Maria och #prata om det

Jag har en mycket dubbel relation til Maria.

Jag kan se allt det vackra i att hon är en enkel flicka. En tonåring. En helt oväntad person att få bära Gud själv.

Jag kan läsa och tolka och se det fantastiska i att kunna få säga ja till Gud på det vis hon gjorde.

Jag har läst fantastiska Maria-predikningar som uppmuntrat våra bäranden av Gud i denna värld. Hur vi också har uppdrag som kristna att föda Kristus in i denna världen. Hur ovärdiga vi än menar oss vara. Hur krångliga våra familjeförhållanden än är. Hur skitigt det än i och runt våra liv.

Men så läser jag Johanna och #prataomdet och, liksom Miriam , kopplar jag det till Maria. Och jag funderar på den där meningen "...må det ske med mig som du har sagt" och blir nästan illamående. Är det verkligen en lovsång? Eller är det en flicka som, liksom Johanna, har ett val i teorin men inte riktigt i praktiken.

Tanken svindlar och är väl i det närmsta förbjuden. Vi som så gärna (med rätta) påpekar att många missbrukar Guds namn och gör saker i Guds namn -men att det aldrig är Gud själv.

Funderar vidare på det där med förövare och offer. Att det i så många fall är så svårt. Precis som Johanna skriver om. Om man inte säger nej, hur ska den andre veta? Vi kan inte kräva tankeläsning. Samtidigt kan och ska vi inte skuldbelägga den som inte upplever att ett nej inte är ett alternativ -av så många olika skäl. Och så tänker jag att just det, att många upplever att det inte är ett alternativ att säga nej, är del av ett större systemfel.

Ett som kanske handlar om individualismens starka ställning idag -på bekostnad av den andre.
Ett som kanske handlar om hur vi själva inte kan respektera ett "nej" i alla möjliga sammanhang, alltifrån i leken med barnen (det är ju roligt att kittlas?!) till en tjänst vi ber någon i vår omgivning om och förväntar oss få (I scratch your back and you'll scratch mine!).

Jag vill tro att Maria hade ett riktigt val. Att hon, trots ovisshet och rädsla eller kanske med trosviss naivitet, säger ja rakt ur hjärtat. Men jag är rädd för att hela tiden halka i ett romantiserande dike kring henne. Och jag undrar vad det har för teologisk relevans om det är ett rosarött skimmer kring att säga ja till att bära Gud, till att föda Kristus in i denna världen.

Kanske var Maria en enkel flicka som blev drabbad av ett övergrepp. Tänk om Gud då valde att "välsigna" henne genom att ge henne just detta uppdrag. Att Gud verkar för att göra något ont till något gott. Vad får det för konsekvenser då? Att Gud i den mest utsatte finner tro nog att låta bära Ordet? Inte i den mest rena eller hela eller fromma. Det var aldrig någon Idoluttagning där den mest värdige skulle utses. Det bara blev hon. Och det kan bli du, eller jag, som kan få göra det samma. I vår tid. På andra sätt.

För att Gud vill göra ont till gott. För att Gud vill gott. Det är grunden.