O helga natt

Julnatten tillbringar jag i ett stall med herdar och djur. Inte så illa ska jag säga.
Snusar bäbis och förundras över änglasången.

Det är en häftig berättelse vi får ta del av, och om vi vill, vara del av.

Hur Gud inte visar sig i det grandiosa. Gud visar sig genom hur liten han kan bli, hur nära.


En välsignad jul önskar jag er!

Dan före dan...

Det finns mycket att vara tacksam för. Det är det sannerligen.

Idag tänker jag på alla dem som får leta efter tacksamheterna på riktigt.
Alla dem som lever i trasiga relaioner.
Alla dem som har någon omkring sig som dricker för mycket.
Alla dem som bara känner stress och press.
Alla dem som hungrar.
Alla dem som är rädda.
Alla dem som sörjer.
Alla dem som fryser.
Alla dem som är ensamma.

Och jag hoppas att jag aldrig slutar tänka på dem och mer än så: agera.
För en bättre, mer solidarisk, värld.
För en mänskligare värld.

Pricken och jag

Imorgon fyller Pricken 7 år. Det är inte klokt. Han läser och är världsbäst på matte och ska aldrig pussas. Han resonerar med trilskande lillasyster och tröstar när hon är ledsen. Han kommer in och viskar hemlisar och bryter nästan ihop när han inte får som han vill. Men bara ibland. Lika ofta förstår han precis och dikterar själv villkoren för att det ska bli som han vill -så småningom. Han är tuff och vill aldrig kolla på barnfilm, men är den som sitter kvar vid tvn när lillasyster för länge sen gått från sin valda pippi- eller prinsessfilm. Han hoppar som ett popcorn när det är spännande i Barda och vill säger till på skarpen att jag inte får kalla honom Pricken samtidigt som han kurar in ordentligt i famnen och myser. Emellanåt berättar han hur saker och ting fungerar, sånt han forskat på, läst om eller hört på Hjärnkontoret. Och han vill inte gå till kyrkan. Fast kompisklubben (i kyrkan) är det bästa som finns. Fast han kan inte berätta om något de gör. Det är alldeles hemligt. Och så älskar han korsord.

Pricken och jag är hemma idag. Han smittar inte mer, men är sårskorpig. Vi tog oss till Liljeholmen för lite julklappsinköp. Han tyckte att vi tittade för lite på Bakugan och Legot i leksaksaffären. Jag hittade det mesta jag skulle ha. Resten tycker sonen att jag kan hitta imorgon efter jobbet. Det är tydligen inte så viktigt med pappas present. I alla fall inte viktigare än spel på X-boxen. Och jag är inte bekvämare än att jag håller med. Men strax ska vi åka och hämta lilla e och ta hem allt från barnens skåp och hyllor i skolan. Storkassen får följa med. Det är hjälmar och extrakläder och allt möjligt som ska rymmas. Har man tur, nån fin teckning eller annan skapelse också!

Lärdomar och vattkoppor

Den 9 december bröt vattkoppor ut på dottern. Den 13e hittade vi första koppan på sonen.

December brukar vara en intensiv jobbmånad.

Vi har pusslat med tider, bokat om möten, jobbat på kvällar, hittat barnvakt med egen vattkoppig son, sprungit till försenade bussar, börjat handla mat på internet -och julklappar, gått på varandras nerver hemma, myst, kliat, lekt, läst, brottats och lite till.

Det är inte helt dumt faktiskt att få lite perspektiv på vad som är viktigt och inte fullt så viktigt. Både jobbmässigt och privat.

Man kanske kan säga att vattkopporna faktiskt kom rätt lägligt.

Dagens tänk

There is no king who has not had a slave among his ancestors,

and no slave who has not had a king among his.

Helen Keller

Karin och Ann

Återigen ett litet ps om något annat. Läs! En mailkonversation om normalitet men kanske mest om livet i allmänhet.

Maria och Etty

Jag fortsätter fundera på Maria. Och de där dikena man kan hamna i. Och jag funderar på om en ung tonårig flicka har egna val. Också under svåra omständigheter. Som i ett extremt patriarkalt samhälle. Som i ockuperat land.

Jag vet att man som väldigt ung kan ha mer livserfarenhet än än riktigt gammal mäsnniska som levt relativt skyddat. Jag känner flera kvinnor som varit med om horribla saker. Som genomlevt krig. Som genomlevt förnedring och övergrepp. Som genomlevt föräldrar som slagits, som supit, som inte haft förmåga att visa kärlek. Som genomlevt stora förluster. Ofta i ung ålder.

Jag vet också att människan har ett psyke som hjälper oss att hantera det vi möter. Att ord som "vad stark du är" sällan är en lämplig kommentar. Man väljer inte att ha alkoholiserade föräldrar eller att förlora ett barn. Men man lever igenom det. På något sätt. På olika sätt.

En del människor upplever aldrig att de har val. Inte ens när möjlighet på möjlighet erbjuds dem. En del männsikor upplever alltid att de har möjligheter. Även i de mest begränsade situationer. Jag tänker till exemplel på Etty Hillesum: "ju mer hopplösa de yttre omständigheterna blir, ju rikare och rymligare blir hennes inre värld. Den rymmer glädje och sorg, en djup insikt i och acceptans av lidandets roll, en hängiven kärleksfullhet mot medmänniskorna, ett socialt engagemang kombinerat med andlig kontemplation, ett gudsförhållande som innebär en insikt om allts ömsesidiga beroende och samhörighet" beskriver Anita Goldman henne i en gammal DN-artikel.

Kanske var Maria av den sorten. Ett maskrosbarn. Ett barn som vågade allt. Som tog emot och såg möjligheter, också i det svåra.

Maria och #prata om det

Jag har en mycket dubbel relation til Maria.

Jag kan se allt det vackra i att hon är en enkel flicka. En tonåring. En helt oväntad person att få bära Gud själv.

Jag kan läsa och tolka och se det fantastiska i att kunna få säga ja till Gud på det vis hon gjorde.

Jag har läst fantastiska Maria-predikningar som uppmuntrat våra bäranden av Gud i denna värld. Hur vi också har uppdrag som kristna att föda Kristus in i denna världen. Hur ovärdiga vi än menar oss vara. Hur krångliga våra familjeförhållanden än är. Hur skitigt det än i och runt våra liv.

Men så läser jag Johanna och #prataomdet och, liksom Miriam , kopplar jag det till Maria. Och jag funderar på den där meningen "...må det ske med mig som du har sagt" och blir nästan illamående. Är det verkligen en lovsång? Eller är det en flicka som, liksom Johanna, har ett val i teorin men inte riktigt i praktiken.

Tanken svindlar och är väl i det närmsta förbjuden. Vi som så gärna (med rätta) påpekar att många missbrukar Guds namn och gör saker i Guds namn -men att det aldrig är Gud själv.

Funderar vidare på det där med förövare och offer. Att det i så många fall är så svårt. Precis som Johanna skriver om. Om man inte säger nej, hur ska den andre veta? Vi kan inte kräva tankeläsning. Samtidigt kan och ska vi inte skuldbelägga den som inte upplever att ett nej inte är ett alternativ -av så många olika skäl. Och så tänker jag att just det, att många upplever att det inte är ett alternativ att säga nej, är del av ett större systemfel.

Ett som kanske handlar om individualismens starka ställning idag -på bekostnad av den andre.
Ett som kanske handlar om hur vi själva inte kan respektera ett "nej" i alla möjliga sammanhang, alltifrån i leken med barnen (det är ju roligt att kittlas?!) till en tjänst vi ber någon i vår omgivning om och förväntar oss få (I scratch your back and you'll scratch mine!).

Jag vill tro att Maria hade ett riktigt val. Att hon, trots ovisshet och rädsla eller kanske med trosviss naivitet, säger ja rakt ur hjärtat. Men jag är rädd för att hela tiden halka i ett romantiserande dike kring henne. Och jag undrar vad det har för teologisk relevans om det är ett rosarött skimmer kring att säga ja till att bära Gud, till att föda Kristus in i denna världen.

Kanske var Maria en enkel flicka som blev drabbad av ett övergrepp. Tänk om Gud då valde att "välsigna" henne genom att ge henne just detta uppdrag. Att Gud verkar för att göra något ont till något gott. Vad får det för konsekvenser då? Att Gud i den mest utsatte finner tro nog att låta bära Ordet? Inte i den mest rena eller hela eller fromma. Det var aldrig någon Idoluttagning där den mest värdige skulle utses. Det bara blev hon. Och det kan bli du, eller jag, som kan få göra det samma. I vår tid. På andra sätt.

För att Gud vill göra ont till gott. För att Gud vill gott. Det är grunden.

away in a manger

Funderar på julaftonens predikan. Om att vara hitoditputtad av överhögheten. Om att leva på flykt. Om hur smutsigt det är i stall. Om hur ovanligt vanliga människor som fick träffa det där nyfödda barnet. Och vad det nu kan betyda för oss.

Vad tänker du?

Julkrubbor och dop

Läser om när oväntade saker dyker upp i krubban. Och tänker att det borde dyka upp oftare. Jag har också läst Debbie Blue. Och vet dessutom hur bekvämt det är med det väntade, och att gå på i samma gamla vanliga förkunnelsetofflor.

Men när det oväntade dyker upp utmanas man. Det kan bli pannkaka men det kan också bli riktigt bra.

Jag hade ett dop för ett tag sen (i somras? I våras? Minns faktiskt inte), där dopbarnets storebror väldigt gärna ville ha med sin leksaksdinosaurie. Detta tyckte inte föräldrarna eller om det mor-/farföräldrarna var lämpligt. Vid ett obevakat ögonblick hukade jag mig ner till pojken och frågade om vi skulle gömma dinosaurien i dopfunten (det står en silverskål inuti stenfunten). Under hela dopet var han en exemplarisk storebror som andaktsfullt stod bredvid dopfunten medan lillasyskonet döptes, psalmer sjöngs, böner bads och bibelord lästes. Alla var mycket imponerade.

Efteråt tog han triumferande fram dinosaurien. Jo. Om vi säger at Gud älskar alla, då får vi inte utesluta dinosaurierna heller. Gud vet hur många fler vi utesluter för att vi inte tycker det är passande. Det stora doptalet höll inte jag den dagen, den höll storebror. Och hans dinosaurie.

Jultomten

Har funderat högt på scoutavslutning om jultomten och hur han består av /härbärgerar två olika "personer" i sig -den kristna biskopen Nikolaus och den nordiska hustomten. Inte för att jag förordar synkretism (tvärtom), men ibland kan våra populärkulturella uttryck funka rätt bra för att peka på att vi kan dela på den här jorden. Att vi i ett och samma kan samsas, oavsett tro -och med var och ens tro.

Och det kan ju behövas påminnas om just nu. När många vill bygga murar av sina rädslor och slippa de där som tänker annorlunda.

Synden och korsstygnen

"Jag vet inte om alla damerna i evangeliska kvinnohjälpen i Rothenburg an der Fulda brann för uppgiften, men de måste ha varit så intensivt sysselsatta med att räkna korsstygn att de inte orkade lyfta blicken" skriver Ulrika Knutsson i Kyrkans Tidning för någon vecka sen apropå en korsstygnstavla som räddats till eftervärlden, en som på samma gång hyllar Jesus och Hitler.

Den där tavlan har följt mig i tanken. Hur ofta är det inte vi glömmer att lyfta blicken? Hur ofta sitter vi inte med våra egna korsstygnstavlor och broderar för glatta livet. Gläds åt när det blir en fin rundning, svettas och våndas när tråden tovas och biter ifrån när vi sticker oss på nålen. Men vi glömmer att lyfta blicken och fundera på helheten. Vad ger min gärning för frukt? Vad vill jag avbilda och ge vidare?

Och varför är det så mycket lättare att se bristerna i den andres korsstygnstavla än i den egna?

En predikan att läsa

En mycket bra predikan om terror och rädsla och Jesus och just Dig. Läs den, vänner!

Luciatrigger

Tänker på alla som dör för sin övertygelses skull.

Tänker att det är många som gärna vill bli martyrer.

Och många som aldrig vill bli det.

Tänker att det är skillnad på martyrer och martyrer.

Tänker att någon som offrar andra aldrig kan vara en martyr i min bok.

Vad tänker du?

En dag, ett liv, en sanning

Ibland händer väldigt mycket samma dag. Bara att få ihop högmässa, två stora luciakonserter med barnkörer och ett samtal är mycket på en dag. På det händer saker man inte räknat med, men som måste lösas, på ett eller annat sätt. Saker som dessutom föder oro som ska tas om hand. Och även om allt inte är lika viktigt som annat så kan man ibland inte välja vad man vill lägga sin energi på.

Så söndagen, den 3e i advent. Med Johannes i fokus, vägröjaren som påminner oss om att vara sanningssägare, kramade ur mig ordentligt. Sanningarna som behövdes sägas igår blev inte sådana jag trott. Men det fanns andra som jag behövde förstå.

Ja, vems är julen?

Häromdagen fick jag höra en anekdot, en historia från verkligheten: en pastor stod i kön i mataffären och hörde två personer prata om julen. Tillslut drämmer den ena i och konstaterar: ”och det är typiskt att kyrkan ska lägga beslag på julen också.”

Nobelfestligheter

Nobelfestligheterna får mig att alldeles tappa koncentrationen och nästan glömma bort dagens inlägg.

Finns några vägar att gå med detta.

Ett alternativ är att berätta om hur min pappa smet in på nobelfesterna på det glada 60talet. Man iklädde sig sin frack, tog en cigg utanför och släntrade sedan avslappnat in. Ytterrocken lämnades dock hemma, samt galoscherna.

Ett annat alernativ är att fota sonens dagsfärska diplom. Han fick nämligen Nobelpris i matematik idag i skolan. Det var tydligen delat med två andra. Han himlade också med ögonen och tyckte att det väl inte var nån överraskning när jag blev alldeles sådär mammig och peppande. Nej, det är klart. Det är ju självklart... Ser fram emot att stå och bli intervjuad av John Chrispinsson om några år och berätta om hur jag alltid vetat att han kommer få Nobelpriset. Jag kommer dock inte gråta glädjetårar utan citera honom själv (sonen alltså).

Vad tycker ni?

10 nödvändiga saker du aldrig fick lära dig på pastoralinstitutet

Hur man dansar som ett får för att gestalta den första julen på bästa sätt.

Hur man ominstallerar flash-playern på jobbdatorn och hur ofta man behöver göra det.

Hur man kokar gott kaffe och fixar de snyggaste blomsteruppsättningarna till altaret/ kistan/ kaffeborden.

Hur man äter landgång, smörgåstårta eller dylikt utan att det märks vad man petar bort.

Hur man äter snittar utan att det märks hur många ety man inte hunnit äta lunch.

Hur man fållar en kaftan med hjälp av häftapparat eller tejp på hållbarast och snyggast sätt.

Hur man enklast beamar sig från ett ställe till ett annat vid behov.

Hur man beräknar mat för 10, 30 eller 60 personer en helg på lägergård.

Hur man kan krysta fram en andakt på vilket ämne som helst och med väldigt lite förberedelsetid, tänk teatersport.

Hur man snabbast och utan att bli svettig bär stolar och svabbar golven i kyrkan kvart i gudstjänst.

I sista minuten

Återigen räknar jag tacksamheter. Som att ha sammanhang att få prata, fundera och tycka till i. Få vara så där mänsklig, skratta, ångra sig, dela det svåra, vara ytlig och lyssna till djupen.

I sprickorna skiner ljuset igenom.

Vilka är dina tacksamheter?

Om innerlighet och kärlek

Hittar, en för mig, ny blogg och en mening står ut i det jag läser: "Innerlighet, kärleken till Gud, varför är den inte prioriterad i dagens kyrka? Varför tycks den inte viktig?"

Jag läser och funderar. Ska jag bli provocerad? Eller trött och uppgivet hålla med? Är det så? Eller är det precis så det inte är?

Hur visas innerlighet? Hur visas kärleken till Gud? I mitt liv. För det är väl där det börjar, detta att vara kyrka. I mig själv och min gudsrelation?!

Jag jobbar i en församling som emellanåt blir anklagad för att vara för jippo-inriktad, som har event på event för att locka nya människor till kyrkan. Antal människor som kommer är viktigare än innehållet säger de generella kritikerna. Men jag håller inte med. Det är inte planlöst irrande vi håller på med, utan vi funderar vad vi tror på och hur vi på olika sätt kan ge det uttryck idag. För att vi verkligen tror att Gud talar på olika sätt till olika människor. Och till samma människor på olika sätt i olika situationer. Och att vara kyrka handlar om att leva budskapet att Gud är här, nära och älskar –allt vad Gud kan!

Och de som kommer, kommer ofta tillbaka. De hittar något som drar dem inåt, djupare. Inåt i relationen Jag-Gud. Så tolkar jag det i alla fall. Något berör, något får plats, något ges utrymme för.

Visst talas det om statistik och om något ”funkade” eller inte. Men min erfarenhet är att det är ovanpåverk. Det som verkligen är betydelsefullt är om det var äkta, om det kändes bra. Sedan kommer man förstås alltid in i prioriteringarnas nät. Det som ger 10 något är mer betydelsefullt än det som ger 2 något. Men det handlar fortfarande inte om värderingar. Det som är relevant och viktigt för 2 är lika värdefullt som det som är relevant för 10. Så hur gestaltar man då, med begränsade resurser, en kyrka ”för alla”. Det är kruxet. Som man ständigt får jobba på.
Delaktighet är ett av mina favoritord i detta sammanhang. Jag tror att människor både behöver få känna delaktighet och få känna att deras delaktighet faktiskt krävs. Svenska kyrkan har haft en utveckling där de anställda blivit producenter och medlemmarna konsumenter, men jag tror också att vi är på väg bort från det. I en ideal värld är vi alla både ock, lite då och då. Både de anställda, de allra mest aktiva och de ”allmänkyrkliga”. Där man känner att man får ta plats när man vill och kan –leda andakt eller samtalsgrupper eller för all del, släktforskningsgrupper. Där man kan komma och bara vara, lyssna, ge sig hän åt debatter eller vad man nu för tillfället känner för. Där man ibland känner sig manad att hjälpa till och styra upp och ibland med förtroende lämnar det åt andra.

Hur visas kärleken till Gud? Innerlighet? Vad saknas när det inte finns?

Jag fortsätter fundera… vad tänker du?

Stolthet

Jag vill också vara så självklar och stolt som barnen* när de gjort något bra. De balanserar väl mellan att vara för ödmjuka och för arroganta. Jag undrar om de har något trick. Något särskilt sätt att hålla armarna på, eller kanske tungan när de balanserar. Jag ska öva på det själv nämligen.

*dagens stolta var sonen som förkunnar att han är klar med matteboken (det var bara en vecka sedan han var klar med den förra)!

Andra advent

Apropå tålamod och väntan. Så kommer Jesus och säger "Tiden är inne" i dagens evengelietext.

Jag sa ju det.

Döden, döden, döden*

98 år. I torsdags fyllde min farmor 98 år. Det är en ansenlig ålder, snart ett århundrade. Och jag, som de flesta som ställs inför en människa av den åldern, kan inte låta bli att tänka på allt hon har fått vara med under sitt liv. Alla människor hon mött, platser hon varit på, och kanske ännu mer den utveckling som skett under en enda livstid.

Ikväll firade jag henne. Hon såg trött ut. Efter en dag av firande. En dag annorlunda än alla andra dagar, då inte alls lika mycket händer eller lika många människor passerar. Men hon såg också trött ut på ett annat sätt.

Jag vet att det bara är en tidsfråga. Snart finns hon inte mer. Det känns konstigt. Hon har alltid funnits. Varit en stark personlighet. Och hon är fortfarande det, på något märkligt sätt, fastän kroppen säger ifrån och hon inte alltid hänger med på samma sätt som förr.

I Bibeln, i Gamla Testamentet, står det om Abraham (m fl) att han "dog, gammal och mätt av år...". Jag gillar det uttrycket. Att vara mätt innebär på något vis att man inte behöver mer, att man inte hungrar efter mer, att man är klar.

Jag hoppas att det är så. Och jag hoppas att livet får levas fullödigt tills det är dags, tills det är klart och åren är mättade.


Idag var vi också på Arkitekturmuseet och tittade på pepparkakshus. Temat i år är Jag är hemma nu! Och min favorit är pepparkaksskapelsen nedan, med rubriken: Jag är hemma nu, jag har rest färdigt.

*Rubriken anspelar fö på Astrid Lindgren som berättat att hon alltid började telefonsamtalen med sin syster (?) så var det avklarat sedan.

Rikedomar

Det där med inkomst och levnadsstandard kan man prata om länge. Vad som är självvalt, vad som man själv kan påverka och inte, förutsättningarna för ens liv.

Samtidigt har vi snäva perspektiv. Vi vet att en del är fattiga. Vi vet att rätt många är fattiga. Vi vet att vi i västvärlden har det rätt bra ställt. Men inser vi verkligen hur bra? Och är vi tacksamma för det? Alldeles för sällan och alldeles för lite, är mitt eget självrannsakande svar.

För testa själv: Hur rik är du?

Jag går till sängs och räknar tacksamheter. Och de är många. Jag är rik på många sätt, inte bara ekonomiskt. Det tål att tänkas på.

Julkalendern

En annorlunda adventskalender har Hela världen gjort under devisen "Fear build walls, hope builds bridges". Idag berättar Jennifer om sina jultraditioner.

Först tänker jag "jaha". Var det bara det här? Inga provokationer. Ingen utmaning. Ingenting.

Men. Det är ju just det. Det behöver inte vara dramatiskt. Tvärtom. Ibland är det mest effektiva inte att vara volymstark. Det är droppen som urholkar stenen...

Att dela med sig av sin drömmar, sina tankar, sin längtan, sina erfarenheter. Att överhuvudtaget dela. Det är stort. Vare sig det är saker som definierar de vi innerst inne är eller om det är trivialiteter.

Ett sätt att inte vara så rädd är att lära känna varandra. Både på djupet och på ytan. Att lära känna, att dela med sig, att bjuda på sig själv och att lyssna. Det förändrar oss. Förvandlar oss.

Så odla din nyfikenhet på den andre! Fråga! Lyssna! Vad hör du? Vad vill du veta mer om? Vad överraskar dig? Bygg en bro, vettja!

Snökaos och snömos

När jag var pastorsadjunkt, för en tio år sen, pendlade jag mellan Uppsala och Gävle. Ett behagligt pendelliv, för det mesta i bekväma fotöljer på X2000.

En lördag morgon, på mjölktåget för en gångs skull, på väg till jobbet för ett dop och en vigsel blev det inte som jag tänkt mig. Det är ordentlig vinter ute, mycket snö, och tåget går enligt tidtabell till Tierp och förbi. Sedan börjar problemen. Vi åker 100 meter och stannar. Åker 100 meter till och stannar. Det visar sig att lokföraren vid varje stopp kliver ur och gör något (trycker på en knapp? fipplar med en sprint? drar i en manick?) som gör att det kommer igång igen. I en 100 meter eller så. Utanför Furuvik (med förfrusna fingrar) ger han upp och informerar om att vi kommer bli undsatta av ett lok som står i Skutskär och som kommer putta oss till Gävle.

Jag har under hand gått från frustration och nervositet inför pajade dop och vigslar till insikt om att det blir som det blir. Jag har haft kontakt med kyrkvärdar som helt sonika stuvat om i dopfamiljs dopdagsschema. Fika först, dop sen. Plockat ihop ett dopkit och förberett dop på caféet. Då smäller det.

Det urkopplade säkerhetssystemet och tron att tåget var bakom nästa krök (inte den här) gjorde att loket från Skutskär körde på tåget det skulle hjälpa. Ridå. Några urspårade vagnar, snö, några hus. Några skadade, ambulans på väg och bussar. Folk börjar kliva ur tåget.

Jag satt bredvid en skådespelare som höll på att missa sin föreställning. Hon drar med mig ner för banvallen, förbi husen och rakt på en bil där en pappa med några killar i hockeymundering klivit in (eller var det bandy?). "En präst och skådis i nöd, får vi åka med till Gävle?!" ropar min nyfunne vän och kliver in. Pappan hade inget val kan man väl säga.

Dopet i caféet gick bra. Likaså vigseln, där flera av gästerna suttit på samma tåg och ingen sörjde att det blev försenat. Och jag hade lärt mig att allt ordnar sig. Ingen blir arg eller tar det personligt när omständigheterna har gjort att det inte blev som man tänkt sig. Kanske hade det varit annorlunda om jag slarvat med förberedelser, struntat i att försöka hinna med tåget eller något annat. Men nu var det som det var. Och det blev bra.

Jag tänker ofta på denna episod. Särskilt den här tiden på året när folk klagar och härjar och jagar upp sig över SL och SJ och förseningar. Att de ids, tänker jag. Och tänk så mycket energi jag kan lägga på annat istället!