Torsdag

Dottern har feber och sover (och snorar och snarkar och hostar och sover...).

Det betyder att jag idag (förutom ett samtal på morgonen) har hunnit skriva och skicka in budgetförslag på "mina" poster till kassören på föräldrakooperativet, skrivit ner nulägesbeskrivning inför sonens utvecklingssamtal, bokat bvc-tid till dotter, bokat samtal med chef inför the return of the mammaledig, gått igenom alla mina kooperativ-ansvarspärmar (rensat och slängt och omdisponerat), läst både DN och Kyrkans tidning, ätit lunch ifred, kollat på tv och surfat. Jag känner mig effektiv och on the roll. Synd bara att dottern inte mår bra. Det gör ont i mammahjärtat.

Nu lägrar sig mörkret och sonen ska hämtas. Hoppas jag lyckas med två viktiga telefonsamtal ikväll så är jag helt i fas med livet.

Vem använder telefonkatalog nuförtiden???

Jag använder telefonkatalog på landet. I brist på internet. Men hemma, nej, aldrig. Den har brukats tas upp i lägenheten (man vet ju aldrig det kan ju bli internetfel eller världsbrand exakt när jag MÅSTE ha tag på ett nummer och inte heller kan ringa 118 118) men slängs oftast ouppackad. Onödigt? Jajamensan.

Men så fick jag ett mejl. Om miljö och telefonkatalger. I år delas tydligen 5,5 miljoner telefonkataloger ut. Helt onödiga mängder papper och onödiga transporter. MEN man kan göra nåt åt det, man kan avbeställa telefonkatalogen! 2007 var det tydligen 3500 personer som avbeställde sina. Fjantigt lite. Vi är fler som aldrig använder dem!

Jag vågade. Våga du också! Och sprid gärna budskapet.

uppdatering: tydligen kan man bara avbeställa om man bor i villa eller radhus. Men ändå, då kan man mejla till dom ( info@eniro.se ) och skriva att de inte behöver trycka upp ett ex åt en ändå. Onödiga transporter och papper som sagt...

http://www.enirosverige.se/se/Sverige/Kontakt/Katalogavbestall/

Perspektivbyte

Jag läser Lite till, som alltid hamnar i fel kö och frågar sig varför daglediga alltid måste handla när dagarbetandes har kort tid att göra ärenden på. Jag började kommentera. Men hey, om en kommentar blir så här lång så förtjänar den en egen bloggpost!

Jag har nämligen upptäckt detta med perspektivbyte... jag har också klagat på detta när jag jobbat och ska handla på lunchen. Men inte nu. Nu klagar jag på alla som klagar.

Som mammaledig blänger folk om jag handlar när som helst mellan 11 och 15 (för det är nån slags officiell flexlunchtid) och sedan igen efter kl 17 (för då kan folk börja flexa hem tidigt och göra ärenden på vägen hem).

Om jag tar tunnelbanan innan 10 och efter kl 16 blänger folk också. Vagn och barn tar ju så stor plats (inte för att man är intresserad av att vagnen ska stå på bästa sätt mot en dörr och därför flyttar sig lite, nej, det är bättre att låta mig stå mitt i så att jag står riktigt ivägen).

Det betyder att jag gärna får handla, men mellan 10 och 11 på fm. Men jag får promenera dit. I alla fall om jag vill undvika blickar. Om detta inte är en bra tid för mig eller barnet, tough luck. Håll dig hemma, för man får absolut inte amma på offentliga platser...

Shoppingtips*

Av en händelse snubblade jag på en, för mig, ny (web)butik. Under den stund när jag tittade runt och gjorde min egen beställning funderade jag på om jag skulle dela med mig av den nu eller vänta tills efter jul (annars kan ju vissa gissa vad de får i julklapp). Men jag kan inte. Fler vill kanske shoppa julklappar och vem är jag att hålla på de här då?

Här är ett smakprov på ett t-shirttryck som jag gillar:

*Och precis när jag nu skrivit färdigt inlägget inser jag att det är Buy Nothing Day idag... jag skulle kunna skriva ett eget inlägg om detta, om att det väl är vår konsumtion i stort som vi behöver tänka på inte bara det vi ska låta bli att köpa idag och ändå finns det ju poänger med symboliska handlingar. Well. Jag nöjer mig med att tänka att det inte räknas som köp förrän man betalar och det görs med faktura vid leverans...

Det blir inte alltid som man tänkt sig

I måndags och tisdags var jag länge anmäld på ett seminarium om vigselsamtalet. Var på ett om dopsamtalet för ett år sen och det var fantastiskt bra. Vi var ett gäng präster som delade med oss av erfarenheter och diskuterade hur vi gör/inte gör och tänker/inte tänker. Det hela leddes av Birgitta Söderberg som är präst och Magnus Lidbeck som är (pensionerad?) präst och psykoterapeut och de kom med många bra frågor och vinklingar. Att be föräldrarna berätta vad de önskar för sina barn och för sig själva som föräldrar och sedan ta deras ord som förbön var ett sånt guldkorn därifrån. Nåja, vi bad om ett likadant seminarium om vigselsamtalet och det var planerat i våras. Då blev det inställt. Denna gång insåg jag att jag inte skulle orka med Ester. Jag hade känns mig splittrad med henne och hennes behov i ett dygn när jag förmodligen mest vill dyka in i frågeställningarna själv. Istället satsade jag på kontraktskonvent idag förmiddag. Om Luther och luthersk teologi. Spännande! ”Finns det en luthersk identitet” var frågeställningen. Men nej, sonen är fortfarande sjuk och jag är således hemma. Blä. Jag behöver teologisk stimulans! Jag längtar efter det. Att få inspireras, tänka till och beröras. Men det blir inte alltid som man tänker sig.

Hakuna Matata

Ännu en lördag har kommit och (nästan) gått. Vi har tagit det lugnt. Sonen har diggat piano, maken har plockat och jag har skrotat. Efter lunch åkte vi och storhandlade. Kom hem igen. Myste med barnen, åt middag. Testade rostade kastanjer (som jag trots ett år i New York aldrig smakat), det var så där. Dottern har börjat få smakportioner med mat och äter mycket tycker både jag och maken. Hon är intresserad och vill vara med och sväljer det mesta man i matväg stoppar i hennes mun, det andra suger hon på. Sonen var och är inte så intresserad av att äta. Däremot av tillagandet.

Nu sover förmodligen proppmätt dotter, son tittar på barntv och maken plinkar piano. Jag ska nog paxa nattning av son ikväll för att få en garanterad liten tupplur innan resten av kvällen. VI har köpt chokladcrisp. Det finns säkert nåt program på tv man kan titta på medan man trycker i sig av sådant!

Vill du ha nåt?

Jag kan inte motstå! En helt ny sorts utmaning som tydligen florerar och som jag hittar hos Kaffemoster.

De tre första som kommenterar och vill vara med i utmaningen ska få något av mig (det betyder att man själv skriver på sin blogg och ger bort nåt). Jag säger inte att det är stort och fint, och jag säger inte att det kommer omedelbart. Men någon gång under de närmaste 365 dagarna så kommer det något.

Kanske skulle man också utlova nåt till den tionde personen för att se om fler läsare vågar bekänna färg???

Dop

Idag plockade jag på mig prästskjortan och förrättade dop. Med den glädjen! Det var (om jag får säga det själv) en härlig stund fylld av barn, skratt och gråt och mycket kärlek. Gud var helt klart där.

Modeval

Igår berättade sonen att det var dags att börja fundera på vad man ville klä ut sig till. Så småningom förstod jag att det handlade om kläder till Luciafirandet. Det är svårt med så många val. Man kan vara tärna, lucia, tomte, stjärngosse eller tomte sa sonen.

Idag blev jag inbjuden till en facebookgrupp med namnet "rädda stjärngossarna". Självklart blev jag medlem. Sonen har varit stjärngosse båda sina dagisluciatåg. Den enda. Med en STOR luciaklänning ovanpå overaller och struten käckt på svaj ovanpå mössa (eftersom de tågar utomhus om inte det var uppenbart). Och så stjärna i ena handen och ljus i det andra.

Så började sonen och jag prata om detta igen och vi bestämde att vi skulle ta och prova de kläder vi har -till alla roller utom lucia eftersom krona fattas och tomte eftersom han rätt ofta har tomtekläderna som pjamas. Här kommer lite modebilder... om en månad kommer den rafflande upplösningen -vad sonen valde!

eh, ja just. kanske skulle vänt bilderna... men dte tänker jag inte göra för jag har kämpat nog ikväll för att ladda upp de här på blogger. Spara bilderna själva och vänd på dem (eller vänd på skärmen) om det är viktigt ;-)

Kräldjur

Ett tag innan dopet började dottern allt som oftast se ut som en ostbåge. Hon kämpade hårt och lyckades vända sig på magen allt oftare och med mindre möda. Väl där så slickade hon golvet/mattan/sängen och var ganska frustrerad. Den senaste veckan har dottern fortsatt sina gigantiska utvecklingssteg (åtminstone för en stolt och blödig mamma som jag). Huvudet orkar vara upprätt länge länge och hon sträcker sig inte bara efter grejjer. Hon rör sig också, med stor beslutsamhet om än något okoordinerat med händerna. Det är så häftigt att se!

Nu är det dags att barnsäkra lägenheten, plocka bort smålegot och annat som har kunnat spridas över golven och väja sig vid utdragna böcker i bokhyllan.

Jag undrar förresten om hon aldrig tänker vända sig åt höger...

4 barn

Jag har alltid haft mycket respekt för min mamma som uppfostrat 4 barn. Jag har aldrig riktigt förstått hur logistiken funkat när hon tog oss barn över till Finland själv (vilket hände flera gånger om året då hennes familj bor där och pappa ofta jobbade när vi barn hade lov -tills de skilde sig och hon åkte själv av den anledningen). Alla som åkt Finlandsbåt vet hur kaotiskt det kan vara vid ombordstigning. Lägg till trånga bildäck, 4 barn i varierande ålder, trappor och ofta lång gång till hytten och en hel del övernattningspackning...

Idag har jag och maken testat att ha 4 barn, 4 mån, 10 mån, 2½ år och strax 4 år gamla. De egna förstås och så de två kusinerna. Det var spännande, jobbigt, utmanande och fantastiskt roligt! Barnen lekte, kivades, åt mat, pratade, var för sig själva och busade. Vi var en sväng till biblioteket också. Det var småttingarnas chans till sömn och det lyckades iaf en liten stund. En hel del svartsjuka blev det också emellanåt -åt alla håll. Och när pjamasarna var på och tänderna borstade efter Bolibompa satt vi mest ihopkrupna och mös i soffan i väntan på att mormorn skulle komma för att köra hem kusinerna.

Mormorn= den omnämnda mamman förstås. Som numera helt verkar ha glömt bort sin tidigare förmåga att jonglera flera barn med olika behov och viljor (utanför arbetstid i alla fall). Eller så är det bara att hon, med mormorns rätt, inte orkar lära sig/mecka med hur bilbarnstolarna sätts fast. Jag installerade snabbt både stolar och barn medan maken nattade sonen. Och med lite tystnad och mat somnade dottern också. Tystnaden är ljuvlig. Och så enkelt det är med bara två!

Krönikan

Här finns den att ladda ner. Nr 5/2007, finns på sidan 11.