Önskningar en måndagmorgon

Måndag morgon 07.30ca framför barnkanalen...

Sonen: Mamma?!? Kan vi ta telefonen och ringa farmor och farfar? Så de kommer hit?
Mamman: Längtar du efter dem?
Sonen: Ja
Mamman: De sover nog fortfarande. De kommer så fort de klivit upp. Kan vi vänta en liten stund?
Sonen: *tänker en kortis* okej. Men bara en liten stund...

Fem minuter senare

Sonen: Mamma?!?
Mamman: Ja?
Sonen: Jag tycker att Fia ska flytta.
Mamman: Hur menar du?
Sonen: Jag tycker att hon ska flytta. Nånstans där det inte tar så länge att åka.

Dop

Alla händer på...

Cirkus...

Dopandet

Stolt mamma och dotter

Utslagen dotter efter dop, dopkalas och 65-årskalas...

Släktkalas

Imorgon ska dottern döpas. Inför denna begivenhet har makens och mina familjer (och diverse vänner) samlats från när och fjärran. Min bror med dotter och sambo dök upp först. Sedan sväronen och så makens syster med sambo och min syster. Och så min lilla lillasyster. Veckan har således handlat om att vara social på alla ledder. Det är härligt på sitt sätt. Glädjen i att ses igen, vi som bor en bit ifrån varandra. Sonen som får total (nåja nästan) uppmärksamhet av sin älskade farfar (ja, de andra är också älskade, fast farfar har nog en alldeles speciell plats) och hur han berättar om stort och smått och leker och pysslar och visar tillrätta, hur det ska vara och hur världen är beskaffad. Min son vet nämligen hur ganska mycket är. Och framför allt hur saker inte är. Dottern får sin beskärda del uppmärksamhet också. Kanske lite väl mycket kontrast för ett barn som är van vid att ligga relativt nöjd och vänta på sin mamma som "bara ska blogga/scrappa/äta/ färdigt" men hon är duktig på att säga ifrån när det inte är bra och mest njuter hon faktiskt!

Maken och jag har dessutom handlat, lagat mat och bakat (med god hjälp förstås). Att det är intensivt är väl minst sagt en mild beskrivning. Klimax blir förstås imorgon med ännu fler att hinna umgås med. Men sen klingar det av. Jag undrar hur jag ska klara mig då...

Destination Okänd

Detta med kallelse är ingen lätt sak. Det tar sin kvinna att reda i känslor, viljor och tankar. Vad är människors viljor och vad är Guds? Vilken är den rätta vägen?

Och ibland gör Gud det lätt för en. Det tackar jag för.

Vad jag vill ge mina barn?

När jag var liten lekte jag mycket med mitt då moderna Lundbydockskåp. Det står kvar ute på landet med sin blandning av köpta, ärvda och hemmagjorde möbler. Mina yngre kusiner har sedan länge övergivit det och nu väntar det på nästa generation. Ibland tänker jag på det när jag går på Hornsgatspuckeln. Där finns en second hand affär med gamla kameror och just dockskåpsmöbler i skyltfönstret.

Av en händelse surfar jag så in på Lundbys hemsida. Och blir storligen förvånad över nya (?) inredningen som inkluderar Lisa Rinnevou-tavlor. Jag känner ett sug i köptarmen. Tänk att mina barn kan få leka hus med samma slags konst som hänger hemma på riktigt!

Som om jag någonsin reflekterade över det när jag var liten.

Som om det är tvärsäkert att mina barn kommer vilja leka med dockskåp.

Lördagsnöjen

Idag har vi hunnit med mycket. Först var vi på kyrkis där vi passade på att dopsamtala med Esters doppräst.

Efter ytterligare lek, pyssel och mat där åkte vi till Uppsala där min gamla roomie öppnade barnklädesbutik. Det var jättefina kläder, en del ekologiska och rättvisemärkta. Det gillas och betalas gärna lite extra för. Självklart shoppade jag. Matchande klänningar till barnens kusiner och en fin långärmad till sonen. Så att de är fina på dopet kanske? Pinsamt nog glömde jag av den nyaste kusinen. Kanske för att dottern och hon är helt jämngamla och jag liksom ignorerade de minsta storlekarna. Nåja. På tisdag ska jag till Uppsala igen och då ska jag rätta till misstaget.

Sedan bar det av ut på landsbygden till plastsyster med barn. Det blev en trevlig eftermiddag-kväll med mycket lek, mys, god mat och goda samtal. Som vanligt.

Och nu är vi hemma, trötta med glada. Det har varit en typiskt bra dag.

A just ja, så har jag ett mejl liggande att krönikan jag skrev genererar gage! Glad överraskning. Jag behöver finansiera min nya hobby...

Ta bladet från munnen?

Vad märkligt det är när man sitter i ett samtal med ett antal människor och går som katten runt het gröt. Jag vet vad de vet, på ett ungefär i alla fall, och de vill veta mer men frågar inte rakt ut. Istället ställer de generella frågor om det specifika och jag svarar lika generellt.

Är det något särkilt ni tänker på, ville jag fråga. Men så gör man inte. Så jag höll tyst. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Det visar sig väl.

Någon med lite extra emapti?

Det suger att vara förkyld.

Det suger att inte ens få vara förkyld ifred.

Det suger att inte ens kunna vara irriterad på att ens barn inte förstår det.

Det suger att veta att man inte borde pussa så mycket på sitt barn när man är förkyld.

Me like

What can I say?

(s)crap också!

Babygym -inte för oss?

Föräldradagar

Det är konstigt att så många bränner inne sina föräldradagar.

Härom veckan tog en vän ut en semesterdag för att kunna vara med vänner och pyssla (nej, vi scrappar inte). "Om jag vill vara med familjen [mer än man ändå är] så har jag föräldradagar kvar" sa hon. Ja, varför inte? Faktiskt. Som förälder till små barn är det inte särskilt mycket egen tid man har. Och hur mycket man än älskar sina barn och vill vara med dem så behöver man också få längta efter dem ibalnd!

När jag inte längre tar ut föräldradagar så här intensivt som nu ska jag ta ut några semesterdagar för mig själv och föräldradagar för att mysa/ha roligt med mina barn. Så där bara ändå. Ingen behöver oroa sig för att jag inte kommer ta ut mina dagar.

Maken kommer ta sina också. Inte för att vi ska vara jämställda per se utan för att våra barn har rätt till det.

Roslagsbanan

Jag och Ester baxade och skakade oss till Näsby park för att hälsa på min farmor idag.

Det är märkligt att man i en kommun som Täby inte vill ha bättre standard på tågen -typ modernare, mindre skakiga, lättare att gå av och på med barnvagnar, dra-maten eller bara käpp.

Å andra sidan åker väl de som har inflytande i sina glassiga bilar och skiter högaktingsfullt i vad-hette-det-nu-igen-kollektiv-*hurv*-trafiken. Vad finns det annars för förklaringar?

Men lagom stora/små barn får i alla fall jättefina biljetter av konduktörerna!

vilken tur!

Igår var jag bjuden på afternoon tea för att fira en 35-åring. Det var trevligt men nästa gång ska jag nog lämna barn hemma. Det är svårt att äta engelska scones med en ostadig tremånaders i knät och en glupsk muffinslukande treåring bredvid sig. Som tur var kom kaffet fram till tårtan och då blev det lättare med multitaskingen...

Dagens present? Min mission att kitschifiera mina stilrena vänner föranledde mig att köpa ett guldljus i form av en barockljusstake.

-Vilken tur att vi hittade den perfekta presenten! utropade sonen på väg från kassan.

En ivrigs bön

Jag gillar inte att vänta.
Nu väntar jag.
Ger upp hoppet.
Hör något.
Väntar lite till.
Misströstar.
Får ett brev.
Väntar.

Jag har fattat poängen Gud!
Tålamodet.
Jag vet att det behöver arbetas med.
Jag ska försöka.
Amen

Groundhog day?

Förra gången gick det över till eftermiddagen. När vänner kom på besök var hissen funkis.

I måndags var det dags igen. Hissen är fortfarande inte fixad. En lapp om att reservdelar är beställda finns på entréplan men ingen tidsangivelse. Det är inte helt utan associationer till filmen Groundhog day (på svenska "Måndag hela veckan"). Suck och stön. Med risk för att vara tjatig: att bo fem trappor upp är inte ultimat med en spädis och en ibland ganska trotsig 3½-åring. Resevagnen och mjukliften bor på nedre plan nu i alla fall. Grannen ovanpå kom flåsande upp (observera, nästan uppe) med sin hund och erbjöd bärhjälp, hon behövde "ändå träna sina opererade fot". En vardagshjälte värd att hylla. Funderade på att ta kort, men visst inte hur jag skulle lyckas eftersom båda händerna + mage + rygg var upptagna med att bära barn och saker. Ni får hålla tillgodo med en annan bild. Den säger något om hur jag känner mig varje morgon jag ska iväg och varje eftermiddag när jag ska hem.