Dags för terapi?

Ett långt inlägg raderat. För utlämnande. Dags att inse faktum. Kroppen har minnen. Det gör ont. Och det är dags att jobba genom lite av det där bagaget så att det inte projiceras helt på nästa generation. Jag vet ju att det kommer gå bra.

Vad är det med skolor?

Höstligheter

Höstterminen har kommit igång. I veckan startar alla grupper. Praktikanter och sommarteam är borta och jag får förbereda predikningar själv igen. Listor skrivs med saker att ta tag i, samtal ska ringas och möten bokas in. Men det är segt, det ska erkännas.

Funderar på kommande söndags GT-text. Moses som säger "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig..." och ännu efter att Gud poängterat sitt löfte att vara med vädjar Moses: "Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill."

Nog är det så rätt ofta. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Det är som en gigantisk tröskel att ta sig över innan saker blir gjorda. Bekvämlighet? Rädsla? Jante? Inte ska väl jag? Inte kan väl jag? Sänd nån annan!

Och samtidigt. Nog vill jag. Nog kan jag. Och vetskapen om det gör att jag blir avis på alla de som lyckas, som sprudlar av energi och kreativitet. Som får böcker publicerade. Som blir omskrivna. Som når ut -på en mångd olika sätt. Jag vill också vara med...

Gud blir rätt sur på Moses som är så kinkig. Men inte surare än att han möter Moses och i alla fall en del av hans behov. Moses måste inte göra allt själv. Hans parhäst blir Aron, hans bror. Och jag antar att jag har mina egna hästar också att gå par med. Om jag lyfter blicken lite.

Rapport från första skoldagen

Första skoldan för den förstfödde idag. Happening på morgonen och ännu större happening på kvällen. Elias stod nedanför den stora trappan och höll min hand hårt. De ropade upp alla klasser och de fick gå upp och träffa sina lärare. Elias hade lite myror i brallan och försäkrade sig flera gånger att jag skulle säga till när det var dags för honom att gå. Jag väntade mig en kram eller lite tvekan, men han gick direkt.

Och det hade nog varit en bra dag visade det sig när jag plockade upp honom vid ett. De hade mest haft samling och sjungit Broder Jakob (till kvällens invigning av denna nya skola). Pannkakor hade avnjutits i en annan byggnad (där andra åt, berättades det andäktigt!) och det hade nog lekts lite ute -men bara med den enda kompisen som kommer från samma dagis. Jo, han är lite blyg och han har stark integritet.

På kvällen var det invigning. Han visade sin låda och sitt klassrum (eller sina och förskoleklassens) och tycker nog att det här ska bli bra.

Ester ville se allt. Och sedan kom dippen. För alla tre. Vi tog tunnelbanan hem. En station. Men vi orkade knappt gå det vi var tvungna. Ester somnade på en halv minut från det att huvudet låg på kudden. Elias kollade klart på en film och somnade snabbt efter lite krokodiltårar om utebliven läsning (en deal för att han skulle få se klart filmen). Men jag undrar ändå om inte mamman är tröttast av dem alla. Det har varit en ansträngande dag med många fjärilar i magen.

citera mera

Har varit på ledarläger med fyra härliga tjejer och pratat om allt mellan himmel och jord. De hade efterfrågat bl a mer kött på benen kring tro och teologi och kyrka, att jobba med att tolka texter och prata stress. Så vi gjorde just detta. Vi hade bibelstudier, pratade om att vara kallad, om att hitta sina gåvor och sin väg i livet, att hantera all den stress som finns i alla val vi måste göra och så hade vi kyrkohistoria och pratade om Luther. Det passet avslutades naturligtvis med filmen "Luther". Tjejerna kände inte samma fäbless för Joseph Fiennes som pedagogen, men de var alla lite kära i honom efteråt.

Vi har också ätit mycket och gott på Stensnäs vars enda nackdel var den långa och backiga väg som vi tvingades släpa fram oss och min tunga packning på eftersom vi åkte kommunalt.

En hel del skratt blev det också både då och nu. Några lösryckta citat bjuder jag på. Helt avidentifierade och anonyma naturligtvis:

T avseende vad de redan visste om den gode Luther: "Han var munk, tänk bara på hans kala skalp" för att inte tala om "han gjorde grejjer". Om T har självinsikt låter jag vara osagt, men vid middagen kläcker hon "jag är inte den skarpaste kritan i asken". Vill man ha skarpa kritor är min fråga?

K gladde oss vid middagen och snack om ekolådor med sitt triumferande "kålrabbi! DET är en sån där judisk präst!"

L pratade mest om sin familj: "mormor är lösaktig och farmor är tokig" och "det är det som suger, när man har dumma [som i inte så smarta] föräldrar". Man skulle kunna tro att hon inte uppskattar sin familj, men det gör hon. Hon gillar också att sova ordentligt: "När man dreglar, det är då man sovit som bäst".

S låg lågt med minnesvärda kommentarer. Men tro mig. Det kommer komma. Och då är jag där och antecknar!

Pedagogen säger jag inget om, vi har ju sekretess gu bevars!

Tänk att jag får ha det så roligt på jobbet!

Sådant som borde bli sagt. Eller inte.

Det är en sak att våga säga det man tänker.
Det är en sak att våga känna efter om man måste säga det man tänker.
Det är en sak att våga känna efter och sedan våga säga det man tänker.

För det är ingen vanlig dag...

Idag fyller dottern två. Två år. Hon sjunger och pratar -mer och mer förståeligt. Hon speglar det mesta jag gör -tjejigt blir det. Men gillar också stora maskiner och katter. Hon har humor och humör. Hon älskar sin bror och hon älskar att reta honom. Hon vill göra riktiga saker. Bre smör själv (för då kan man stoppa smörkniven direkt i munnen istället för att ha den där onödiga bruna saken i botten som bara geggar eller smular ihop). Hon klättrar och hänger i allt som går -trappor, balkongräcken, you name it. Hon fegar inte ur och dem hon tar till sitt hjärta får veta det med besked.



Hur kan man säga att mirakel inte finns?









Och jag har två!

Håll i, håll ut, håll om...

I veckan har jag gått omkring med en dikt av Harry Martinsson. Jag har funderat, skrivit några rader för att radera och sedan tillslut gå en helt annan väg i det griftetal som jag höll på med.

Dikten svarar inte på några frågor, den tröstar inte, men den ger ett annat perspektiv. Det är det jag gillar med den.

Igår fick jag dödsbud. Och orden dröjer sig kvar:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.