...Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina goda händer.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse...
Rätt ofta får jag frågan om hur "man" orkar vara präst med allt det man får del av, människors sorger och kriser, fördomar och ilska, trötthet och uppgivenhet. Hur "man" orkar med att vara ställföreträdande hopp hela tiden, hur man orkar lyssna, hur man tar hand om det man får höra och vara med om när man inte får/ska/bör prata om det med andra. Men det är ju just det. Jag tror inte att jag erfar saker ensam. Gud är med. Och Gud tar hand om. Jag behöver dock ibland tydliggöra det för mig själv. Då är böner bra. Då är rituella handlingar bra. Och idag får bloggen vara mitt virtuella altare där jag lämnar mig, min dag och framtiden i Guds händer.
1 kommentar:
"Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar."
Jesaja 49:16
Ja, egentligen handlar det om Sion (folket, staden?) men... det tilltalar mig att Gud tar en bläckpenna och skriver det allra viktigaste i handen, det som inte får glömmas: ditt namn, mitt namn. Gudomligt och mycket mänskligt på en och samma gång.
H*n glömmer aldrig, vårdar alltid. Den tanken går det att vila i: "Jag är inte ensam"
Skicka en kommentar