Frågan om hur man hanterar när människor tänker och känner olika inför hur man ska vara respektiva föra sig och klä sig för att platsa i kyrkan upptar mina tankar idag.
Får man komma i tofflor och linne? Får man komma men bara inte ha uppgifter? Får man komma fast man inte vet om man kan tro på allt prästen predikar? Får man komma fast man dömer andra människor? Får man komma fast man inte vill döma men ändå känner att "så gör man väl inte" inför vissa saker?
Om man stör sig på något eller någon, vem har då ansvaret? Den som stör sig eller den som man störs på?
I grunden en människosynsfråga. Och rätt lätt i teorin. Men i praktiken -ack, så svårt. För var går gränserna och varför? Är det kategoriskt och lika för alla? Eller är det beroende på sitation eller person? Vem har tolkningsföreträde? Vem ger jag som ansvarig för gudstjänsten eller en viss verksamhet tolkningsföreträde genom mina val? Är valen en konsekvens av den människosyn jag vill stå för? Eller skevar det?
Vad får det för konsekvenser om vi säger att till Jesus är alla välkomna?
Vad tänker ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Till Jesus är alla välkomna - så är det ju sagt och går inte att tvista om (även om dina funderingar om vad det innebär gör att hjärnan springer iväg...)
-men jag behöver väl inte konfrontera mig med den/de som jag går i konflikt med, genom att söka och möta Jesus på samma ställe? Om jag vet att jag kommer bli irriterad men inte vill förändras, så håller jag mig till sammanhang jag trivs i. Ekumenik i lagom grad... (även i mindre frågor och subkultrer inom samfund)
Fegt? Enklare vardag, i varje fall.
Det 'roliga' är väl att man så självklart ser fr.a. sig själv som välkommen.. Är jag normen på ngt sätt?
Ja, Gud, ja... (det är ett rop, inte ett brott mot första budet, tror jag.)
När man skalar bort alltihop så är det där vad det kommer an på - att man får komma.
Ja, i foppatofflor, eller i aluminiumfolie, om man vill, och ja, inte om man dömer, utan när man gör det, varje gång, särskilt då, kanske - och det är inte jag som hälsar välkommen, eller vi som kyrka, utan det är Gud.
För vi kan inte. Vi hatar och föraktar och fegar och undviker och har svårt att stå ut med vissa, inte ett dugg mindre i församlingen än nån annanstans.
Det är Gud som kan och Gud som vill, och vi har att lyssna och lyda och, efter bästa förmåga, förmedla Hans "Välkommen". Inte av egen kraft, men i Hans.
Skicka en kommentar