Dags för terapi?

Ett långt inlägg raderat. För utlämnande. Dags att inse faktum. Kroppen har minnen. Det gör ont. Och det är dags att jobba genom lite av det där bagaget så att det inte projiceras helt på nästa generation. Jag vet ju att det kommer gå bra.

Vad är det med skolor?

Astrid Lindgren t/r

Ester. Källartrappa. Mamman säger till att hon inte ska vara där. Tar med henne till postfacken. Snabbt som ögat är hon tillbaka. Storebror vet. Han säger till. Jag släpper posten och springer efter. Hon är snabbare än Fantomens skugga. Tar ett kliv och far med huvudet före i en kullebytta ner nån meter i den runda trappen. Gallskrik förstås. Blod. Darrig mamma sätter sig med flicka i famnen mitt bland böcker och post och nycklar. Fram med papper. Jack ovanför ögat. Det blöder mycket i ansiktet. Mamman vet det. Hon andas och försöker tänka. Får fram telefonen. Ringer 1177. Jo, sjukvårdsupplysningens nummer kommer mamman (märkligt nog) ihåg. Man måste göra en massa val och om man vill höra på engelska... nej, det tar för lång tid. Mamman klarar inte av att lyssna utan ringer 112 istället. Får prata med en sjuksköterska. Såna gillar mamman. Efter några enkla kontroller får mamman frågan om hon kan ta taxi till barnakuten. Det behöver kanske sys. Och i alla fall kollas. Grannen har kommit från dagishämtning. Storebror väljer att stanna med dem tills pappan kommer hem (vilket han gör omgående under rådande omständigheter). Mamman packas in i taxin av annan granne som också packar undan vagn och påsar med nyinköpta blötväderskläder.

I taxin lugnar sig dotter. Det är ju rätt kul att åka bil. Och äta riskaka som uppenbarade sig av granne. Åtta-åtta-åtta säger hon och pekar på dekalen i fönstret med taxan. Hon är tapper.

En och en halv timma och tre stygn senare åker mamman och dottern taxi igen. Tut tut säger dottern. Mamman inser att hon kanske kommer sluta darra en och halv dag senare. Och att hon är tacksam för att detta är deras första akutenresa och att det inte var värre. För det hade det faktiskt kunnat vara. Men nej, tacksam ska man vara. Och kanske införskaffa en sele. Eller ett koppel. Eller avinstallera trappor i hus. Och andra farligheter. Jorusåatt.

Långt borta men nära?

Maktlöshet är inget jag uppskattar. Särskilt inte när det handlar om det käraste jag har.