När jag var pastorsadjunkt, för en tio år sen, pendlade jag mellan Uppsala och Gävle. Ett behagligt pendelliv, för det mesta i bekväma fotöljer på X2000.
En lördag morgon, på mjölktåget för en gångs skull, på väg till jobbet för ett dop och en vigsel blev det inte som jag tänkt mig. Det är ordentlig vinter ute, mycket snö, och tåget går enligt tidtabell till Tierp och förbi. Sedan börjar problemen. Vi åker 100 meter och stannar. Åker 100 meter till och stannar. Det visar sig att lokföraren vid varje stopp kliver ur och gör något (trycker på en knapp? fipplar med en sprint? drar i en manick?) som gör att det kommer igång igen. I en 100 meter eller så. Utanför Furuvik (med förfrusna fingrar) ger han upp och informerar om att vi kommer bli undsatta av ett lok som står i Skutskär och som kommer putta oss till Gävle.
Jag har under hand gått från frustration och nervositet inför pajade dop och vigslar till insikt om att det blir som det blir. Jag har haft kontakt med kyrkvärdar som helt sonika stuvat om i dopfamiljs dopdagsschema. Fika först, dop sen. Plockat ihop ett dopkit och förberett dop på caféet. Då smäller det.
Det urkopplade säkerhetssystemet och tron att tåget var bakom nästa krök (inte den här) gjorde att loket från Skutskär körde på tåget det skulle hjälpa. Ridå. Några urspårade vagnar, snö, några hus. Några skadade, ambulans på väg och bussar. Folk börjar kliva ur tåget.
Jag satt bredvid en skådespelare som höll på att missa sin föreställning. Hon drar med mig ner för banvallen, förbi husen och rakt på en bil där en pappa med några killar i hockeymundering klivit in (eller var det bandy?). "En präst och skådis i nöd, får vi åka med till Gävle?!" ropar min nyfunne vän och kliver in. Pappan hade inget val kan man väl säga.
Dopet i caféet gick bra. Likaså vigseln, där flera av gästerna suttit på samma tåg och ingen sörjde att det blev försenat. Och jag hade lärt mig att allt ordnar sig. Ingen blir arg eller tar det personligt när omständigheterna har gjort att det inte blev som man tänkt sig. Kanske hade det varit annorlunda om jag slarvat med förberedelser, struntat i att försöka hinna med tåget eller något annat. Men nu var det som det var. Och det blev bra.
Jag tänker ofta på denna episod. Särskilt den här tiden på året när folk klagar och härjar och jagar upp sig över SL och SJ och förseningar. Att de ids, tänker jag. Och tänk så mycket energi jag kan lägga på annat istället!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, heja! Jag blir lite trött på gnället om att tågen inte funkar. Folk förväntar sig att saker bara ska flyta på, om det inte vore för..*insert valfri stat/kommun/regering här*. Ibland ÄR det svårt att få saker att funka när universum känner för att röra om i grytan. Ibland blir det så. Då får man planera för sånt istället.
Du är ju alltså visst bra på tålamod. Jag håller med dig. Vad kan man göra? När man tänkt på allt och lite till och inget av alfabetets reservplaner verkar fungera så får man väl vänta då.
Såna gånger är det bra att ha en stickning till hands.
Carina, Fredrik Backamn bloggar ju roligt och lite mer hardcore om detsamma!
Cecilia, sant. På det viset har jag tålamod. I det kontrollösa. Men annars vill jag ha kontroll. Och slippa vänta :-)
Släppa kontrollen och gilla läget när det är som det är och inget går att göra. Ta en extra kopp kaffe och vänta...Det är väldigt skönt när man kommer på att det är så där enkelt...
Skicka en kommentar