Städligheter

"-Jag tycker om att städa, sa han. Jag är bra på att städa. Jag kan städa vad som helst på fem minuter. [...] Om fem sekunder kommer du inte se ett enda skräp [...] Ett! Två! Tre! Fyra och...fem!
KLICK
-Men [...] Vad gjorde du?
-Släckte ljuset förstås! Det är det snabbaste sättet som finns att städa.
-Det är ju fusk [...]
-Fusk! ropade han. Vad vet [du]!? Ser du nåt skräp? Eller ser du nåt skräp inte!?
-Jag ser ju ingenting [...]
-Då så! Smart! Smart! Smart! Så smart är jag. Rätt smart tycker jag!"

Min idol! Gissa vem/vad!

veckoplanering

Efter en intensiv helg med konfirmation, vuxendop och förbönsgudstjänst, och en intensiv vårvinter är jag nu ledig en vecka. Familjen har lämnat hemmet för dagen. Arbetsrättsböckerna är framtagna. Men först. Andas lite.

Ah!

Vart tog maj vägen?

Kyrkan är återöppnad och återinflyttad i. Dop, bröllop och begravningar. Högmässa på en timma och trekvart (inte min ambitionsnivå direkt). Veckomässor. Nu tror jag att det mesta är gjort. Igen. Och på söndag konfirmation.

Har träffat sommarteam, planerat konfirmationen och agendan till den, bokat annonser, pratat med scoutledare, med rektorer och föreståndare om skolavslutningar, översatt texter till engelska, svarat på frågor om himmel och jord, förberett nästa års budgetäskanden, skrivit tal och betraktelser, ringt miljoner och åter miljoner (känns det som) vigselpar, dopföräldrar och sorgehus och bokat tider. I maj, då lugnar det ner sig. Trodde jag, ja. Inte undra på att man inte orkar blogga. Och jag tror visst jag fyllde år mitt i allt också. Puh.

Men nu så. Efter helgens konfirmationsrace (inklusive ett vuxendop och förbönsgudstjänst) är jag ledig en vecka. Med bara plugg och vila på agendan. Om Gud vill.

Tandlossning

Vid tandborstningen ikväll säger sonen att det gör ont. Pappan suckar och säger att de får gå till tandläkaren tillsammans. Sonen visar på uppmaning var det gör ont (pappan tror kanske att han ska se hålen?). Mamman tänker snabbt och säger känn. Pappan känner och blir tyst. Sonen säger aj. Pappan ler. Killen är stor nu. Vem som blir mest exalterad och stolt är svårt att avgöra.

De två nedre framtänderna vickar alldeles säkert.






Men hallå? Fick han inte nyss tänder? Hur hände detta? Snart säger ni väl att han ska börja skolan i höst också...

Tandhygienisten

805 kr fattigare och en ömmande mun. Men Berit var i alla fall snäppet trevligare än tandläkaren, om än mycket tydlig.

Jag har redan bokat in ett andra besök. Inte för att jag vill. Utan för att jag inte vågar prioritera bort det. Tandsten är allvarliga saker.

Funderar på om jag borde söka upp tidigare tandläkare jag haft och låta dem träffa Berit. Varför har de aldrig sagt nåt om detta? Varför läser vi inte om det i skolan?

Nästa gång ska jag ta med min tandborste och visa hur jag borstar mina tänder. Visste ni att det är en särskild teknik att borsta med eltandborste? Man undrar hur vissa lyckats med en akademisk examen men missat detta?

Nu måste jag gå och hitta tandtråden...

Ingen panik, alla på en gång!

Var varsam och kärleksfull mot dig själv, säger min handledare till mig efter våra sessioner.

Svåra samtal trängs med svåra beslut som ska samsas med lite sjukdom som ska trängas med diverse annat jobbrelaterat av varierande karaktär som ska få plats bredvid familjeliv.

Och nånstans där mitt i allt försöker jag komma ihåg att jag bara är människa. Och det gör mig lugn. På något märkligt sätt. Kanske är det den kärleksfulla och varsamma biten.

Tänk att ett besök hos tandläkaren kan leda in en på tankar om syndabekännelsen

Ett besök hos tandläkaren är lite som att betala för att få en reprimand. Det är inte roligt och man hinner både bli arg och fundersam över om de verkligen inte kan vara trevligare. Samtidigt så vet jag ju hur det är. Jag borstar tänderna, men mer än så är det inte. Jag skulle kunna sköta om dem mycket mycket bättre. Så av omtanke om min mun så borde jag skärpa mig och det är ju det tandläkaren säger, varken mer eller mindre.

Och så slår det mig. Kanske är det så en del känner inför syndabekännelsen i gudstjänsten? Här kommer jag och lever mitt liv och så kommer det en syndabekännelse som påminner om att jag faktiskt skulle kunna leva ännu bättre, ännu mer medvetet. Och det provocerar. Fast man vet hur det är. Egentligen. Man borstar tänderna, men inte mer.

Var *host host* dag

Sjukdom blir också vardag om det håller på tillräckligt länge. Kul va?!

Idag har det varit lugnt på feberfronten. Men det har hostast desto mer. När dottern inte kunde sova efter lunch, fast hon var supertrött, så gav jag in och ringde Vårdcentralen. Fick en tid och hostade oss dit. Och tre timmar senare, undersökta, mediciner upphämtade på Apoteket och med middag i magen är vi hemma igen. Det var nog till och med lite roligt. Det krävs inte så mycket för att roa tre stycken som varit hemma en vecka, det står klart.

Nu är det bara att hoppas att medicinerna verkar så att alla får sova hela långa natten och är glada och pigga imorgon när "faffa" kommer (det är fö ett typiskt bra Esterord och betyder kanske lite halvt otippat "farmor och farfar"). Och tackomochlovom så är smittrisken förbi helt klart imorgon enligt den trevliga läkaren. För att inte tala om hur friska och osmittande vi är när kusin Emma kommer på söndag. Barnen kan andas ut...

Status

Tre av fyra är fortfarande hemma. Tyvärr är de två yngsta mycket mycket piggare än den äldsta. Imorgon blir det nog vanlig vardag igen. Förhoppningsvis.

Fem små apor

Barn bearbetar på sina sätt. Nu på morgonen sätter dottern höger hand med relativt raka fingrar i sin vänstar och bankar. Mamman tänker att hon kanske vill sjunga "i ett hus vid skogens slut" fast dottern brukar nog banka på porten med en knuten hand.

Sonen säger det obegripliga "fem apor i sängen"? Va? Det är tur att han kan kommunicera mera. "Hon vill nog sjunga "fem apor som hoppade i sängen" Aha, dagissång? Jo. "mamma ringde doktorn som svara att inga små apor i sängen får vara!"

Jo. Nog bearbetas det alltid. Hjärtat. (Och barnet på filmen har fö ingenting med inlägget att göra. Mer än att hon helhjärtat gör ramsan då.)

Listor

Att göra -listan är lång. Tur att det är sportlov nästa vecka. Alltså, inte ledigt för mig, men ingen verksamhet på jobbet utan skrivbordstid. Nu ska planeras lektionsmedverkan, sommarkyrka, konfirmander 2010 och skrivas brev och väljas psalmer och ringas samtal och i bästa fall också hitta lite lästid. Jag ligger efter i allmänhet. På allt känns det som.

Så, nu har jag lättat på det trycket och kanske kan njuta av en ledig dag?

Hur hände det?

När man har mycket att göra, lång ledig helg och gäster så blir det lätt så att det helt plötsligt gått ytterligare en vecka... och jag som hade tänkt skriva inlägg ilska, om utraderade minnen och om teologi för bäbisar.

Kyndelsmässodagen

Två predikningar och ett doptal skulle skrivas idag. Maken var på någon form av seminarium. Jag tog barnen till kyrkis. Det var knökfullt men i det stora hela lika trevligt som vanligt. Barnen åt bra, lekte bra och sov bra efteråt. Dottern i alla fall. Sedan lekte vi kurragömma tills maken kom hem och vi åt middag. Maken la dottern, jag tittade på Wild Kids med sonen. Sedan somnade han snabbt fnittrandes åt elefantbajs. Piece of cake att natta. Datorn på. Predikan ska skrivas. Tomt. Make i soffa bredvid. Det går inte an. Spelar lite spel. Kommenterar någons status. Melodifestivalen börjar. Gäsp. Kanske borde skriva?

Joru. Helig Ande är god. Den blev skriven. Efter sångtävlingen. Kl 11 blir det en predikan. Om världens ljus. Och det är inte vem som helst det.

Kl 17 blir det en annan predikan. För barn i alla åldrar. Och deras föräldrar. Också den om världens ljus. Och om dopet.

Välkomna!

Summering av 2008

Året började med de stora känslorna. Glädje och sorg. Svärfar som i några månader blivit riktigt risig blev bra igen och precis när vi kom hem från sjukhuset efter operation får vi meddelande om att bästvän Linda varit med om en ridolycka. Det gick inte bra och det var förkrossande. Jag har fortfarande inte riktigt tagit in det riktigt utan processar lite i taget. Det är ju så, oavsett vilken kunskap om sorgens ABC man har, att det går som det går. Det gör ont, känns orättvist och man orkar inte hela tiden... Jag saknar. Hon fattas mig. Så är det bara. Något gott som kommit ur det hela är i alla fall några nya vänner. Linda är den gemensamma nämnaren och det är gott att dela tankar, minnen och sorgen -förutom att lära känna dem förstås och se barnen leka och ha lika skoj som vi vuxna.

Ester har förstås växt massor under året. Hon började ju krypa och ta sig runt i världen tidigt i livet, så våren gick i ett jehu, på fler än ett sätt. Lagom till födelsedagen lärde hon sig gå. Hon är en liten bestämd dam med mycket bus och många upptåg på gång. Hon säger mamma, pappa och några andra ord. Elias var det allra första hon sa och det vittnar väl om vem den stora idolen i hennes liv är. Hon tycker om skor, väskor och armband. Och när det händer riktigt mycket och spännande saker. Hon är en mycket matglad tjej, men allra bäst är när hon får mandariner -då får hon en alldeles speciell min. I oktober började Ester på dagis. Hon trivs mycket bra där, inte minst för att hon får vara ute mycket och cykla/sparka sig fram på trehjuling.

Elias har blivit riktigt stor nu. Han har hunnit fylla 5år och har odlat sitt intresse för rymden under det gångna året. "Dinosaurier gillade jag förut mera" konstaterade han, men nog kittlar det fortfarande att titta i en bok om dem eller att gå på Naturhistoriska och kolla in ett skelett eller två. Språket har lossnat under hösten och nu finns till och med s-ljudet där. Skönt framför allt för honom själv! Andra intressen som vuxit fram under året är räkning (till och med tusental!) och att skriva och läsa. Det övas lite i hemlighet både nu och då. Lego, och då förstås rymdlego, är annars forfarande no 1 leksak. Det byggs, gärna tillsammans med någon vuxen, varje dag och en hel del saker ska sparas på hylla. Tur att vi inte lider av legobrist. Att vara storebror är både roligt och jobbigt. Men, tolkar jag, kanske ändå mest roligt. När de kramas och tröstar och busar med varandra smälter hjärtat!

Maken började året med att avancera i företaget. Han forsatte sedan med föräldraledighet och jobb parallellt när jag jobbade. Det tar mycket tid, men är roligt och utvecklande för honom!

I april började jag jobba. Det var omtumlande och jag ville helst inte. Men ingenting är bara svart eller vitt. Det var också trevligt med nya bekantskaper, de gamla goda och att vara igång igen. Efter bara några veckor blev jag kallad på intervju och fick jag det jobb jag sökt. Då blev vårens arbete ett avslut efter 6 år och det kändes gott ändå. Självklart är det med delade känslor jag lämnade, det finns mycket och en hel del som jag kommer sakna.

Sommaren tillbringades med svärföräldrar av olika slag (makens konstaterade). Först midsommar med min pappa m fl och sedan bilande upp till Västerbotten och makens föräldrar och till sist vidare bilning till Finland och min mamma. Det var en rolig sommar på många sätt, för både oss och barn och i bästa fall våra familjer också!

I augusti åkte jag och Maria till USA och en predikokonferens med unga kvinnliga präster/pastorer. Det var oerhört givande och roligt och jag fick en välbehövlig boost och inspiration för det nya arbetet som väntade när jag kom hem. Där trivs jag för övrigt mycket bra. Allt är inte guld som glimmar, men bra mycket! Gud är god :-)

Några nyårslöften har jag inte gett på flera år, men några förhoppningar finns. Om dem kanske jag skriver en annan dag. Nu ska familjen åka och ha en mysig bortadag/kväll för att sedan åka hem lagom till fyrverkerierna (tror vi).

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR önskar jag er!

Andra dagar

Paket är utdelade, inte bara under en dag utan i tre. Oundvikligt med delade familjer och firanden. Mat är äten. Inte bara julmat tack och lov. Bio är tittad på. Gigantiskt Lego rymdskepp byggs på. Krubbdjur förflyttas och muar lite här och där. Dockor påkläds, stolar snurras. Vi är hemma och tar det lugn. Inte mycket som måste göras. Och äntligen: Julfriden har har landat.

Halleluja!

Snöyra

Idag har jag kommit fram till några enkla sanningar.

1. Det är ingen höjdare med paraplysulky på oplogade vägar. Frågan är om inte storhjulssulkyn med punka ändå varit bättre. Men imorgon blir det pulka. Den är framgrävd ur källaren.

2. Det blir konstigt tyst mitt i stan när det snöar tillräckligt mycket.

3. När det tokblåser och toksnöar blir perspektiven ändrade. När det några timmar senare snöar lite lagom lugnt märker man inte ens det förrän man ser snön i starka strålkastarlampor vid byggarbetsplats. Till och med så att man strax innan man såg det tänkte att det faktiskt slutat snöa.

Kontrollbehov

Djupt andetag. Ny vecka. Börjar strax. Tittar genom kalendern. Skriver lista. Att göra. Check.

Vabbade större delen av denna så inte mycket blev gjort då. Helt plötsligt är jag en vecka efter. Telefonsamtal som skulle gjorts, möten som skulle bokas. Möten som ombokats och nu trycks in i en färdig vecka. Andas in.

Det ser ju helt okej ut. Andas ut.

Finding the sound of my inner pool. Uh. Uhu.

Möss(or) och människor

Ibland är det riktigt skönt att få dra på sig mössan och slippa fixa till sig, när man ändå bara ska till dagis och tillbaka hem och stänga in sig hela dan.



Apropå mössor...

Obekväm

Klockan 8.30 är man minst sagt annorlunda när man kliver på tunnelbanan välklädd i kjol och kavaj under jackan och med glatt klapprande klackar. Folk höjer lite på ögonbrynen där de gäspande sitter i myskläder på väg hem från nattarbete eller möjligtvis lite slitna efter en fest.

Det är en obekväm erfarenhet, om än inte ohanterbar på något sätt. Tvärtom, det är nyttigt att påminnas om hur en del säkert känner sig i kyrkan eller andra kyrkliga sammanhang.

Explosioner

Man spränger i bergsknallen som Östermalmstorg, Hedvig och församlingshuset ligger på. Det är på intet sätt diskret. Hela husen runt omkring skälver. Som ett jättelikt kill under fötterna känns det. Tänkte bara berätta.