Varför varför varför är hissen alltid trasig när man har bråttom till bussen?
Man står där och väntar, inser att det är lönlöst. In med vagnen i lägenheten, snabbt ena barnet på magen, andra slängs iväg ner för trappan (varför går barn så sakta och förskitigt när det är bråttom men aldrig annars?). Svettig som få kommer vi ner och ut på gården. Tur att nån annan (maken?) felanmält så man inte behöver ha det på sitt samvete.
Ute på gården konstaterar Sonen att han inte orkar. Tough luck, säger jag. Upp för trapporna utomhus (motsvarande fjärde våningen på husen som står bredvid, tänk om man haft en bro istället?), sonen får springa hela vägen. Han är tapper. Den minut vi får vänta på bussen lutar han sig mot busskuren (för naturligtvis finns ingen bänk just vid vår hållplats).
Men lycka tycker nog sonen i slutändan. Han får både sitta längst bak i bussen OCH gå in genom porten på dagis istället för via grinden. Och det betyder att han ÄNTLIGEN får visa sin mamma alla fossiler.
Själv har jag ett rejält träningspass hem igen. Jag ska ju upp för de där förbenade trapporna igen. Hoppas verkligen att de hunnit laga hissen tills det är dags för dagishämt.
uppdatering: nej, ingen hiss är lagad. än. står en lapp att det ska ske idag, men det är ju många timmar kvar av dagen. eller nåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja det är helt otroligt så mkt man orkar när man är småbarnsförälder. När jag läser det du skrivit tänker jag, "pust, hur orkar hon?". Men jag har ju själv varit i liknande situationer och då flöt det bara på. Hoppas hissen är lagad i e m!
Så sant, man vänjer sig gradvis och på nåt sätt klarar man massor; lite sömn, barn som har olika behov och vill åt olika håll samtidigt och så allt det andra man ska jonglera :-)
Huvva! Jag hade vänt, bakat muffins med pojken hemma istället...
*blir svett blott av tanken på barnvagn ner och upp för fem trappor*
barnvagnen fick stanna hemma. tackar Gud för babybjörnen...
Skicka en kommentar