En eftermiddag i slutet av september

En förmiddag i slutet av september

Banankaka

3 ägg
2 dl socker
100g smält smör
2½dl vetemjöl
2tsk bakpulver
2tsk vaniljpulver
2-3 mogna bananer i småbitar

Arbetsglädje

(bild från www.bt.se)

I förrgår märkte jag fyra kassar barnkläder med mitt nummer och pris.

Igår packade jag vagnen med kassarna och barnen och gick till kyrkan med kläderna. Allt skulle läggas upp enligt storlekar.

Idag sålde jag kläder för glatta livet. Satt i kassan och drog bort prislappar.

Hem kom vi med en knapp kasse nyköpta kläder och en kasse lego/spel/bilbana.

Drygt en kasse kläder blev över och skänktes till ett kvinnofridshus.

Om vi köpte mer än vi sålde för återstår att se. Jag var tvungen att åka hem innan sluträkningen var gjord till hungrig dotter. Vännen Anna skulle ta hand om min (eventuella)inkomst.

Oavsett. Barnklädesloppisar/bytardagar är bra.

Collar this!

Yesterday I was surfing my way through the net trying to find my old roomy at seminary i NY. I didn't find her but I found a blog "dedicated to conversation about the attire of young women clergy, and the search for decent clerical shirts". I wrote a comment about Maria Sjödin because I love her even though she makes me broke.

So now I feel obligated to write a note in english for those that might come by and might not know swedish -welcome! If you keep coming I might just start writing some in english.

And of course my dear swedish colleagues - if you haven't yet, schas iväg och kolla in tipsen!!!

Kyrkomötets öppnande

Idag åkte Ester och jag på utflykt till Uppsala.

Vi åt lunch med biskopar, irakiska gäster och andra. Ester skötte sig exemplariskt och maten var god. Jag var väl rätt fräck när jag tackade ja till inbjudan med förbehåll att kunna ta med Ester, men inbjudan kommer inte varje dag och varför ska jag hålla mig undan dylika tillställningar bara för att jag inte kan ha barnvakt annat än kortare stunder? Karlarna har ju inte amningsproblematiken när de är pappalediga...

Sedan var det i alla fall gudstjänst i Domkyrkan. Tillbaka till rötterna för mig. Där är jag döpt (som 14-åring), konfirmerad och prästvigd. Där har jag gjort och firat gudstjänst genom min tonår och student. Där har jag under några somrar varit tjänstebiträde och guidat och haft andakter. Det är något särkilt. Som att komma hem. Trots pompan -eller kanske just pga den... Ester tyckte nog att det var lite konstigt med så högljudd musik strax efter den totala tystnaden när kungen och drottningen travade in, men hon gillade lamporna desto mer!

Till sist var det dags för universitets aula och själva öppnandet av mötet. Jag kunde inte processera (alla trappor) och fick gå in bakvägen/handikappingången. Ester vaknade förstås när vi kom in och allt började och var nöjd ungefär en kvart. Dvs under öppnandet och Ärkebiskop Anders anförande. Jag retirerade diskret, gav barnet mat och tog tåget hem. Man blir faktiskt ganska trött av att mingla med många under en dag.

Om man har någon minut till övers

Det är förmodligen inte särskilt hälsosamt att se på denna video och känna samhörighet...

Det är måndag morgon...

Varför varför varför är hissen alltid trasig när man har bråttom till bussen?

Man står där och väntar, inser att det är lönlöst. In med vagnen i lägenheten, snabbt ena barnet på magen, andra slängs iväg ner för trappan (varför går barn så sakta och förskitigt när det är bråttom men aldrig annars?). Svettig som få kommer vi ner och ut på gården. Tur att nån annan (maken?) felanmält så man inte behöver ha det på sitt samvete.

Ute på gården konstaterar Sonen att han inte orkar. Tough luck, säger jag. Upp för trapporna utomhus (motsvarande fjärde våningen på husen som står bredvid, tänk om man haft en bro istället?), sonen får springa hela vägen. Han är tapper. Den minut vi får vänta på bussen lutar han sig mot busskuren (för naturligtvis finns ingen bänk just vid vår hållplats).

Men lycka tycker nog sonen i slutändan. Han får både sitta längst bak i bussen OCH gå in genom porten på dagis istället för via grinden. Och det betyder att han ÄNTLIGEN får visa sin mamma alla fossiler.

Själv har jag ett rejält träningspass hem igen. Jag ska ju upp för de där förbenade trapporna igen. Hoppas verkligen att de hunnit laga hissen tills det är dags för dagishämt.

uppdatering: nej, ingen hiss är lagad. än. står en lapp att det ska ske idag, men det är ju många timmar kvar av dagen. eller nåt.

*flämt* Jag...hänger...inte...med

Sedan klockan 17 idag har det hunnits lagas mat, ätas, botats sjukdomar, jagats tjuvar, friserats, lekts med kulbanan, visats barbiedockor, lekt med vattenleksaken och blött ner hela badrummet och halva hallen, stämplats färg på händer, strykts kläder och plockats fram en femtedel av sonens garderob, byggts säng och faktiskt städats lite. Nu är det sagomaraton med pappor i skift.

Vänner på besök är roligt. Men det är intensiv fart på en gång. Så var det väl inte när vi hälsade på?

Var min brevlåda bott

1974-1975 Sao Paolo, Brasilien. Pappa jobbade där under några år. Vi bodde i ett hus med palmer, pool och hemhjälp. Synd att jag inte minns nåt själv därifrån. Men det finns ju foton...

1975-1976 Eriksnäs (udde) , Finland. Mamma, storebror och jag flyttade i förväg från värmen. Bosatte oss hos min mormor och mormors mor ute på landet utanför Helsingfors. Där tillbringades också en del påskar och jular. Idylliskt och härliga minnen men förmodligen inte från just när vi bodde där.

1976-1982 Lyckovägen 6F Hallstahammar. Ett riktigt radhusområde med en vacker adress (om än olycksbådande?). Pappas kontrakt tog slut och vi flyttade "ihop" igen. Min stora lillasyster hade fötts och så småningom föddes också lilla lillasyster. Här hade vi mycket skoj.

1982-1984 Hammarbacksvägen 13C (?) Västerås. Föräldrarna skildes och mamma, jag och lilla lillasyster flyttade. Jag var överlycklig, ffa att få byta skola. Lägenheten var rätt trist med uthyrningsdel.

1984-1992 Skolgatan 9A, sedemera Övre Slottsgatan 32A (different name, same shit), Uppsala. Mamma blev sambo. Lägenhet med högt i tak.

1990-1991 Roscommon, Michigan, Usa. Efter nian åkte jag som utbytesstudent till Usa. Det var en härlig, rolig och speciell upplevelse! Hus i bästa enkla amerikanska stil. Att ta upp kompisar på rummet var ett no no. Umgicks man så gjordes det i vardagsrummet.

1992-1994 Luthagsesplanaden 9B, Uppsala. Tvåa med balkong. Efter Usa och ett halvår hemma flyttade jag till egen lägenhet. Den delades med Hanna ett tag.

1994-2001 Geijersgatan 40A, Uppsala. Köpte egen lägenhet. 2½ rum och kök. Den delades med vännen Louise ett kort tag och så småningom (1998) flyttade blivande maken in. Det var menat temporärt men blev permanent.

1996-1997 Chelsea Square, 9th Avenue mellan 20st and 21st street, Manhattan, New York, Usa. Gick ett år på prästseminarium i New York. Lägenheten i Uppsala hyrdes ut och jag flyttade först in i ett mörkt rum med fönster mot den vältrafikerade 10th avenue. Badrum med toaletter och duschar fanns några trappor upp på vinden och delades med resten av kvinnorna i huset. Kök fanns inte utan man fick skaffa kyl, micro och kokplatta om man inte ville äta ute när det inte serverades mat i "the refectory". Jag skaffade en kokplatta, nåt annat hade jag inte råd med... Snart fick jag dock flytta in med studiekollegan Llyn i en "trerummare" mot 21st street. Likaledes utan kök/pentry, men hon hade iaf kyl och micro men badrummet var iaf bara tvärs över trapphallen och vi var bara fyra som delade.

2001- Kristinebergs strand 31, Stockholm. Nuvarande bostad, 4 rum och kök. Härlig stor fin, ljus lägenhet. Men små sovrum i bästa 90-tals arkitektur. Nu står valet mellan att rensa ut böcker och annat eller flytta så barnen får plats bättre...

Böner

På fredag är det dags igen. Böner och alla goda tankar uppskattas särskilt då.

För övrigt har vi äntligen kommit oss för att boka dotterns dop nu. Det blir bra. Alldeles bra faktiskt. Fast orkar vi göra riktiga inbjudningar denna gången?

Saker som måste göras nån gång

I fredags fyllde min kära pappa år. Efter mycket planerande och funderande bestämde vi oss för att fira honom på lördagen hemma hos oss (sen både pratade jag i telefon med honom och träffade honom en snabbis under fredagen också men det är en annan femma).

Pappa kom, vi åt lunch, han fick sin anspråkslösa gåva i paketform och sen fick han den riktiga gåvan -att göra något praktiskt. Helt i linje med hans "varför köpa en blomma i inflyttningspresent när man kan gräva ner cementröret som ligger och väntar?". Han fick sätta upp tre tavlor, borra hål och sätta upp lampan över matbordet samt sätta upp sonens rullgardin.

Helt klart en win-win situation...

Ja, mötet med Gud då?

Vad tänker jag själv då i dessa frågor? Ja, en utgångspunkt är att när jag möter en människa, oavsett uttryckt tro, så utgår jag ifrån att Gud redan är där. Det är inte mitt ansvar att "få dit" Gud. Gud är i varje människa. Det är befriande i mötet med människor att inte ha det ansvaret. Allt för många kristna (och andra religiösa) har genom tiderna tagit på sig detta ansvar och begått övergrepp mot andras integritet och på ett oerhört respektlöst sätt objektifierat sin näste.

Uppdraget att döpa och lära och göra till lärjungar går att göra på ett annat sätt -genom att lyssna på sin näste, genom att dela med sig av sin egen tro, genom att LITA på att Gud verkar och är där. Om jag, med mitt förhållningssätt i mitt liv och gentemot andra människor och mig själv, kan vittna om Kristus så tror jag att det händer något. Problemet är just denna tillit. Tyvärr. Jag måste vara beredd att förändras i mötet (därav min följdfråga) med en annan människa, men det kan ju också vara hotfullt. För det kanske lika gärna är min tro som förändras som den andres?

Fortsättning följer kanske efter amning...

Var är Gud?

Man skulle ju kunna tro att sammanträden är tråkiga. Ibland är de förstås det med mycket information, politisk korrekthet och pappersvändande. Men oftare glimmar det till och samtal och möten ger något mer!

Igår kväll samtalade vi utifrån några frågor som Katrin Åmell (direktor för Ekumenisk teologi på SKR samt dominikansyster) ställde. Syftet var att dela erfarenheter och ha nära samtal som möjliggör att lära känna varandra på djupet. Vi satt i mindre grupper och delade -med våra vitt skilda kyrkliga kulturer, erfarenheter och ibland teologier. Nu skickar jag vidare några av "frågorna" till er, delvis modifierade: vad tänker ni?

* Kan man möta Gud i mötet med människor av annan tro?
* Gudsmötet i det oväntade, erfarenheter av det?
* Att vara beredd att förändras i mötet med andra människor/kulturer/traditioner? Möjlighet eller hot för den egna tron?

Sammanträde

Jag och Ester ska till nunnorna i Djursholm. Där ska vi sammanträda. Vi gillar ju det. Fast dator och internet blir jag utan. Så vi får ses igen onsdag eftermiddag/kväll. Så länge kan ni ju njuta av Evas historia om Världens fest och Ärkebiskopen. Den ska jag själv berätta för honom idag!

Dagens fråga

Jag undrar när de ska välja in en ersättare för Lars Forsell...

Meh, VAR har du hört det?

Dottern äter i min famn. Vi sitter i soffan med sonen och kollar på Evas pysselshow. Jag ber maken om ett glas vatten och sonen ropar att han också vill ha. Maken är lydig och kommer med ett blått och ett grönt plastglas i handen. DÅ händer det. Sonen utropar: "Jag ska ha det blåa för jag är kille!"

Tiden stannar upp. Maken och jag är stumma.

Förskola kanske var en dålig idé ändå. Eller det här med andra barn.

Pappan är den som lyckas få tillbaka fattningen först:

"ALLA får faktiskt välja vilka färger man vill."

Just det (dvs alla utom min son som BARA ska få rosa och glitter i resten av sitt liv).

Ridå

Sitter och kollar på SL när bussen går. Det är regnigt och uschligt och man vill inte alls promenera (ja, det beror BARA på regnet och inget annat, jag lovar, idag är det regnet i alla fall). Det går en bra buss 10.42. Perfekt kyrkbuss.

Jag inser att jag nog behöver duscha och klä på mig om jag ska hinna. Jag gör så.

Jag tittar på klockan. Tjugo över. Bra. Vagnen i hallen är överfylld med cykelhjälmar, väskor och annat junk. Jag börjar riva i dem. Tjugo över?! Då behöver jag ju skynda mig om jag ska hinna med bussen. Jag ropar på maken för att hjälpa mig. Sätter på mig skorna, lägger åkpåseoverallen till rätta. Kollar blöjor i skötväskan. Barnet som ligger och sover i godan ro blir förflyttad till vagnen. Mössa på. Jacka på. Redo.

Maken: börjar gudstjänsten klockan tio idag?

Men jag är redo i alla fall. Bara 50 minuter kvar tills vi måste gå...

Uppdatering

Jag tror att det gick bra. Men hjärnan var nog inte fullt så uppkopplad som jag hade hoppats.


Ester fick gå på promenad med Essa. De hade det bra. Första gången hon hade barnvakt minsann. Även om det nu bara var en timma.


Nu ska jag och Ester träffa en god vän, äta gott, prata och softa lite. Det behövs. Gissar att maken kan behöva slippa mitt jiddrande om allt jag sagt och inte sagt och borde sagt. Och jag kan behöva slita mig från datorn en stund.

Förresten. En från utbildningsradion ringde. Hade hittat mig via makens blogg. Det är ju rätt kul. Fast de ville inte intervjua mig utan ha lite namn. Det fick de inte. Bara ett att nysta vidare med. Jag känner mig lite bitter. Nog hade de kunnat komma på något litet att intervjua mig om?

Den som väntar på något gott...

För första gången sedan i början av maj har jag sminkat mig. Kanske skulle jag vara vågad och sätta på mig örhängen också.

Snorpan somnade på badrumsgolvet. Så roligt var det att titta på när jag fönade håret och valde kläder.

Nu ska jag sätta på den andra datorn och skriva ut några papper. Förmodligen surfa liite till och kolla på Star Trek och sen, sen bär det av. Jag är nervös.

Snälla hjärnan koppla upp!

Vägskäl

Jag vet att det jag vill inte alltid är det rätta. Jag vet att det jag tror är fel kan visa sig vara gott och riktigt. Jag vet att det i stunden kan kännas orättvist och faktiskt fysiskt ont att inte kunna gå den väg man tänkt och sett fram emot. Jag vet att det så småningom kan visa sig att den andra vägen var eller kanske snarare blev bättre. För jag tror inte att vi är predestinerade. Men jag tror att Gud idogt jobbar för att det ska bli bra och gott av de val jag och andra gör.

Anyhow. Jag undrar vilken väg som är min att vandra nu.

Visa mig Herre din väg, och gör mig villig att vandra den.

Bilder

som jag snubblade över när jag rensade mejlen...

Kristi himmelsfärd i Bjurliden


Cyklar på egna cykeln!

pri-o-ri-te-ra

Lilla lillasysters favoritord är prioritera. Mitt i de flesta konversationer inflikar hon, när man säger att man inte hann ditt eller datt, “du menar att du inte prioriterade det”. Det är ingen fråga, det är ett konstaterande. Just där och då blir man (jag) rätt irriterad. Jag vet ju precis varför jag inte hunnit med att ringa det där viktiga samtalet eller träffa den där vännen eller plugga för den delen. Då brukar jag tänka, och ganska ofta säga, med vass ton “Jo, men du är ju snart färdig psykolog så du borde veta“.

Problemet är ju bara att hon har rätt.

Jag har minsann tid att sitta vid datorn på dagarna (fördelen är ju att man kan sitta i fem minuter, bli avbruten och sedan ta vid där man var i mejlet eller messet). Jag har tid att kolla på tv och en massa andra saker. TID är väl egentligen inte det som fattas. Möjligen ork. Och så är det bekvämt att låtsas att man är offer för omständigheterna. Ibland är man förstås det. När tåget man sitter på blir försenat till exempel. Men allt som oftast så gör man omedvetna prioriteringar. Av det som förmodligen betyder minst i ens liv. Knasigt.

Ps. Berätta inte för lilla lillasyster att jag sagt att hon har rätt. Jag kommer förneka allt...

Dedicated to Maria

Det finns dom som anklagar en för att inte blogga pga av man är för mycket på ansiktsboken. Och ja, jag erkänner, jag är där mycket. Jag tycker det är fantastiskt roligt att få kontakt med gamla vänner och klasskompisar (förutom de "gamla vanliga" som man får göra roliga saker med, kasta får på, spela alfapet med, vampyrattackera osv).

Jag är inte en sån som längtat efter klassåterträffar. Det väcker många känslor, mest av osäkerhet och lätt ångest. Jag flyttade runt en del. Grundskolan bestod av 5 olika skolor. Ni hör ju själva. Och även om jag hade vänner så var det mycket ensamhets- och utanförkänslor också. Det är kanske inte konstigt att det bara finns en enda människa från den tiden kvar i mitt liv. Vi gick i samma klass(er) i fyra år och var bästisar.

Gymnasiet gick jag med dem ett år yngre. Jag for iväg till USA som utbytesstudent efter nian. Dessutom var jag superaktiv i Svenska kyrkans unga och var ofta borta på olika möten istället för att festa och fika med klasskamrater. Eller så höll jag på med teaterföreningen eller nån annan klubb. I slutändan resulterade det i svaga band mot skolkamrater.

Men ändå. Mycket vatten har flutit under broarna. Livet går vidare. Man växer och utvecklas. Och jag njuter (faktiskt) av att återuppta kontakter. Vad blev det av hon som jag inte stod ut med men som ändå har del i att jag är präst idag? Vad hände med han som alltid var lite egen? Vad jobbar de med? Hur ser deras liv ut? Inte på ett elakt sätt utan faktiskt nyfiket.

Och jag tänker att det dessutom kan göra något bra med mig, med mina minnen och mina känslor. Det skadar inte.

Det du, Maria. Ansiktsboken kan generera bloggar också. För i övrigt så är det bara en sak som snurrar i mitt huvud och det kan jag inte blogga om. Inför och kl 11 på fredag önskas många böner. Amen.

Gräsänka

Igår morse åkte maken till konferensanläggning två mil bort för att utbildas, inspireras och umgås med sitt jobb. Normalt skulle kanske något sådant börja vid halvtiosnåret, men nej, huvudkontoret/moderföretaget finns ju i Malmö och de tog nattåget upp. Således gick buss från centralen 07.15. Galet. Maken tog sig via SL ut till stället en halvtimma senare, men ändå.

Jag blev lämnad ensam kvar med en sovandes dotter som inte ville äta i förebyggande syfte och en 3 ½åring som inte ville 1. klä på sig, 2. Gå till dagis, 3.Borsta tänderna. Förrän jag fått dottern till bröstet. Förstås.

Vi hann med bussen, dagislämnet gick bra och jag sov en stund (dottern ville ju vara vaken på natten så jag var rätt mör) och gick och fikade med en barndomsvän.

Hämtade en TRÖTT son på dagis och ångrade att jag lovat åka en rejäl tur på söder för att hämta och lämna saker till sjukhusinlagd. Det gick bra. särskilt som Sonen fick en korv från kiosken i Örnis bilar (vid Mariatorget).

Dottern och jag nattade sonen (det gick över förväntan, Gud är god!) och sedan fastande jag på nätet lite för länge. Och det straffar sig.

Sonen väckte mig strax efter 6 och ville ha frukost vilket han fick. Jag gick och la mig igen. Han ville ha mer mjölk. Jag muttrade att jag inte lämnat mjölken framme så han kunde ta själv. Men jag är en god mor och gick förstås upp och åtgärdade och la mig igen. Då ville dottern äta. Och så kom sonen med sina kalla fötter och skulle "mysa". Jag skulle mer kalla det "busa". När han så går till pottan för att bajsa ger jag upp och drar på mig mjukisbrallorna.

Det är lördag. Klockan är sju. Gomorron världen.