Ett sällsamt inlägg av vikt?

Om en vecka börjar jag jobba. Efter 9 månaders föräldraledighet och 2 månaders sjukskrivning innan förlossning är det dags.

Många som känner mig har under året kommenterat att jag gått ner i vikt. Jo, jag har ju det. Det gjorde jag med sonen också. Jag tackar och tar emot.

Häromdagen insåg jag dock att jag behövde göra något åt min garderob inför jobbstarten. Att ha lite säckiga jeans går väl an när man är en sunkig hemmamamma, men det trivs jag inte i på jobbet. Efter frisörbesöket passade jag på, barnfri som jag var, att prova lite kjolar och byxor. Det var lördag, city och långa köer till allt. Jag hade bara valt ut kläder i en storlek mindre än jag har haft. De passade alls inte. Jag har uppenbarligen gått ner två storlekar. Lo and behold! Men inte orkade jag köa igen, det fick vänta.

Så idag har jag i alla fall skaffat det svarta kitet -byxor, kjol och kavaj i passande storlek. Nu är jag redo för det mesta. Watch out!

Kaftanetten jag skaffade för två år sedan är alldeles för stor, men kaftanen från prästvigningen kanske passar?! Undrar om vikten kommer hålla i sig?

Nyklippt

Jag och böcker

Via Dolorosa

Jag såg verkligen fram emot att följa påskens gudstjänster från bänken i år.

Istället ligger jag hemma sjuk, barnen är outsoursade till sin mormor och jag ska inte gå ut på 48 timmar.

Men å andra sidan. Vem har sagt att man ska ha roligt innan påskdagen?

Sagan om Någon

Någon i familjen topsar öronen. Häromdagen fastnade topstussen i örat. Denne någons partner lyckades inte ta ut den medelst pincett (medan h*n pedagogiskt försökte berätta för barnen att man inte får stoppa in saker mindre än en armbåge i öronen) utan hänvisade Någon till vårdcentralen. Någon blev irriterad på att partnern inte kände särskilt mycket empati men ringde sjukvårdsupplysningen och googlade lite.

Dagen efter ringer partnerns mobil medan partnern var ute på barnvagnspromenad.

Någon: Ska du inte fråga hur det gick?
Partnern: Nja, jag förmodar att det gick bra...
Någon: Hon [läkaren] gav mig inte ens några förmaningar!
Partnern: Nähä. Hon kanske tyckte att själva behovet av läkarbesöket var tillräcklig läxa?
Någon: Jag frågade om det var vanligt att folk kom in med tops i öronen. Hon sa att det mest var barn...

Får man ens skämta om att karlar ibland är som barn?

Herre, förbarma dig

Med melodifestivalen på radion, efter en heldag i Uppsala hos goda vänner av olika slag, åker vi sakta förbi olycksplatsen vid Haga norra strax efter 20 ikväll. Vi var förberedda, 4 km tidigare annonserades olyckan på en stor blinkande tavla. Men ändå känns det som en knytnävsslag i magen. Först två parkerade bärgningsbilar. Sedan en brandbil. Jag hinner räkna till fyra ambulanser. Lika många polisbilar. Blåljusen lyser upp lördagkvällen. Bakom arsenalen räddningsbilar, i sluttningen, ligger två totalkvaddade bilar på sina tak. Massor med människor sitter och står en bit därifrån. Jag förstår inte riktigt hur olyckan kan ha gått till för att få den effekten. Jag vill nog inte heller veta.

Maken och jag tittar på varandra. Barnen sover fastspända i baksätet.

-Ett barn var i alla fall okej och i famnen på en räddningsarbetare, säger maken.

Allt jag kan tänka är att det barnet kanske förlorat en förälder.

Resten av vägen hem, genom Eugeniatunneln tills vi åker av vid Hornsberg och kryssar vid allt vägarbete hem, ber jag intensivt för alla drabbade av just denna olycka. För alla människor drabbade av olyckor.

Jag drabbas av livets skörhet. Återigen. Jag som alldeles precis lyckats förtränga det.

Säg Mama!

I natt vid fyrasnåret vaknar dottern sin (o)vana trogen. Efter amning (jag är svag, jag vet!) ligger hon och jollrar ett tag. Men hallå? Vad är det hon säger? Jo, alldeles tydligt.

-Ma-ma!

Och så ler hon.

I morse hann jag knappt vakna förrän maken bekräftar det jag alldeles bestämt hörde.

-I natt sa Ester mamma flera gånger när jag bytte blöja på henne!

Mitt barn!

Mirakel

För övrigt så är det alltid fantastiskt att få höra ett litet bäbishjärta slå. Tänk, om bara några få månader får man hålla knytet i famnen! (Eller får och får. Det är ointressant. Jag ska snusa bäbis. Mamman har inte så mycket att säga...)

Osynlig?

Igår skulle barnen och jag åka buss. Det var lunchdags och eftersom dottern är förkyld och inte kom till ro hemma så tänkte jag att sonen och jag gör äventyr medan dottern kan sova i vagnen. Vi var ute i god tid och väntar vid busshållsplatsen. Tillslut kommer sen. Tror ni inte att den bara kör förbi??? Jag var så paff att jag stod och glodde på en övningskörningsbuss som kom direkt efter. Sedan blev jag arg, och muttrande knatade jag och sonen med vagnen upp för backen till tunnelbanan och åkte in till stan istället för till Fridhemsplan.

På tunnelbanan funderar jag. Har jag blivit osynlig? Är det bojkotta folk i röd jacka med barn i röd overall och stor barnvagn -dagen? Jag landar i att det inte är så dumt med de där skyltarna "Förbjudet att tala med föraren under körning" ändå. För nog satt chaffören och pratade med någon där längst fram när jag tänker efter. Jo, så var det.

Legolycka

Count your blessings

Det är lätt att ta dem för givet i detta (temporära) småbarnsföräldertillstånd med för lite sömn, avbrutna tankar och allmänna regngnäll. Men. Jag räknar mina välsignelser. Och de är många.

Två härliga barn. En man som jag älskar och som jag fått tio goda år med (hoppas förstås på många många flera). Vänner. Hälsa. Möjlighet att göra ungefär det jag vill.

Och då är det ändå bara de stora sakerna. De små tillkommer. Ett gott äpple. Ett roligt meddelande på Facebook. Tystnaden när alla andra sover.

Tack för allt.