Tänk att ett besök hos tandläkaren kan leda in en på tankar om syndabekännelsen

Ett besök hos tandläkaren är lite som att betala för att få en reprimand. Det är inte roligt och man hinner både bli arg och fundersam över om de verkligen inte kan vara trevligare. Samtidigt så vet jag ju hur det är. Jag borstar tänderna, men mer än så är det inte. Jag skulle kunna sköta om dem mycket mycket bättre. Så av omtanke om min mun så borde jag skärpa mig och det är ju det tandläkaren säger, varken mer eller mindre.

Och så slår det mig. Kanske är det så en del känner inför syndabekännelsen i gudstjänsten? Här kommer jag och lever mitt liv och så kommer det en syndabekännelse som påminner om att jag faktiskt skulle kunna leva ännu bättre, ännu mer medvetet. Och det provocerar. Fast man vet hur det är. Egentligen. Man borstar tänderna, men inte mer.