Dottern äter i min famn. Vi sitter i soffan med sonen och kollar på Evas pysselshow. Jag ber maken om ett glas vatten och sonen ropar att han också vill ha. Maken är lydig och kommer med ett blått och ett grönt plastglas i handen. DÅ händer det. Sonen utropar: "Jag ska ha det blåa för jag är kille!"
Tiden stannar upp. Maken och jag är stumma.
Förskola kanske var en dålig idé ändå. Eller det här med andra barn.
Pappan är den som lyckas få tillbaka fattningen först:
"ALLA får faktiskt välja vilka färger man vill."
Just det (dvs alla utom min son som BARA ska få rosa och glitter i resten av sitt liv).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vi kan allt bistå med sådant, eftersom min dotter nog behöver lite cammofärgat och mörkblått i sitt liv...
Liksom hallå, all vår medvetenhet. Vad hände med barnen?
De träffade andra barn och andra föräldrar, för vårt fel är det då rakt inte ;o)
Ner med samhället! REVOLUTION!!
Skicka en kommentar