Konsten att vänta. Eller saker som vi vill lära oss innan vi dör. Eller inte.

Jag stod längst bak i kön när Gud delade ut tålamod brukar jag säga. Tålamod är inte min starkaste gren helt enkelt.

När jag började ettan kunde jag redan skriva, tack vare min två år äldre bror. Jag längtade efter att få börja skolan. Första dagen kom ÄNTLIGEN men blev ett enda antiklimax. Jag gick därifrån helt desillusionerad. Allt handlade om att vänta. Att vänta på att få lära sig det där jag redan kunde. Istället för att pedagogiskt och konstruktivt utmana mig så fick jag öva mig på att skriva raka i:n. Om de var krokiga eller lutade för lite/för mycket åt något håll förstod jag aldrig.

Kanske har det med barndomen att göra. Det där att vilja mycket och gärna nu. Med tre syskon fick jag nog ta de chanser som gavs, sedan var de förbi.

Kanske har det med personlighet att göra. Att vilja mycket och gärna nu. Jag försöker vara medveten om det, inte vara så omedelbar, jag har märkt att det skrämmer många.

En klok kollega sa en gång om mig att jag var snabb i käften och huvudet och hade snabba svar men att jag också kunde ändra mig. Över just det där sista blev jag extra glad åt. För det är så. Jag vet vad jag tycker, snabbt går det. Skulle förmodligen bli en helt ok proffstyckare i morgonsofforna. Men jag är inte prestigefull och det händer att jag efter samtal och input förändrar min inställning till både det ena och det andra. Om nu det också kan ha med tålamod att göra.

Så finns det inte en poäng med att öva tålamodet? Jomenvisst. Det är gott att längta ibland! Och det är gott att vänta ibland! Det gör oss gott att få perpektiv på flera saker. På allt det vi faktiskt tar för givet att vi kan få eller skaffa oss snabbt som ögat i den här delen av världen. På allt det vi missar när vi ångar på framåt. Möten med spännande personer. Möten med sig själv. Möten med det Heliga.

Så jag påminner mig själv. Att räkna till tio. Att leva i nuet. Att vänta en stund. Andas. Jag testar lite här och lite där. Ibland blir det riktigt bra.Ibland (rätt ofta ska erkännas -man har ju barn) måste det bli. Och ibland blir det katastrof. Då påminner jag mig om att man inte alltid måste vänta. Det är inte alltid det bästa.

När jag möter kreativa, andliga människor med tålamod i mängd kan jag känna viss avund. Det där lugnet vore nåt, tänker jag. Men samtidigt så vet jag att det inte är jag. Jag är kreativ i andra miljöer. Jag är kreativ på ett annat sätt. Och mitt sätt ger mig möjlighet att möta spännande personer. Och mig själv. Och det Heliga. Möten som missas om man väntar för länge.

Landet lagom. Sa nån det?