Maria och Etty

Jag fortsätter fundera på Maria. Och de där dikena man kan hamna i. Och jag funderar på om en ung tonårig flicka har egna val. Också under svåra omständigheter. Som i ett extremt patriarkalt samhälle. Som i ockuperat land.

Jag vet att man som väldigt ung kan ha mer livserfarenhet än än riktigt gammal mäsnniska som levt relativt skyddat. Jag känner flera kvinnor som varit med om horribla saker. Som genomlevt krig. Som genomlevt förnedring och övergrepp. Som genomlevt föräldrar som slagits, som supit, som inte haft förmåga att visa kärlek. Som genomlevt stora förluster. Ofta i ung ålder.

Jag vet också att människan har ett psyke som hjälper oss att hantera det vi möter. Att ord som "vad stark du är" sällan är en lämplig kommentar. Man väljer inte att ha alkoholiserade föräldrar eller att förlora ett barn. Men man lever igenom det. På något sätt. På olika sätt.

En del människor upplever aldrig att de har val. Inte ens när möjlighet på möjlighet erbjuds dem. En del männsikor upplever alltid att de har möjligheter. Även i de mest begränsade situationer. Jag tänker till exemplel på Etty Hillesum: "ju mer hopplösa de yttre omständigheterna blir, ju rikare och rymligare blir hennes inre värld. Den rymmer glädje och sorg, en djup insikt i och acceptans av lidandets roll, en hängiven kärleksfullhet mot medmänniskorna, ett socialt engagemang kombinerat med andlig kontemplation, ett gudsförhållande som innebär en insikt om allts ömsesidiga beroende och samhörighet" beskriver Anita Goldman henne i en gammal DN-artikel.

Kanske var Maria av den sorten. Ett maskrosbarn. Ett barn som vågade allt. Som tog emot och såg möjligheter, också i det svåra.