Making work easier

I never have to plan a confirmation class ever again. Nor write a sermon. I am always ready for who ever I meet. I have found the ultimate pastor's friend. Yes. In the castle store, at Stjärnholm where we took our confirmation group, it suddenly appeared before my eyes. Salvation is close. Let me present to you: The EvangeCube.

And yes, Maria, you will get your own for Christmas.

Konfirmandläger

Att spendera helgen med 13st fjortonåringar (typ) samt 3st 45-åringar (+-) är roligt nästan jämt. Som den hårt prövade småbarnsföräldern jag är bekommer det mig inte att gå upp på morgonen (det är ju sovmorgon att få sova till efter 7!), inte heller kan ögonen hållas öppna eller öronen låta sig störas efter midnatt -oavsett hur mycket spring det är i korridorer. Dessutom utfodras man med jämna mellanrum och slipper disken efteråt. Bara det är ju värt en hel del.

Dessutom får man ju höra roliga kommentarer när man tittar på film ihop (tyvärr kommer min överhettade hjärna inte på några att citera just nu) och hjärtat smälter när en konfirmand vid instruktionen att de ska få väljka psalmer till morgondagens mässa glatt utropar tre nummer på psalmer hon bara älskar. Dessutom får man många nya infallsvinklar kring hur det måste ha varit med och för Jesus och lärjungarna. Och det är klart att lag "Prästälskarna" vann femkampspromenaden.

Imorgon åker vi hem. Det ska bli skönt. Och lite tråkigt. Men säg inget till de små om det!

Prästliv

Högt och lågt. Sista veckan har varit minst sagt intensiv. Sorg och kris. Lekplanering. En hel del snack med barn. Julvandringssnack. Tre mässor med tillhörande beredelser/predikningar. En begravning. Hembesök. Enskilda samtal. Sångträning. Skriva till församlingstidningen. Boka möten. Boka och planera vårseminarier. Jaga frivilliga. Dopsamtal. Läsa in sig om barn och religiositet. Skolsamarbeten. Hitta musik. Och så ha gemensamt personalfika med Gustav Adolf-bakelser. Och i helgen blir det konfaläger.

Ska bli skönt att få vila upp sig med sovmorgnar (det är ju inte morgonbön förrän 8.30!), lagad mat och härliga engagerade kollegor och konfirmander.

Alla själars dag

Ilskan är påtaglig. I telefonluren hör jag bara ifrågasättanden. Varför hörde ingen av sig? Men egentligen är frågan en annan; varför måste den jag älskar dö?

Nattvardsgång. Ögon som möts. Kristi kropp...börjar jag. Tårar som väller upp. Frågan dallrar i luften. Varför måste den jag älskar dö?

En kvinna håller hårt i sin mans arm på kyrkogården. Det är isande kallt. En blomma i handen. En fråga ekandes mellan gravarna. Varför måste den jag älskar dö?

En tom famn. De är hemma igen efter några dagar på förlossningen. Det som skulle varit glädjefyllt. Inget nyfött liv. Bara frågor. Varför måste den jag älskar dö?

Jag har inga svar. Jag vet bara att det gör ont.

Gud, var med alla oss som sörjer någon. Välsigna var och en av oss som kämpar med saknad och tomhet. Som letar mening i detta nya liv. Amen.

Dockteater

Det uppkom pysselnöd i familjen och vi började på projekt dockteater. Sonen har färglagt, skrivit med klisterbokstäver och ritat träd för att dekorera...

En borg var viktig kuliss...

Och ett riktigt draperi som går att öpnna och stänga.

Det är rätt pilligt att rita, färglägga och klistra på kartong men vissa är väldigt nöjda med sin fängelsehåla (andra med sitt torn).

Och här är de som ska spela!

"Jag är en trollkarl och jag kan trolla bort mig själv!!!"

"Akta, draken!"

En titt bakom scenen...

Lilla hjärtat

En ljudfil hade inte varit snällt, men ganska roligt. Hon snarkar högt. Och det känns inte bra att behöva sätta henne i vagnen alldeles strax för att hämta brorsan. Å andra sidan är hon inne på sin andra sovstund. Det var nog alldeles förskräckligt jobbigt att gå ändå från sängen till soffan nyss...

Halvlek

Morgonen började alldeles för tidigt. Igen. Snorig dotter hade svårt att sova. Hela natten. Maken och jag konstaterade båda två att det bara var att hantera dagen. Så med snabbpusslande kom vi fram till att han ställer in ett möte, jag har mitt enda och sedan tar jag över. Voilá.

Motgång 1: sonen ville absolut vara hemma också. Vilket han hade kunnat få om vi varit hemma hela dagen. Men nu var maken tvungen att ta med dottern till Östermalm för avlämning hos mig för att det skulle funka. Och vagn funkar ju för en snorig tjej också. Sonen har det bättre kortdag på dagis. Kaos blev glad ordning redan på väg till busshållplatsen. Men det är inte roligt under tiden det är.

Motgång 2: dotter lämnas, glad i hågen utforskar hon ecpeditionen medan jag plockar ihop. Hon vill inte gå. Jag vill. T-banan hem. Hon somnar nästan. Jag håller vaken -alltid bättre att sova med lunch i magen. Hemma. Nyckel? Var är nyckeln? Ridå. Hemma. Inne. Bakom låst dörr. Tänka snabbt. Smsa make. Gå till sushistället rätt nära för mat. Suck. Alla glada. Buss till Fridhemsplan. Möta make. Få nyckel. Åka hem. Sova. Typiskt bra idé.

Men fler motgångar kan vi väl hoppa över idag? Maken och jag firar ju ändå bröllopsdag idag. Sju år. Sonen räknade i morse. Det är två år utan honom. Vi måste haft tråkigt då.