Det går inte att vara oberörd. Nära berättelser om när Patrik och Marie förlorar sina barn. När Linda förlorar en bror. Berättelser om männsikor Jutta och Göran och Lars har mött genom sina arbeten, människor som har förlorat sina barn, sina syskon eller barn som är svårt sjuka.
Som präst kan jag mycket teori och praktik kring sorg och kris. Jag har egna berättelser, människor jag mött. Jag har egna sorger och erfarenheter av livets dalar. Men efter gårdagens
kurs är det ändå tydligt för mig: vi pratar för lite om det i kyrkan. Vi jobbar för lite teologiskt kring död, sorg, bearbetning, pastoralt bemötande. Märkligt nog. För vi jobbar ju med det hela tiden. Och det handlar inte om att vi gör det dåligt, frågan är väl bara om vi kan göra det ännu bättre. Och särskilt att mer medvetet hjälpa och lyfta de anhöriga i sina val, sina önskningar, sina tankar kring utformningen.
Jag ska fundera mer på detta. Och ritens möjlighet -och eventuella begränsning.