Väntans tider

Igår efter dagis hamnade jag och sonen på bryggan utanför vårt hus och tittade på när en av de äldre av sonens dagiskompisar, S, simmade i det kalla vattnet. Han älskade det. Blev tipsad av S pappa om simskola precis bredvid dagis. Perfekt att göra i vinter tror jag och sonen nickade ivrigt innan han blev nerplaskad av bomben.

I övrigt väntar vi. Det är en vecka kvar till beräknad ankomst. Men det är tungt och tråkigt och tröttsamt att bara vänta. S pappa konstaterade där i solen på bryggan igår att det egentligen finns få liknande tillstånd. Man väntar, har ingen aning om när DET ska hända och man kan inte göra något annat än att vänta. Man kan inte planera något utan brasklappar, hängslen och bälten. Särskilt när man redan har barn som måste avstjälpas på lämplig plats när det börjar hända saker.

Imorgon är det visst midsommarafton. Tydligen har folk halvdag idag. På dagis frågade de maken när jag skulle hämta (torsdag är annars en lång dagisdag). Han ringde och frågade och jag konstaterade att jag gärna hämtar tidigt, men att de väl kunde se när de sista barnen i övrigt hämtas så blir det inte tråkigt för någon av dem. Sonen brukar ju ändå inte vilja gå hem när jag kommer utan när "de andra" går. Vilket är helt förståeligt. De har ju oftast fantastiskt roligt där och vem skulle vilja bli hämtad mitt i leken?

Jag undrar förresten om maken hittat till jobbet än? Jag skulle ju påminna honom om att kolla bilmöjlighet i em. Våra nya stolar har kommit! Han var förresten ute och slarvade igår. Under frukosten blev sonen och jag delgivna vad de ätit (avsmakningsmenyn) och sonen kontrar med att han fick jordgubbar med glass och tårta till mellis igår. Jag vet vem jag är mest avundsjuk på. Jag förstår mig inte alls på ostron, kalvbräss och gåslever. Nej, ge mig mera hallon och jordgubbar och glass med nougatsås så är jag nöjd bra länge!