligger sonen och jag nära nära och ber aftonbön. Vi är tysta och kramas, vi gör så tills han somnar. Denna ljuvliga julafton vill han inte riktigt somna. Han pratar lite för sig själv "Mamma är bäst, ingen protest", han smakar på ordet "pr-ote-st". Igen "Mamma är bäst, ingen prostest. Pappa är bäst, ingen på läst". Han skrattar lite åt sin fantastiska rimförmåga. Börjar sjunga. "Jag gillar dig så mycket. Mamma är bäst... jag gillar, gillar, gillar dig. När man gillar nån så mycket..."
Var är buggningen när man behöver???
(Och det ska sägas att det är fantastiskt att höra den lovsången ibland också, mellan alla "dumma, mamma" som kommer när han inte får göra ofog av det ena eller andra slaget).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar