Det finns dom som anklagar en för att inte blogga pga av man är för mycket på ansiktsboken. Och ja, jag erkänner, jag är där mycket. Jag tycker det är fantastiskt roligt att få kontakt med gamla vänner och klasskompisar (förutom de "gamla vanliga" som man får göra roliga saker med, kasta får på, spela alfapet med, vampyrattackera osv).
Jag är inte en sån som längtat efter klassåterträffar. Det väcker många känslor, mest av osäkerhet och lätt ångest. Jag flyttade runt en del. Grundskolan bestod av 5 olika skolor. Ni hör ju själva. Och även om jag hade vänner så var det mycket ensamhets- och utanförkänslor också. Det är kanske inte konstigt att det bara finns en enda människa från den tiden kvar i mitt liv. Vi gick i samma klass(er) i fyra år och var bästisar.
Gymnasiet gick jag med dem ett år yngre. Jag for iväg till USA som utbytesstudent efter nian. Dessutom var jag superaktiv i Svenska kyrkans unga och var ofta borta på olika möten istället för att festa och fika med klasskamrater. Eller så höll jag på med teaterföreningen eller nån annan klubb. I slutändan resulterade det i svaga band mot skolkamrater.
Men ändå. Mycket vatten har flutit under broarna. Livet går vidare. Man växer och utvecklas. Och jag njuter (faktiskt) av att återuppta kontakter. Vad blev det av hon som jag inte stod ut med men som ändå har del i att jag är präst idag? Vad hände med han som alltid var lite egen? Vad jobbar de med? Hur ser deras liv ut? Inte på ett elakt sätt utan faktiskt nyfiket.
Och jag tänker att det dessutom kan göra något bra med mig, med mina minnen och mina känslor. Det skadar inte.
Det du, Maria. Ansiktsboken kan generera bloggar också. För i övrigt så är det bara en sak som snurrar i mitt huvud och det kan jag inte blogga om. Inför och kl 11 på fredag önskas många böner. Amen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag böjer mig för visdomen. Ja, det är klart att jag förstår lockelsen, det är nog därför jag är motvalls...
Känner igen din beskrivning av grundskolan. Inte för att jag flyttade mycket eller var med i många olika sammanhang, men hua vilken ensamhet som kan finnas där ändå. Och naturligtvis, vilken fascinerande insikt när man inser hur mycket det har format en.
Nåja, ansiktsboken kanske bara är ännu ett sätt vi kan hålla den ensamheten borta från våra liv idag, eller hur? Och de goda vänner som vunnits som vuxen ska det mycket till för att släppa *ler*
Jag gjorde som du, flyttade en del. En klass i lågstadiet, en annan 4-8, en tredje i nian och sedan gymnasiet. Då blir banden svaga. Jag har varit på EN klassåterträff, och det var med min AF-klass, alltså den klass jag gick i 4-8. Det var en trevlig fest och jag skulle gärna ha mer kontakt med dem, men...
...men mitt dilemma när jag tittar tillbaks i tid är att jag faktiskt inte minns.
Vad är det för vits att sitta med fäjsbock framförsig när man inte kan komma ihåg namnet på EN ENDA av sina högskolekompisar?! (Nej, jag har inte kontakt med någon alls)
Det blir värre och värre längre bort i tiden, här och där finns något förnamn men...
Ja...
...och det kommer gå fint på fredag, det känner jag på mig!
Skicka en kommentar