Vad tänker jag själv då i dessa frågor? Ja, en utgångspunkt är att när jag möter en människa, oavsett uttryckt tro, så utgår jag ifrån att Gud redan är där. Det är inte mitt ansvar att "få dit" Gud. Gud är i varje människa. Det är befriande i mötet med människor att inte ha det ansvaret. Allt för många kristna (och andra religiösa) har genom tiderna tagit på sig detta ansvar och begått övergrepp mot andras integritet och på ett oerhört respektlöst sätt objektifierat sin näste.
Uppdraget att döpa och lära och göra till lärjungar går att göra på ett annat sätt -genom att lyssna på sin näste, genom att dela med sig av sin egen tro, genom att LITA på att Gud verkar och är där. Om jag, med mitt förhållningssätt i mitt liv och gentemot andra människor och mig själv, kan vittna om Kristus så tror jag att det händer något. Problemet är just denna tillit. Tyvärr. Jag måste vara beredd att förändras i mötet (därav min följdfråga) med en annan människa, men det kan ju också vara hotfullt. För det kanske lika gärna är min tro som förändras som den andres?
Fortsättning följer kanske efter amning...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
ja, detta är svårt att erkänna, det kanske är jag som förändras.....
Ofta tänker man inför samtal: Hoppas jag får min vilja igenom, hoppas jag lär den andre något...
....men tänk om det också är tvärtom
z, mm. Jag mediterar ofta över det.
lite som jag brukar säga till J när han säger att han inte tror... "men gud tror på dig, så det spelar inte så stor roll vad du tror"
Det viktigaste tror jag är att man försöker göra så gott man kan.
drottningen, verkligen :-) och så gott man kan ska och kan man göra oavsett!
Jo, det är ju att vara beredd att förändras i mötet som är den feta buten här. Hugaligen. Typ skillnaden mellan att gräla och att samtala.
enar. jepp.
Jag har börjat märka att människor börjar öppna sig mer och mer. Jag är ingen sån som "prackar på" andra min tro. Pratar sällan om den i sammanhang där tron på Gud inte är bekräftat, inte finns överhuvudtaget. Men, det händer att fler och fler frågar om min tro. Inte för att skapa en affektdialog utan för att de är nyfikna, intresserade. Dessa samtal öppnar upp för fina samtal.
Eva, mmm. Och jag tror att det är när man inte prackar på som folk VILL samtala och dela med sig av både sina funderingar/frågor och sina svar -vilka de månde vara. Med dem som "prackar på" så vill man ju mest diskutera -och i det finns sällan öppningar för att gå på djupet och kunna förändras själv...
Ja det är skillnad på samtal och samtal.
Och skillnad på pracka och pracka. För det klart(?) att jag egentligen tror att det jag tror är det alla borde tro. Gå ut och gör alla människor till mina lärljungar, liksom.
Märker också en större öppenhet, kanske framförallt på internet (En bunt partikamrater outade sig just som kristna på facebook, t ex).
Men det är ju bara de samtal som andra inleder, just sådär nyfiket som Eva skriver, som faktiskt funkar överhuvudtaget. Därför pratar jag ofta om min gudstro i sammanhang där han sällan låter höra så mycket av sig. Oprackat är bäst.
enar, har inte tänkt på det, men det ligger faktiskt mycket i det där att det gör skillnad vem som inleder samtalet!
Och därmed blir det ju också just skillnad på samtal och samtal (Eva!)
Där jag jobbar är just vänsterpartisterna väldigt engagerade på många sätt i kyrkan/församlingen. Inte vad många förväntar sig, men me like!
Skicka en kommentar