Jubileum

Plötsligt idag slog det mig. För alldeles strax sju år sedan blev jag prästvigd.

Det var en pingsdag i Domkyrkan i Uppsala. En stor dag. På fotona som togs på sidotrappan på domkyrkoplan efteråt blåser andens vind tag i ärkebiskopens kåpa, liksom i våra röda mässhakar. Anden har varit med sedan dess. Ibland har det blåst en ljum vind, knappt kännbar. Ibland har det stormat rejält.

Resan har gått genom missivförsamlingen till ett vikariat i en stockholmsförort till en fast tjänst strax utanför tullarna där jag nu varit i fem år. Sju år som präst. Blev det som jag trodde? Jag vet inte. Jag längtade. Jag ville ut. Möta människor. Dela med mig av min tro, av kyrkans tro. Jag ville vara Guds händer. Jo, så har det också varit. Jag har kommit ut, mött människor, predikat, samtalat, funderat både högt och tyst, diskuterat, delat, försökt vara Guds händer... så gott det har gått.

Jag skummar mina gamla papper från PIUS: ”jag som själavårdare/predikant/liturg/kateket”. Så mycket jag visste! Så mycket jag hade tänkt igenom! Så bra! Då. Nu är nu. Ganska mycket står jag fortfarande bakom. Ganska mycket tänker jag helt annorlunda om. Verkligheten kommer liksom emellan. Erfarenheter, enskilda möten, konflikter, uppenbarelser, samtal... saker och ting förändras. Vissa saker är kanske bra i teorin men själva utagerandet av det hela blir okristligt. Andra saker trodde jag nog inte att jag skulle vara så ”fundamentalistisk” i...

Nu ska jag inte jobba som präst på ett tag. Och det känns, läskigt nog, lite skönt. Så tänkte jag absolut inte under min förra föräldraledighet. Då hade jag kvar konfirmandgruppen. Jag hade med mig sonen, han sov ju ändå mest. Jag släppte inte taget om tänket, om arbetskamrater, om hantverket. Jag ville inte pausa. Jag ville fortsätta. Jag hade vigslar ute i ytterskärgården, helt frivilligt. Döpte med glädje bekantas barn ute i landet. Jag åkte på konfaläger med annan behövande församling –och son. Och det funkade hur bra som helst.

Nu har jag redan innan förlossningen släppt taget. Jag ska inte vara hemma längre denna gång, bara mer sammanhållet (maken och jag delar 50/50). Men jag ska inte jobba alls. Jag ska ”bara” vara mamma och jag hoppas att detta sabbatsår kan väcka min längtan igen. Jag har absolut inte blivit cynisk och ljum. Men jag har tröttnat på mina kyrkord. Jag upptäcker att jag går i samma cirklar. Jag börjar längta bort mer än ”hit”. Och det är odynamiskt. Det kväver. Visst behöver man lite öken också, det är inte det. Men man kan väl få ta tillvara på tillfället nu när det ges?

Tillvaron är dynamisk. Den SKA vara dynamisk i alla fall.
Och Andens vind blåser. Tur är väl det!