Maken uppmärksammade mig på ledaren i DN idag. Henrik vet inte om han kanske måste gå med i kyrkan igen eftersom han vill åt kyrkans riter (dock utan Gud uppenbarligen). Han har varit på nmangivningsceremonier och borgerliga begravningar och inget duger tillräckligt tydligen. Det bär på något sätt inte.
Jag ler när jag läser.
Min erfarenhet är att borgerliga begravningar och i alla fall de lite mer utbyggda borgerliga vigslarna ofta är väldigt lika de kyrkliga handlingarna. Minus Gud (ibland) då. Man sjunger tillsammans, har inledningsord, hittar "heliga" rum (rum som känns mäktiga, stora eller laddade av historia eller dyl) att ha det hela i osv. Det som inte finns med är just... Gud. Tron på att det finns något -någon mer som vi vill, långt ner i vårt undermedvetna, sätta oss i relation till.
Kanske är det känslan av att något fattas i namngivningsceremonin eller känslan att "det är mer på riktigt i kyrkan" som ett brudpar sa till mig en gång som är det lilla fröet tro? Jag vill absolut inte skriva någon på näsan eller tolka någon annas liv åt dem. Men jag kan inte låta bli att undra.
Och oavsett om alla andra nu tror eller inte, om andra kan formulera en tro eller inte. Jag tror. På en kärleksfull Gud som vill en relation med oss.
Det hela påminner mig dessutom om berättelsen om prästen som kravlar sig fram till en sårad och döende soldat i skyttegravarna under första världskriget för att hålla hans hand och viska några tröstande ord till honom. Soldaten säger "Jag tillhör inte din kyrka, Fader" och prästen svarar "Det är möjligt, men du tillhör min Gud".
tisdag 26 augusti 2008
söndag 24 augusti 2008
Enheten i Kristus
Jag slänger mig ut i otryggheten och publicerar härmed min första predikan på bloggen. Som kollegan säger: låna gärna men tala gärna om var du fått dem ifrån!
Predikan 14e e tref Hedvig Eleonora
Joh 17:18-23 Enheten i Kristus
För drygt tio år sedan hade jag förmånen att få äta middag med Desmond Tutu. Han är biskop emeritus i den anglikanska kyrkan i Kapstaden, han var förste ordförande i den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionen efter apartheids fall i Sydafrika och för sitt arbete för just de mänskliga rättigheterna fick han Nobels fredspris 1984.
Vi pratade om många olika saker under kvällen. Någon runt bordet ställde en fråga, jag minns inte hur den löd, men det måste ha haft att göra med hans arbete på ett eller annat sätt. I alla fall så satt han tyst och tittade på oss unga representanter från olika kristna kyrkor i Sverige som satt runt bordet och sedan svarade han: ”det är lättare att vara emot än att vara för”.
Just dessa ord har ekat hos mig många gånger sedan dess. Det är ju så. Det är lättare att vara emot än att vara för.
Det är lätt att var mot krig och orättvisor. Det är lätt att vara mot våld mot kvinnor. Det är lätt att vara mot en massa politiska beslut.
Det är också lätt att vara mot här i kyrkan, tungotal eller barn som låter eller kanske själva gudstjänstformen. Högt som lågt, stort som litet, radikalt åt det ena eller andra hållet, för lamt eller för tydligt. Det är lätt att vara emot. Och det är lätt att stå enade emot.
Det blir genast mycket svårare när man ska definiera vad man är för. Det blir snabbt komplext och massor med konsekvenser att ta hänsyn till. Vad är bäst för oss? Vad känns riktigt för mig? För mina barn? Vad händer med deras framtid om jag idag väljer på ett sätt? Eller ett annat? Vad är Guds vilja?
Åsikterna börjar gå isär. Vi börjar diskutera, debattera, förklara oss, kanske till och med försvara oss. Och ganska ofta, blir det hela en kamp att övertala varandra istället för att nyfiket lyssna på hur den andre tänker och resonerar.
Det är lättare att vara emot än att vara för.
Jag tror att det är en av de saker som Jesus vill att vi ska förstå genom dagens evangelium. Det är ofta lite svårt att följa med i Johannes sätt att skriva. Han är mångordig, invecklad och flertydig – det märker vi inte minst här.
Men texten är en del av en lång bön som han ber strax innan han fängslas – för sig själv, för sina lärjungar och för alla troende framgent.
Den är samtidigt också ett slags farväl till lärjungarna och Jesus vädjar att de ska stå enade, att de ska vara Ett i honom. Det är när de kan vara ett i honom som världen ska tro. Och han vädjar med rätta, för lärjungarna var mycket mänskliga. De hade långt ifrån alltid förstått vad Jesus sagt till dem och redan hade de käbblat om vem som älskade Jesus mest...
Så vad skulle hända när deras mästare försvann? Ja, de vet ju inte om det ännu, men Gud visste. Så genom sin bön vädjar han att de ska stå enade.
Olika tolkningar. Olika behov. Olika reaktioner. Risken att allt skulle upplösas i bitar var överhängande. Vad hände egentligen? Vad var dess mening? Risken var stor att det skulle bli en kamp om vem som ägde sanningen, vem som hade rätt, vem som har tolkningsföreträde. Känns det igen? Risken var verklig.
”Jag ber att de alla ska bli ett […] då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig”
Att de, vilket innefattar oss, att vi ska bli Ett är viktigt. Det är genom vår enhet som vi visar på Guds kärlek och Gud själv.
Men enhet är ett ord som är lätt att använda fel. Enhet är långt ifrån att tycka lika eller att tro på exakt samma sätt eller att agera uniformt. Det handlar inte om enfald. I så fall mer om mångfald. För det Jesus pratar om när han säger att vi ska bli Ett, en enhet, är en konsekvens av mångfalden, av att vi alla är olika – med unika gåvor, talanger och personligheter.
Enhet i mångfalden, är att stå tillsammans, att stå enade trots våra olika tolkningar, olika behov och olika reaktioner.
Den gudomliga skapelsens mål är enhet i all sin mångfald. Och det händer när varje del, när var och en av oss är dem vi är skapade till, när varje del är sig själv och närvarande.
Det kräver tålamod med varandra, och kanske också oss själva. Det kräver att vi lyssnar på varandra, fördomsfritt och öppet. Det kräver kärlek för nästan liksom för sig själv. Det kräver ödmjukhet. Det kräver mod – att lyssna inåt, att våga vara sårbar, att försöka vårt bästa… Och framför allt kräver det fokus på det centrala istället för allt det perifera.
I kyrkan är vårt centrum Kristus. Det är i Kristus vår enhet finns, som vi ska vara Ett. ”Då ska världen förstå och tro att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig”.
…
Låt Jesus bön om enhet vara vår bön. Amen.
Predikan 14e e tref Hedvig Eleonora
Joh 17:18-23 Enheten i Kristus
För drygt tio år sedan hade jag förmånen att få äta middag med Desmond Tutu. Han är biskop emeritus i den anglikanska kyrkan i Kapstaden, han var förste ordförande i den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionen efter apartheids fall i Sydafrika och för sitt arbete för just de mänskliga rättigheterna fick han Nobels fredspris 1984.
Vi pratade om många olika saker under kvällen. Någon runt bordet ställde en fråga, jag minns inte hur den löd, men det måste ha haft att göra med hans arbete på ett eller annat sätt. I alla fall så satt han tyst och tittade på oss unga representanter från olika kristna kyrkor i Sverige som satt runt bordet och sedan svarade han: ”det är lättare att vara emot än att vara för”.
Just dessa ord har ekat hos mig många gånger sedan dess. Det är ju så. Det är lättare att vara emot än att vara för.
Det är lätt att var mot krig och orättvisor. Det är lätt att vara mot våld mot kvinnor. Det är lätt att vara mot en massa politiska beslut.
Det är också lätt att vara mot här i kyrkan, tungotal eller barn som låter eller kanske själva gudstjänstformen. Högt som lågt, stort som litet, radikalt åt det ena eller andra hållet, för lamt eller för tydligt. Det är lätt att vara emot. Och det är lätt att stå enade emot.
Det blir genast mycket svårare när man ska definiera vad man är för. Det blir snabbt komplext och massor med konsekvenser att ta hänsyn till. Vad är bäst för oss? Vad känns riktigt för mig? För mina barn? Vad händer med deras framtid om jag idag väljer på ett sätt? Eller ett annat? Vad är Guds vilja?
Åsikterna börjar gå isär. Vi börjar diskutera, debattera, förklara oss, kanske till och med försvara oss. Och ganska ofta, blir det hela en kamp att övertala varandra istället för att nyfiket lyssna på hur den andre tänker och resonerar.
Det är lättare att vara emot än att vara för.
Jag tror att det är en av de saker som Jesus vill att vi ska förstå genom dagens evangelium. Det är ofta lite svårt att följa med i Johannes sätt att skriva. Han är mångordig, invecklad och flertydig – det märker vi inte minst här.
Men texten är en del av en lång bön som han ber strax innan han fängslas – för sig själv, för sina lärjungar och för alla troende framgent.
Den är samtidigt också ett slags farväl till lärjungarna och Jesus vädjar att de ska stå enade, att de ska vara Ett i honom. Det är när de kan vara ett i honom som världen ska tro. Och han vädjar med rätta, för lärjungarna var mycket mänskliga. De hade långt ifrån alltid förstått vad Jesus sagt till dem och redan hade de käbblat om vem som älskade Jesus mest...
Så vad skulle hända när deras mästare försvann? Ja, de vet ju inte om det ännu, men Gud visste. Så genom sin bön vädjar han att de ska stå enade.
Olika tolkningar. Olika behov. Olika reaktioner. Risken att allt skulle upplösas i bitar var överhängande. Vad hände egentligen? Vad var dess mening? Risken var stor att det skulle bli en kamp om vem som ägde sanningen, vem som hade rätt, vem som har tolkningsföreträde. Känns det igen? Risken var verklig.
”Jag ber att de alla ska bli ett […] då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig”
Att de, vilket innefattar oss, att vi ska bli Ett är viktigt. Det är genom vår enhet som vi visar på Guds kärlek och Gud själv.
Men enhet är ett ord som är lätt att använda fel. Enhet är långt ifrån att tycka lika eller att tro på exakt samma sätt eller att agera uniformt. Det handlar inte om enfald. I så fall mer om mångfald. För det Jesus pratar om när han säger att vi ska bli Ett, en enhet, är en konsekvens av mångfalden, av att vi alla är olika – med unika gåvor, talanger och personligheter.
Enhet i mångfalden, är att stå tillsammans, att stå enade trots våra olika tolkningar, olika behov och olika reaktioner.
Den gudomliga skapelsens mål är enhet i all sin mångfald. Och det händer när varje del, när var och en av oss är dem vi är skapade till, när varje del är sig själv och närvarande.
Det kräver tålamod med varandra, och kanske också oss själva. Det kräver att vi lyssnar på varandra, fördomsfritt och öppet. Det kräver kärlek för nästan liksom för sig själv. Det kräver ödmjukhet. Det kräver mod – att lyssna inåt, att våga vara sårbar, att försöka vårt bästa… Och framför allt kräver det fokus på det centrala istället för allt det perifera.
I kyrkan är vårt centrum Kristus. Det är i Kristus vår enhet finns, som vi ska vara Ett. ”Då ska världen förstå och tro att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig”.
…
Låt Jesus bön om enhet vara vår bön. Amen.
lördag 23 augusti 2008
Tre vigslar
Barn har jag döpt på löpande band. Men aldrig vigt mer än ett par om dan (möjligtvis två). Men det var förr i tiden när jag arbetade i skokartongskyrkor av tegel. Nu har mitt nya liv börjat. Med vigslar. Det är sånger och solon, psalmer, riskastning, dikter, rosor, basketbollar och kanoner. Det är tårar och ett och annat skratt. Det är pampiga orgelstycken och nervösa tärnor. I kubik. Och faktiskt, det är rätt okej.
Men det är också tur att det bara är augusti en månad om året...
Men det är också tur att det bara är augusti en månad om året...
fredag 22 augusti 2008
Vad är färdigtuggat?
Det diskuteras en del i stugorna/bloggarna/församlingarna/tidningarna om Ann Heberleins (eventuella?) utträde ur Svenska Kyrkan.
Oavsett vad jag läser nästan så kvarstår frågan vad som är färdigtuggat? Och för vem? Vad vill vi kristna ha?
Missförstå mig inte, jag tycker inte att allt alla församlingar/präster/kristna i Svenska Kyrkan gör och förkunnar är bra. Många predikningar berör mig inte. Många grupper som erbjuds känns oviktiga för mig. Många artiklar/debattinlägg känner jag mig likgiltiga till. Men jag kan också beröras av det enkla, det viktigaste kan vara det självklara och ibland blir jag riktigt glad eller riktigt arg åt något skrivet.
Så, kära bloggläsare, vad tycker du? Vad är det lättuggade? När blir det det? Har ni konkreta exempel? Gärna predikningar eller dyl som visar hur ni tänker -dvs en lättuggad och en bra (i er mening). Det vore så spännande att få ta del av era funderingar!
Oavsett vad jag läser nästan så kvarstår frågan vad som är färdigtuggat? Och för vem? Vad vill vi kristna ha?
Missförstå mig inte, jag tycker inte att allt alla församlingar/präster/kristna i Svenska Kyrkan gör och förkunnar är bra. Många predikningar berör mig inte. Många grupper som erbjuds känns oviktiga för mig. Många artiklar/debattinlägg känner jag mig likgiltiga till. Men jag kan också beröras av det enkla, det viktigaste kan vara det självklara och ibland blir jag riktigt glad eller riktigt arg åt något skrivet.
Så, kära bloggläsare, vad tycker du? Vad är det lättuggade? När blir det det? Har ni konkreta exempel? Gärna predikningar eller dyl som visar hur ni tänker -dvs en lättuggad och en bra (i er mening). Det vore så spännande att få ta del av era funderingar!
torsdag 21 augusti 2008
Blixtar och dunder
Gräsänka som jag dagen till ära är hämtade jag för en gångs skull på dagis. Promenerade långsamt hemåt med en annan familj som bor i närheten. En plötslig regnskur driver oss hem till dem och vi påbörjar gemensam middag åt hungriga barn. Då går strömmen. I samma stund brakar det till -vi missade bara att se blixten.
Makaroner och stekt falukorv blev plötsligt kall korv till barnen och div plockmat till alla. En picnic i vardagsrummet och fyra lyckliga barn (och därmed också två nöjda mammor) senare tänds ljuset igen. Makaronerna kokas och blir efterrätt och barnen leker.
Tyvärr regnar det när vi skyndar hem en stund senare. Men ett riktigt äventyr blev det.
Makaroner och stekt falukorv blev plötsligt kall korv till barnen och div plockmat till alla. En picnic i vardagsrummet och fyra lyckliga barn (och därmed också två nöjda mammor) senare tänds ljuset igen. Makaronerna kokas och blir efterrätt och barnen leker.
Tyvärr regnar det när vi skyndar hem en stund senare. Men ett riktigt äventyr blev det.
måndag 18 augusti 2008
Så hade prästflickan kanske kunnat se ut
I mitt förra inlägg kommenterar en väldigt kaxig prästflicka att jag kommer få vänta lääänge på hennes yearbookbilder. Eftersom jag inte är en så tålmodig person tog jag saken i egna händer. Väl bekomme!
1952
1952
1962
1972
1982
1994
söndag 17 augusti 2008
Så hade jag kanske kunnat se ut
I brist på annat ovettigt att göra har jag lekt leken "så hade jag kunnat se ut". Leken underlättades av http://www.yearbookyourself.com/.
1996
1990*
1980
1974
1960
*om jag någon gång hittar min riktiga Yearbook från 90/91 Roscommon High School ska jag fota av kortet som är pinsamt likt detta faktiskt...
Och jag bara måste få se era resultat vänner! (Yes, that is, I have to see how you guys look, go, make pictures!)
1996
1990*
1980
1974
1960
*om jag någon gång hittar min riktiga Yearbook från 90/91 Roscommon High School ska jag fota av kortet som är pinsamt likt detta faktiskt...
Och jag bara måste få se era resultat vänner! (Yes, that is, I have to see how you guys look, go, make pictures!)
fredag 15 augusti 2008
Sleep walking
Att man är trött när man byter tidszoner är ingen hemlighet.
Att man blir trött av att vara på en ny arbetsplats med alla nya intryck är ingen hemlighet.
Att man blir trött som småbarnsförälder är ingen hemlighet.
Plus allt det andra.
Summan av ekvationen är att en mycket mycket trött, men nöjd och glad, J ska vila i helgen.
Om bara barnen låter henne...
Att man blir trött av att vara på en ny arbetsplats med alla nya intryck är ingen hemlighet.
Att man blir trött som småbarnsförälder är ingen hemlighet.
Plus allt det andra.
Summan av ekvationen är att en mycket mycket trött, men nöjd och glad, J ska vila i helgen.
Om bara barnen låter henne...
tisdag 12 augusti 2008
Första dagen
Nycklar, koder, telefoner, hitta, leta, sortera, packa upp, prata, planera, äta, fundera, ringa, slänga... det är mycket man gör på en första dag på en ny arbetsplats.
Och det här blir nog bra.
Och det här blir nog bra.
onsdag 6 augusti 2008
Långt borta men nära?
Maktlöshet är inget jag uppskattar. Särskilt inte när det handlar om det käraste jag har.
tisdag 5 augusti 2008
Ett kärt återseende
För tolv år sedan ganska precis kom jag till NY full av förväntningar. Ett läsår skulle spenderas på GTS. Det var fantastiskt roligt och utvecklande och jag har längtat tillbaka! Igår återsåg jag så skolan. De har rivit en av byggnaderna för att bygga nytt och utifrån kändes det ointagligt. Men väl inne. Ah! Precis som vanligt! Rofyllt. I kapellet tårades ögonen. Varför vet jag inte. Kanske för att det verkligen är en helig plats för mig och det var en helig tid på många sätt. Och samtidigt, precis som bygghålet bekräftar, så händer det saker. Nu är nu. Man växer, utvecklas, förändras. Så som det ska vara. Det är också heligt.
måndag 4 augusti 2008
Clergy chicks a traveling
There is now a special edition blog covering the whats and ifs of our trip! Don't miss it!
lördag 2 augusti 2008
Packad och klar
Väskan är packad.
Predikan är skriven.
Texter är lästa.
Det är dags för young clergy women preachers conference!
Imorgon på morgonen far vi.
Det ska bli riktigt riktigt roligt!
Predikan är skriven.
Texter är lästa.
Det är dags för young clergy women preachers conference!
Imorgon på morgonen far vi.
Det ska bli riktigt riktigt roligt!
Vigsel
Idag gjorde jag ett tillfälligt avbrott i semestrandet och vigde (veg, vigslade?) ett par. Allt fanns där och lite till. Sånt gör mig glad. Underbara är sannerligen dina verk Herre!
Deras lilla dotter, sittandes på första bänken, pekade på mig under klockringningen och sa "där är Jenny!" till sina barnvakter. Sånt är också roligt. När man faktiskt känner familjen. När familjen är församling.
Och vilken sångerska sen som sjöng! Och vilken ackompanjör! (som dessutom får många extrapoäng för att han skjutsade mig in till Hammarby sjöstad fast han själv bara skulle till Orminge och därmed landade jag hemma en kvart innan jag ens hade kommit med buss till Slussen).
Deras lilla dotter, sittandes på första bänken, pekade på mig under klockringningen och sa "där är Jenny!" till sina barnvakter. Sånt är också roligt. När man faktiskt känner familjen. När familjen är församling.
Och vilken sångerska sen som sjöng! Och vilken ackompanjör! (som dessutom får många extrapoäng för att han skjutsade mig in till Hammarby sjöstad fast han själv bara skulle till Orminge och därmed landade jag hemma en kvart innan jag ens hade kommit med buss till Slussen).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
