pri-o-ri-te-ra

Lilla lillasysters favoritord är prioritera. Mitt i de flesta konversationer inflikar hon, när man säger att man inte hann ditt eller datt, “du menar att du inte prioriterade det”. Det är ingen fråga, det är ett konstaterande. Just där och då blir man (jag) rätt irriterad. Jag vet ju precis varför jag inte hunnit med att ringa det där viktiga samtalet eller träffa den där vännen eller plugga för den delen. Då brukar jag tänka, och ganska ofta säga, med vass ton “Jo, men du är ju snart färdig psykolog så du borde veta“.

Problemet är ju bara att hon har rätt.

Jag har minsann tid att sitta vid datorn på dagarna (fördelen är ju att man kan sitta i fem minuter, bli avbruten och sedan ta vid där man var i mejlet eller messet). Jag har tid att kolla på tv och en massa andra saker. TID är väl egentligen inte det som fattas. Möjligen ork. Och så är det bekvämt att låtsas att man är offer för omständigheterna. Ibland är man förstås det. När tåget man sitter på blir försenat till exempel. Men allt som oftast så gör man omedvetna prioriteringar. Av det som förmodligen betyder minst i ens liv. Knasigt.

Ps. Berätta inte för lilla lillasyster att jag sagt att hon har rätt. Jag kommer förneka allt...