Maria och #prata om det

Jag har en mycket dubbel relation til Maria.

Jag kan se allt det vackra i att hon är en enkel flicka. En tonåring. En helt oväntad person att få bära Gud själv.

Jag kan läsa och tolka och se det fantastiska i att kunna få säga ja till Gud på det vis hon gjorde.

Jag har läst fantastiska Maria-predikningar som uppmuntrat våra bäranden av Gud i denna värld. Hur vi också har uppdrag som kristna att föda Kristus in i denna världen. Hur ovärdiga vi än menar oss vara. Hur krångliga våra familjeförhållanden än är. Hur skitigt det än i och runt våra liv.

Men så läser jag Johanna och #prataomdet och, liksom Miriam , kopplar jag det till Maria. Och jag funderar på den där meningen "...må det ske med mig som du har sagt" och blir nästan illamående. Är det verkligen en lovsång? Eller är det en flicka som, liksom Johanna, har ett val i teorin men inte riktigt i praktiken.

Tanken svindlar och är väl i det närmsta förbjuden. Vi som så gärna (med rätta) påpekar att många missbrukar Guds namn och gör saker i Guds namn -men att det aldrig är Gud själv.

Funderar vidare på det där med förövare och offer. Att det i så många fall är så svårt. Precis som Johanna skriver om. Om man inte säger nej, hur ska den andre veta? Vi kan inte kräva tankeläsning. Samtidigt kan och ska vi inte skuldbelägga den som inte upplever att ett nej inte är ett alternativ -av så många olika skäl. Och så tänker jag att just det, att många upplever att det inte är ett alternativ att säga nej, är del av ett större systemfel.

Ett som kanske handlar om individualismens starka ställning idag -på bekostnad av den andre.
Ett som kanske handlar om hur vi själva inte kan respektera ett "nej" i alla möjliga sammanhang, alltifrån i leken med barnen (det är ju roligt att kittlas?!) till en tjänst vi ber någon i vår omgivning om och förväntar oss få (I scratch your back and you'll scratch mine!).

Jag vill tro att Maria hade ett riktigt val. Att hon, trots ovisshet och rädsla eller kanske med trosviss naivitet, säger ja rakt ur hjärtat. Men jag är rädd för att hela tiden halka i ett romantiserande dike kring henne. Och jag undrar vad det har för teologisk relevans om det är ett rosarött skimmer kring att säga ja till att bära Gud, till att föda Kristus in i denna världen.

Kanske var Maria en enkel flicka som blev drabbad av ett övergrepp. Tänk om Gud då valde att "välsigna" henne genom att ge henne just detta uppdrag. Att Gud verkar för att göra något ont till något gott. Vad får det för konsekvenser då? Att Gud i den mest utsatte finner tro nog att låta bära Ordet? Inte i den mest rena eller hela eller fromma. Det var aldrig någon Idoluttagning där den mest värdige skulle utses. Det bara blev hon. Och det kan bli du, eller jag, som kan få göra det samma. I vår tid. På andra sätt.

För att Gud vill göra ont till gott. För att Gud vill gott. Det är grunden.

Är alla välkomna?

Frågan om hur man hanterar när människor tänker och känner olika inför hur man ska vara respektiva föra sig och klä sig för att platsa i kyrkan upptar mina tankar idag.

Får man komma i tofflor och linne? Får man komma men bara inte ha uppgifter? Får man komma fast man inte vet om man kan tro på allt prästen predikar? Får man komma fast man dömer andra människor? Får man komma fast man inte vill döma men ändå känner att "så gör man väl inte" inför vissa saker?

Om man stör sig på något eller någon, vem har då ansvaret? Den som stör sig eller den som man störs på?

I grunden en människosynsfråga. Och rätt lätt i teorin. Men i praktiken -ack, så svårt. För var går gränserna och varför? Är det kategoriskt och lika för alla? Eller är det beroende på sitation eller person? Vem har tolkningsföreträde? Vem ger jag som ansvarig för gudstjänsten eller en viss verksamhet tolkningsföreträde genom mina val? Är valen en konsekvens av den människosyn jag vill stå för? Eller skevar det?

Vad får det för konsekvenser om vi säger att till Jesus är alla välkomna?

Vad tänker ni?

Något gnager

Varför ska det vara så populärt -och kompromisslöst när det kommer till brudöverlämning?

Påskens drama!

Långfredag och död. Den första dagen. Svarta stolor. Korsvägsandakter.

Påskafton. Sabbatsdagen. Den andra dagen. Tomhet.

Någon sa att den var profillös. Men kanske handlar det just om sorgen och saknandet. Om långfredagen är chocken, döden, så går vi in i nästa fas. När insikten om vad som verkligen hänt sjunker in. Fortfarande kris, fortfarande sorg, fortfarande förvirring. Bearbetningen börjar. Vad har hänt? Hur har det hänt? Varför har det hänt? Vad betyder det för mig? För oss? Vad betyder det i ljuset av allt vi trodde? Av allt som tidigare var?

Skärtorsdag

Funderar på blodet.

Blodets nödvändighet för mänskligt liv. Blodets livsbärande.

Men också hur det kan vara bärare av död.

Hur rädd man kan vara. För blodet. För blödandet.

Hur magiskt det kan tolkas. Åderlåtning. Blått blod. Vad bär blodet?

Guds förkroppsligande är inte abstrakt. Tvärtom. Kropp och blod.

För dig. För mig.

Kristi kropp utgiven.
Kristi blod utgjutet.

Biskopsvals -inte damernas direkt

Så har då provvalsdagen kommit och gått. Det fanns sju nominerade och klara, väl genomtänkta av en utsedd grupp som arbetat under flera månader med sökprofil etc. Av dessa kandidater var fyra kvinnor och tre män. Under förmiddagen nominerades och pläderades det för ytterligare åtta personer, en kvinna och sju män. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att det, trots att vi är ungefär 40% prästvigda kvinnor i stiftet, inte finns i alla fall 40% intressanta kvinnor som kandidater. Självfallet ska vi ha en god biskop och könet är inte alls det viktigaste. Men det verkar ändå som att det finns strukturella skillnader som gör att fler män tackar ja eller fler kvinnor tackar nej till att kandidera. Eller att det ledarskap vi tror oss leta efter är ett "manligt" sådant. Eller ett "traditionellt" sådant. Och det tål att tänkas på. Vad har vi för bilder av ett gott ledarskap? Kan det vara en ung människa? Kan det vara en mamma med små barn?

Nu väntar hearing med de åtta som gick vidare till det riktiga valet. Av dem är två kvinnor och resten män. Jag är ganska säker på vem jag ska rösta på. Men man vet aldrig. Gud överraskar ibland.

barn och nattvardsteologi

Idag skulle jag prata gudstjänst och nattvard med barnkörerna inför Heliga Trefaldighets dag och "Mässa med små och stora". Första kören gick okej. Dom gick i sex-års och ettan. Efteråt pustade jag ut och tänkte att den andra kören i alla fall blev lättare eftersom de är äldre.

Den andra kören var inte äldre. Det har skett förändringar under året jag varit borta. Den andra kören var den efterlängtade och efterfrågade småttingkören för 4-5åringar.

Det var inte lättare.