Hemligheter?!

Och när vi nu ändå är inne på att tipsa om bloggar. Här är en av mina favvisar, hittad hos Lisa (visst är det kotym att vara ärlig med sånt?) many moons ago.

Poesi

"Att växa upp och finna sin plats i världen kräver bland annat att man lär sig vari ens styrka ligger. Samtidigt är motsatsen nästan lika viktig, nämligen utvecklandet av en akut känsla för de egna svagheterna. Och att man förlikar sig med dem". Peter Englund

Bf +2

Jag sitter mest här framför datorn eller ligger och sover framför tv:n. Är inte rolig alls. Dels är jag trött. Dels är jag less. Och allt kretsar kring magen förstås. Och mig.

Hur vågar maken vara sjuklig och behöva omtanke när jag snart ska föda? Hur vågar storfamiljen åka till landet på sina få semesterveckor och lämna mig/oss vind för våg? Hur vågar sonen vara 3½ med allt det innebär just nu?

Ja, ni hör ju. Oresonlig. Det är vad jag är. Och jag tycker mig dessutom ha all rätt i världen till det. Men om allt detta vill man ju helst inte prata. För vem vill vara sån? Och man gör faktiskt sina val, man kan välja hur man agerar och är mot sin omgivning.

Så imorse sa jag till mig på skarpen. Ni vet så där som Pippi brukar göra när hon inte går och lägger sig. Och minsann. Jag plockade ur och i diskmaskinen, städade badrummet, plockade i vardagsrummet så maken kunde dammsuga, vek en tunna ren tvätt och stoppade in i skåpen och nu är jag alldeles utmattad...

Sonen tittar på Mulle Meck och maken och sonens Gudfar, som är på besök, sitter och pratar om nåt obegripligt. Gudfar ska flytta till Stockholm igen. Trevligt! Om någon har en lägenhet i Stockholmstrakten till övers till en from, rökfri, norrländsk superkille så hör av er!

I brist på egna ord

Gud är nog en trött mamma som fått barnen att borsta tänderna och genast hopp i säng.
Gud är nog en farbror som grävt hela långa dagen i trädgården.
Trött dricker han sitt kaffe.
På bordet de tomma fröpåsarna.
Kalla inte Gud för "han" för då blir hon lite ledsen.
Och säg inte alltid "hon" för då blir han inte glad.
Gud är nog en blå fågel i trädgården,
Gud är nog en humlas surr, en koltrasts sång i kvällningen.
Gud är nog en hund som lunkar in i barnens rum och somnar på golvet.
Gud är nog en stjärna ensam på himlen, en vind genom träden, ett stilla regn.
Gud är nog solen som äntligen går upp,
en katt som sträcker sig på varma trappan.
Gud är nog ett barn som vaknar pigg.
Dagen ligger ännu orörd, oändlig, allt är möjligt, allt kan ske.

av Ulf Nilsson

Nej...

...jag föder inte barn. Jag väntar fortfarande.

Något jag inte längre väntar på är min födelsedagspresent från hela familjen. Den levererades inramad och klar igår:

En Lisa Rinnevuo är det ska kanske tilläggas...

Jag har haft lite problem med var den ska få bo. Vi har inte jättemånga tomma väggar (öppen planlösning gör gärna så och vi har dessutom bokhyllor på en lång en) och den ska ju passa med de andra tavlorna man har. Men den matchar våra nya röda köksstolar så den får bo där på väggen som man också ser från vardagsrummet. Jag får dock hitta en ny tapet att täcka vitrindörrarna med (det låter kanske konstigt men det är jättesnyggt) och överge det gröna för det är inte hundra med vare sig tavla eller stolar. Och skaffa en ny matta i så fall... Om det inte finns något brilliant sätt att foga ihop färgerna förstås ...*funderar ihärdigt*

Hela världen bor i mig

Morgonen har tillbringats lyssnande på Mark Levengoods sommarprogram. Det rekommenderas varmt. Skönt att kunna lyssna på nätet när man vill! Jonas kan naturligtvis inte låta bli att dela med sig av sin sida av i alla fall en historia heller.

Välsignad

Jag är rikt välsignad.

Alla har inte en vän som kommer och tar hand om ens understimulerade son när mamman har ont i bäckenet och inte orkar göra något roligt och pappan har öron- och bihåleinflammation och ligger i sängen och kvider.

Sonen stod för övrigt redo i dörren en kvart innan Vännen dök upp och ropade "Etta, Etta!" för han hade bestämt att de skulle till plaskdammen. Och på vägen skulle han visa det nyfunna smultronstället... och nu är de på väg hem och ska baka rabarberpaj.

Jag är rikt välsignad.

Morgonstund med guld i mun...

Maria hittade denna ljuvliga docka! Och jag surfar in på sidan och hittar en hel del till...




eller varför inte tvålpumpen som många dreglat över i mitt badrum?!

Och det regnar här i Stockholm idag...

...Du har det säkert bättre än jag. Det händer inget särskilt. Jag har det ganska bra. Men det regnar här i Stockholm idag... (tävling: utan att använda någon annan sökfunktion än den egna hjärnan: känns igen från?)

Jag och sonen flydde till min mamma på eftermiddagen. Det blev en blöt promenad till och från tunnelbanan och rätt tungt med barnvagn i ena handen och paraply i andra på kullerstenar och uppförsbackar. Men jag tyckte mer synd om alla turister som planlöst och dyblöta fick vandra omkring i vår midsommardagsstängda stad. Det värsta som kunde hända mig, tänkte jag, var ju att förlossningen satte igång av ansträngningen (men tji fick jag).

Hos den ömma (mor)modern löstes korsord, lästes en och annan tidning och sovs medan sonen lagade mat, rev ost, dammsög, lekte med ryska dockor och tittade på bildspel av grillkåtebyggen.

Och så fick vi skjuts hem i regnet. Skönt. Det är bra bra med mammor.

En midsommarnatts (mar)dröm

Om det inte är det egna stora barnet som håller en vaken och inte den egna magen så är det nåt annat. Typiskt. I natt var det glada grannar som badade högljutt och naket. Jag såg det inte (herre, vem orkar annat än att sträcka sig efter en extra kudde och pressa det mot örat?) men det tjoades glatt och stolt att det var badbyxelöst mitt i stan strax innan OCH efter plasken.

Sovmorgon blev det i alla fall!

Midsommarafton

Det är tur att jag/vi aldrig haft några ambitioner att måsta ha det extra roligt vid midsommar. Sovmorgon kunde vi drömma om, sonen var såklart uppe med tuppen. Grådisigt ute (rätt skönt faktiskt för då slipper man ha dåligt samvete för att man inte tar sig ut). Hann med en hel del Myror i Brallan och lite Fem myror på DVD innan Tvn bestämde sig för att börja låta misstänkt obehagligt. Den är över tjugo år gammal så det är väl inte så anmärkningsvärt att den börjar ge upp och vi har pratat ett bra tag om att uppgradera den till en inte fullt så... klumpig en. Men ändå. Vi fick städa lite istället.

Magen är som en kanonkula, men inga födslovärkar vill komma igång. Får nöja mig med den allt för välkända träningsvärkskänslan. Suck. Familjen (mödrar, systrar, fäder, fastrar och söner) tjatar om att det borde vara dags nu. Maken däremot har nån idé att om den väntar med att titta ut en vecka till så hinner han bli utvilad. Yeah right.

Undrar vad vi ska äta till middag...

Utflykt

Maken hämtade bilen, frun och trött men motiverad son (han skulle absolut inte vara hemma och kolla på nya Myror i Brallan-avsnitten som kom på posten idag utan åka bil). Stolarna hämtades strax innan stängning av butik och hämtlager. De är på intet sätt unika, men jag gillar dem. Köpte två röda (vilken röd färg sen!!) och fyra vita så nu kan vi bjuda fler på middag och dessutom slippa vara oroliga för att de tre arvegodsstolarna som är i desperat behov av renovering (fast ändå användbara, till skillnad från deras tre kompisar i källaren) ska gå sönder. Me like.

Vi snurrade sedan några varv på söder för att hitta nåt bra ställe där vi kunde äta middag. Sonen var inställd på köttbullar med lingon. Det är mycket enkelriktat och dåligt skyltat i just dessa kvarter och vi lessnade rätt snabbt både på att hitta ut och att inte hitta parkering och mat i närheten av varandra. Sonen kom i samma veva på att han vill ha kinamat (kyckling på pinnar är favoriträtten) och vi tog oss snabbt till Hornstull och Ho's. Det var förstås stängt och efter några varv däromkring (återigen enkelriktiningar men iofs skyltat när vi väl kom tillräckligt långt) hamnade vi på en kines på andra sidan Västerbron. Det blev en lång biltur efter mat, men åtminstone var vi ju nästan hemma sen. Och alla var nöjda med maten och särskilt "efteften" (sonens uttal, inte personalens).

Man kan väl utan att överdriva säga att sonen somnade snabbt som ögat efter ett kort kapitel om Perm-tiden i veckans favoritbok när vi kommit hem och tvättat av jordnötssås/choklad/glass/friterad banan från ansikte och tänder. Och maken somnade också snabbt efter bilåterlämningen... endast tomten är vaken...

Väntans tider

Igår efter dagis hamnade jag och sonen på bryggan utanför vårt hus och tittade på när en av de äldre av sonens dagiskompisar, S, simmade i det kalla vattnet. Han älskade det. Blev tipsad av S pappa om simskola precis bredvid dagis. Perfekt att göra i vinter tror jag och sonen nickade ivrigt innan han blev nerplaskad av bomben.

I övrigt väntar vi. Det är en vecka kvar till beräknad ankomst. Men det är tungt och tråkigt och tröttsamt att bara vänta. S pappa konstaterade där i solen på bryggan igår att det egentligen finns få liknande tillstånd. Man väntar, har ingen aning om när DET ska hända och man kan inte göra något annat än att vänta. Man kan inte planera något utan brasklappar, hängslen och bälten. Särskilt när man redan har barn som måste avstjälpas på lämplig plats när det börjar hända saker.

Imorgon är det visst midsommarafton. Tydligen har folk halvdag idag. På dagis frågade de maken när jag skulle hämta (torsdag är annars en lång dagisdag). Han ringde och frågade och jag konstaterade att jag gärna hämtar tidigt, men att de väl kunde se när de sista barnen i övrigt hämtas så blir det inte tråkigt för någon av dem. Sonen brukar ju ändå inte vilja gå hem när jag kommer utan när "de andra" går. Vilket är helt förståeligt. De har ju oftast fantastiskt roligt där och vem skulle vilja bli hämtad mitt i leken?

Jag undrar förresten om maken hittat till jobbet än? Jag skulle ju påminna honom om att kolla bilmöjlighet i em. Våra nya stolar har kommit! Han var förresten ute och slarvade igår. Under frukosten blev sonen och jag delgivna vad de ätit (avsmakningsmenyn) och sonen kontrar med att han fick jordgubbar med glass och tårta till mellis igår. Jag vet vem jag är mest avundsjuk på. Jag förstår mig inte alls på ostron, kalvbräss och gåslever. Nej, ge mig mera hallon och jordgubbar och glass med nougatsås så är jag nöjd bra länge!

Lilla lillasyster

Jag kan inte låta bli, hon är så söt.

Galen, men söt.

Utmanad

Jag har blivit utmanad av självaste Drottningen och henne vågar man ju inte trotsa.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Mina konstigheter:

1. Jag kan böja mina leder onaturligt mycket och åt fel håll. Särskilt armbågarna. Används gärna som partytrick.

2. Jag är barnsligt förtjust i Star Trek. Särskilt Next Generation och Voyager.

3. Jag är tidsfacist. Åtminstone när det gäller mig själv. Jag blir extremt nervös till och med av att vara på pricken i tid. Varför vara sen när man kan ta en tidigare buss liksom? Som tur var så är jag mer tolerant när det kommer till omgivningen och deras tidsförsyndelser. Och i sammanhanget måste jag nog erkänna att det gör mig gott att vara gravid och långsam som en sengångare.

4. Jag inbillar mig själv och omvärlden att jag skriver bäst under extrem tidspress. Alltså skrivs predikan på lördagkvällar och uppsatser/Pm sista dagarna innan inlämning. Exempelvis.

5. Jag är prickalbino. Som tur var är jag oftast så naturligt vackert blek att det inte syns.

6. Jag gillar begravningar. Det är nog en yrkesskada. Det handlar inte om att jag njuter av egen eller andras sorg på något sätt. Nej, livet blir så mycket mer påtagligt, och det behövs på nåt märkligt sätt. Det är på gott och på ont förstås. Både kärlek och hat blir mer påtagligt. Det blir också påtagligt att det finns oändligt många goda människor som sällan uppmärksammas annat än i det lilla och det gör att man orkar leva trots allt ont som finns i världen. Det blir påtagligt att livet inte är svart-vitt utan fyllt av gråzoner.

*funderar vilka som ev inte redan svarat på frågorna* Jag utmanar vidare:

Några för mig relativt nya bloggbekantskaper: Jämtlandstösen och Västernärkingen.
Några gamla bekantingar som iaf inte verkar ha svarat på sina bloggar så långt jag orkar se: Essa, Fröken Underbar och Peterlina
Och tillsist en som jag undrar vart han tagit vägen: Klas

Lägga pussel

Ibland blir man ledsen. Just nu känner jag mig just så. En bit här och en bit här läggs ihop över tid och bilden är mer än sjaskig.

Ingen som vågar stå för sina åsikter. Ingen som menar sig ha hela bilden och är villig att dela med sig av den. Nej, personer ska skyddas (sig själv? vem?) på bekostnad av massor med god verksamhet. På bekostnad av massor med smussel och viskningar och fantasier. På bekostnad av en människa som inte ens kan bemöta det hela eftersom det inte sägs vad det handlar om till personen i fråga. På bekostnad av många andra som inte förstår och inte ges en ärlig chans att förstå. På bekostnad av uppbyggda förtroenden och respekt.

Jag vill inte vara med längre.

I can see the light!

De som känner mig vet att jag älskar kitsch. Många saker har jag, men denna lampa har jag inte ännu...

Och om det är den bästa och mesta svenska sidan med kitsch vet jag inte, men lite hade de i alla fall.

Vem är jag att säga emot?

"Mamma, jag är cool!"

Vem har tid att?

Ja, vem har tid att blogga när man har nya badrumsskåp att inreda?

Gårdagskvällen spenderades i badrummet. Satte upp hyllplanen och korgarna och satte in alla handdukar, lakan, tvättmedlet, sminkpryttlar, bäbiskläder och annat junk som ska bo där. Jag kan lugnt säga att jag underskattat hur mycket som får plats i 40X40-skåp. Men det är ju bara en trevlig överraskning. Det hade varit värre åt det andra hållet. Det får helt enkelt bli en tur till det stora möbelvaruhuset och införskaffa fler hyllplan först. Funderar också på var jag ska hitta en liten tvättunna med exakt rätt mått (eftersom det stora möbelvaruhuset inte behagar ha någon passande modell alternativt djupare trådbackar) så att man kan gömma undan tvätten.

Överraskning

I tisdags lämnade jag ett meddelande hos hantverkarchefen. Igår fick jag inte svar då jag ringde men alldeles nyss ringer han upp. Jag som hade laddat. Men han konstaterade bara att de inte hunnit färdigt och att de kan komma på fredag. Jättebra sa jag och så dubbelkollade jag att de hade koll på att det handlade om högskåp med överskåp. Nu räcker det med missförstånd.


Jesus var ju hantverkare slår det mig. Undrar om han hade samma problem med sina kunder som dagens hantverkare? Och om hans kunder hade samma sorts problem som jag?


Borde kanske inte lika höga förväntningar på "mina" hantverkare, men jag hoppas på denna effekt.

Antiklimax

Igår gick jag upp ovanligt tidigt för att hinna till dagis med sonen redan 7.45. Det gick bra, men kändes ovant. Jag har ju kunnat ta det lugnt de flesta morgonar sedan jag blev sjukskriven och istället hämtat på eftermiddagarna.

Jag lämnade son och genomförde svåra samtalet med skarpa brevet. Det gick okej. Hem igen. Sov lite. Tittade lite på tv. Surfade lite. Lilla lillasyster kom med kompis och 10 veckors bäbis. Sniffade lite. Längtade. Träffade E som lovade jordgubbar. Åkte till barnmorskan. Hantverkarna ringde och frågade efter rätt adress. Som jag gissade. Säger en hantverkare att man kommer mellan 13 och 14 så betyder det ytterligare timmar plus eller minus. Men det är okej. Lilla lillasyster satt ju här hemma hos oss och åt mat och gullade med bäbis och pratade med vän, det gick ju ingen nöd på dem.

E och jag godfikade utanför dagis innan vi visade oss för sonen. E bjöd honom på jordgubbar och han visade henne fjärilarna de "odlat" medan jag anställde en barnskötare.

Buss hem. Pirr i magen. Hur skulle badrummet se ut? Skulle det vara färdigt eller höll dom fortfarande på? Hiss upp. Sonen exalterad. Mamman också. Sonen hoppar ur vagnen, öppnar dörren...

...lådor i hallen? Tyst och tomt i lägenheten så när som lite lilla lillasysterjoddel?

Antiklimax. Missuppfattning. Högskåp hade chefen inte hört, bara överskåp. Således var överskåpen monterade men ej uppsatta. Tvättpelaren var vriden, men jag måste ringa igen. Puh. Jag som skulle föda barn idag. När blir det nu?

Oväntat besök

Jag har precis satt mig tillrätta framför datorn och börjat på Brevet. Det där jobbiga. Som måste vara väl avvägt och formulerat och rättvist men skarpt. Telefonen ringer.

-"Hej det är XX".

Total förvirring i mitt huvud. Vem? Känner jag nån sån? Sen trillar poletten ner. Det är ju F! Jag vet både för och efternamn, om inte för att jag har döpt yngsta dottern gu'bevars, men varför envisas folk att använda IRL-namn IRL? Det blir ju total förvirring. Jag behöver ju det riktiga namnet -nätnamnet.

Det blev inget brev skrivet. Det blev ett trevligt besök istället. En stund på balkongen, en stund i soffan och en vid matbordet. Och plötsligt är det dags att hämta sonen på dagis.

Men nu. Nu måste ju brevet skrivas. Nu hjälper inte om så 100 oväntade, efterlängtade besök. Nu måste det bli klart. Imorgon gäller det.

Balkongliv

Igår tillbringades delvis på och med balkongen. Det var skönt fram till kvällen när solen tittar fram där. Lunchen intogs där på sonens initiativ. Han envisas med att kalla det picnic, vilket är okej. Han åt massor, vilket inte alltid är fallet så föräldrarna var nöjda. Senare kom vännen Essa och bakade kladdkaka med sonen som de bjöd på med glass och kaffe och mjölk. Mums.

När vi inte satt på balkongen mätte vi den och letade trall till den. Det är svårt. Frågan är om det är värt med massor med tusenlappar för ett trevligt golv som måste plockas fram och tas bort före/efter varje sommar. Och dessutom behandlas flera gånger under en säsong. Och hur länge håller det ändå? Straffet för att ha balkong högst upp är ju att det är helt oskyddat. Plastgolv är ju trist, men frågan är om det ändå inte är mindre trist än betonggolv... kanske trasmattor som man tar ut varje dag är det abolut enklaste och billigaste alternativet. Suck. Vilka val man står inför...

Artikeln

Prästen kan kännas igen om man bläddrar i dagens tidning. (Datorn är rekvisita och har varit med i Robinson. Eller ja, Anders Lundin skrev ner sina memon på den iaf...)

Skruva ner värmen, tack

Det är varmt. Sitter här och svettas och hoppas på en effektiv helg där bäbisens ankomst hinner förberedas så att den kan komma nästa vecka redan nu så att jag slipper det här nu. Flås.


Och varför hör inte de där hantverkarna av sig så badrummet kan bli klart?
Bokat! Tisdag em kommer hela vårt liv organiseras på ett kick!!!

en 3½årings funderingar

Har skeppat iväg son och make till dagis och jobb. En solig frukoststund föregicks av inslagning av paket. Sonen ska på kalas idag, en dagiskompis fyller sex och hela avdelningen ska hem till honom på eftermiddagen. Igår var jag ute med syster och köpte presenter (han ska på ett kalas till på söndag där tre andra firar sina sexårsdagar) medan maken tränade på att ha hand om tre barn på 3½, 2½ och ½år och laga lunch samtidigt.

Sonen tycker att det är roligt med paket. Både att slå in, öppna och ge men kanske ändå mest att få. När han satt där med pekfingret på pappret medan jag tejpade tittade han storögt på mig och sa med allvarlig röst: "Mamma, om V inte tycker om sitt paket, vad händer då?" Mamman kan inte låta bli att le, känna oändlig kärlek i hjärtat och lova honom en egen kulpåse...

Jubileum

Plötsligt idag slog det mig. För alldeles strax sju år sedan blev jag prästvigd.

Det var en pingsdag i Domkyrkan i Uppsala. En stor dag. På fotona som togs på sidotrappan på domkyrkoplan efteråt blåser andens vind tag i ärkebiskopens kåpa, liksom i våra röda mässhakar. Anden har varit med sedan dess. Ibland har det blåst en ljum vind, knappt kännbar. Ibland har det stormat rejält.

Resan har gått genom missivförsamlingen till ett vikariat i en stockholmsförort till en fast tjänst strax utanför tullarna där jag nu varit i fem år. Sju år som präst. Blev det som jag trodde? Jag vet inte. Jag längtade. Jag ville ut. Möta människor. Dela med mig av min tro, av kyrkans tro. Jag ville vara Guds händer. Jo, så har det också varit. Jag har kommit ut, mött människor, predikat, samtalat, funderat både högt och tyst, diskuterat, delat, försökt vara Guds händer... så gott det har gått.

Jag skummar mina gamla papper från PIUS: ”jag som själavårdare/predikant/liturg/kateket”. Så mycket jag visste! Så mycket jag hade tänkt igenom! Så bra! Då. Nu är nu. Ganska mycket står jag fortfarande bakom. Ganska mycket tänker jag helt annorlunda om. Verkligheten kommer liksom emellan. Erfarenheter, enskilda möten, konflikter, uppenbarelser, samtal... saker och ting förändras. Vissa saker är kanske bra i teorin men själva utagerandet av det hela blir okristligt. Andra saker trodde jag nog inte att jag skulle vara så ”fundamentalistisk” i...

Nu ska jag inte jobba som präst på ett tag. Och det känns, läskigt nog, lite skönt. Så tänkte jag absolut inte under min förra föräldraledighet. Då hade jag kvar konfirmandgruppen. Jag hade med mig sonen, han sov ju ändå mest. Jag släppte inte taget om tänket, om arbetskamrater, om hantverket. Jag ville inte pausa. Jag ville fortsätta. Jag hade vigslar ute i ytterskärgården, helt frivilligt. Döpte med glädje bekantas barn ute i landet. Jag åkte på konfaläger med annan behövande församling –och son. Och det funkade hur bra som helst.

Nu har jag redan innan förlossningen släppt taget. Jag ska inte vara hemma längre denna gång, bara mer sammanhållet (maken och jag delar 50/50). Men jag ska inte jobba alls. Jag ska ”bara” vara mamma och jag hoppas att detta sabbatsår kan väcka min längtan igen. Jag har absolut inte blivit cynisk och ljum. Men jag har tröttnat på mina kyrkord. Jag upptäcker att jag går i samma cirklar. Jag börjar längta bort mer än ”hit”. Och det är odynamiskt. Det kväver. Visst behöver man lite öken också, det är inte det. Men man kan väl få ta tillvara på tillfället nu när det ges?

Tillvaron är dynamisk. Den SKA vara dynamisk i alla fall.
Och Andens vind blåser. Tur är väl det!

Morgontankar

Solen gassar och det enda som hörs är datorns surr. Make och son sover gott fortfarande. Ovanligt. Nog för att jag brukar vakna tidigt av ohejdad vana och av ont i rygg och kropp, men sonen brukar ju kvittra tidigt också och tycka att vi är fantastiskt tråkiga som bara vill sova när det finns alternativ som att leka med lego, vattna på balkongen eller bygga nyanlända möbler.

Just det senaste väntade jag mig faktiskt denna morgon eftersom badrumsskåpen kom igår kväll tillsammans med sonens nya skrivbord. Dock behövs en rejäl städning av sonens rum innan det aktuellt att riva i paketet. Vi gjorde ett litet tafatt försök igår men sonen började ju leka med alla grejjer som han tog i istället. Och hur frustrerande det än är så känner jag ju igen det där. Man ska städa och röja och helt plötsligt sitter man med gamla brev, foton eller tidningar och drömmer sig bort till svunna tider.

Och när vi ändå är inne på röjningsmekanismer: varför är det så svårt att förmå sig att slänga gamla kläder man inte haft på flera år? Och när man väl kommit så långt att man rensat ut, varför är det så svårt att ta de där kassarna till Myrorna eller Stadsmissionen så att eventuella andra kan få del av dessa ofta fräscha kläder? Det är som att de vill ligga till sig i sina kassar i sovrummet innan det slutgiltiga farvälet...

Dagen idag bjuder alltså på lite städ, lite ihopskruvning och förmodligen mycket lek. Sonens kusiner kommer och hälsar på med sin mamma (min syster), det ska bli en rekordvarm dag utlovas det och jag gissar att vi håller oss utomhus på någon lagom skuggig plats med barn, vatten och lite picnic. Jag undrar när dagen ska börja för resten av familjen?

En vanlig dag

06.30 Allmän föräldraväckning
07.00 Frukostservering
07.45 Ivägskickning av make och son
10.00 Färg- och klipptid
Vardagsfilosoferande
12.30 Lunch
13.00 Surftid på biblioteket
14.00 Date med fotograf inför tidningsartikel
Upprepade samt misslyckade försök till telefonkontakt med
arbetsgivarorganisation samt hantverkare.
15.00 Dagishämt
Lekplatslek
Konfliktlösning i sandlådan
Konfliktlösning i hemmet
Försök till middagsmat
Bolibompa
Konfliktlösning i sängen
20.00 Son sover+ make hemma

Boandet är här

Det sägs att gravida kvinnor börjar fokusera mer och mer inåt, på sig själva och på att göra i ordning boet för familjen. De yttre sakerna, stora världslägen, jobb och sånt, blir mer och mer ointressant till förmån för de nära sakerna.

Förra graviditen jobbade jag tills det bara var några veckor kvar till beräknad förlossning. Det var innan jag tidrapporterade så de sista veckorna var flextid som jag tog ut för att ligga plus-minus noll. Jag mådde topp, gick med högklackade boots och fixade julklappar och annat som en tok för att fördriva tiden. Understimulerad var nog bara förnamnet. Som tur var kom sonen på utsatt dag för jag var redan övervänt... I alla fall så slog Det Stora Boandebehovet till löningshelgen i november, dvs inledningen till julruschen. Jag som hatar folksamlingar och trängsel tyckte att det absolut inte gick att tänka sig någon annan dag än JUST NU att åka iväg och således lånade vi bil och den stackars maken tog mig till Det Stora Möbelvarhuset för att köpa hyllor och skrivbord så att vi kunde göra iordning arbetsrumet (?!), naturligtvis fick maken själv släpa, lyfta och montera.

Denna gången har boandet kommit lite mer smygande. Vi har länge haft planer på att effektivisera förvaringen i badrummet och inför förra helgen hade jag tittat ut skåp och räknat och mätt. Vi åkte iväg för att kolla hur dörrar etc såg ut live. Det blev en lätt overload med för långa köer till hjälpdiskarna så vi åkte hem igen.

Denna söndag var det så dags igen. Som tur var gillar sonen utflykter och maken är 1) inte så svårövertalad (vi har ju precis gått med i en bilpool med elhybridbilar och maken tycker nog att det är lite kul att köra en ny bil med massor med annorlunda effekter) eller 2) insiktsfull nog att inse att man inte muckar med sin gravida fru. Denna gång var allt medräknat i ekvationen. Vi åkte så vi var där när det öppnade, vi slapp köer och 1½ timma senare kunde vi sätta oss i bilen med en lapp om när sakerna kommer hem till oss. Imorgon ska jag ringa och beställa montering hos nån bra hantverkare. Det är värt varenda krona att slippa flytta på tvättpelare, montera skåp och borra i kakel själva.

Vi fortsatte vår söndag i mammons tecken på några andra företag och lekplatser i närheten. Sonen gillade vattenspelet i Heron City bäst tror jag, även om det var helt okej att åka rutschkana utanför också. Sedan åkte vi hem, lastade av några påsar och lastade in makens jobbgrejjer som hamnat hemma hos oss efter en mässa för några veckor sedan. Det var några stora lådor och 6 väskor med reklamvepor och en radiostyrd bil som han nu slapp ta på t-banan till Kista. Och vi fick se både var han jobbar och utsikten från taket på Kista Science Tower. Inte illa en solig och varm sommardag som denna! Dessutom, på vägen hem med den allra sista gnuttan ork, beställde vi äntligen stolarna till matbordet -något vi pratat om längre än badrummet. Men nu är det skönt att vara hemma!

Present + gåva i ett

Igår fick jag hem mitt nya halsband. En present till mig själv och samtidigt till Barncancerfonden.

Jag gillar alltid den typen av gåvor, såna som gör världen lite bättre. Men att fler inte fattat det brillianta i att ge bort en ko eller dylikt i doppresent, det övergår mitt förstånd! Fyndigt som bara den. Sonen fick faktiskt just en ko genom ett projekt som Lutherhjälpen hade då och en Nalle från just Barncancerfonden. Av alla presenter är det faktiskt de vi pratar om mest fortfarande, även om en del böcker används flitigt och så också. Ingen som ska gifta sig snart så man får anledning att ge bort ett dass??

Etta?!

Emellanåt är jag nog världsbäst på att inte göra något vettigt alls. Idag har jag... gjort precis det.

Men nu är det ändring på det. Dagishämt hägrar. Bussen går om 40 minuter. Det tar 10 minuter att vanka till hållplatsen. Jag måste hinna klä på mig också, folk tittar så konstigt på en annars.

Innan hämt kl 16 ska apoteket besökas (tex är den rosa tandkrämstuben fortfarande inte upphittad) liksom matbutik. Eller ska jag vänta en stund till och göra apotek- och affärsutflykt med sonen? Ah, det lockar onekligen att låta bli att göra nåt ytterligare en stund...